1. Tvätta händerna.
Efter toalettbesök, innan maten, när du kommer innanför dörren hemma, så ofta du kan utan att tappa huden på händerna. Se till att det finns flytande tvål och pappershanddukar på förskolan, i stället för vanlig tvål och frottéhanddukar.
2. Använd handsprit.
Oavsett vad en läkare som din kiropraktors hårfrisörska känner säger, så skadar det åtminstone inte. Det finns läkare som hävdar att de såg en allmän minskning av sjukdomar det året som alla spritade sönder sig i skräck för svininfluensan. Sprita!
3. En familj där någon har kräksjukan är en kräksjuk familj, oavsett om alla insjuknat eller inte.
Det kanske inte är nödvändigt att gå på den där festen, och hembjudna människor måste, innan de stiger in i den kräksjuka familjens hem, informeras om vad som pågår och att besök sker på egen risk.
4. Ett syskon till ett kräksjukt barn har ingenting på dagis, barnkalas eller i bollhav att göra.
Barnet kan bära på smittan även utan symtom.
5. Efter två dygn helt utan symtom är man okej nog att gå tillbaka till dagis och jobb.
Om man är extra trött kan det vara bra att stanna hemma någon dag extra.
6. Gå inte till vårdcentralen eller akutmottagningen med vinterkräksjukan.
Du riskerar att smitta andra människor och sprida smittan även till vårdpersonalen. Kontakta sjukvårdsupplysningen per telefon i första hand.
7. Servera inte plockmat hemma. Undvik bufféer. Undvik provsmakningsjippon i matbutiken. Säg till barnen att inte äta av trolldegen på dagis eller slicka på hissknappar.
8. Ett gammalt husmorsknep för att undvika kräksjuka är att äta vitpepparkorn, två–tre per timme säger de som tror på det.
Det finns inga vetenskapliga belägg för att detta fungerar, men ibland funkar ju saker bara man tror på dem.
9. Tvätta sängkläder, förstås.
Försök att hålla riktigt rent hemma, särskilt i badrummet och köket. Vid svåra utbrott av kräksjuka sägs det hjälpa att sprita kranar, handtag och leksaker på förskolan, kanske även hemma.
10. Berätta för folk ni ska träffa att ni varit sjuka om det ligger nära i tiden.
Då får de själva avgöra om de vill ta risken. (Barn har annars en tendens att berätta om att de ”kräktes jättemycket i måndags” och det kan bli pinsamt om ni inte redan berättat.)