André Pops
Linda Alfvegren

Trebarnspappan och sportjournalisten André Pops är årets papa 2012.

André Pops är årets papa 2012

André Pops var en klippa under både fotbolls-EM och sommar-OS – ständigt påläst, superengagerad och med glimten i ögat. Nu debuterar hela Sveriges sportpappa som barnboks­författare. Vi får inte nog av dig, André Pops!

André Pops

Ålder: 40.

Familj: Frun Malin och sönerna Theo, 6, Elliot, 4, och Simon, 11 månader.

Bor:
Parhus i Saltsjö-Boo utanför Stockholm.

Gör: Sportjournalist och programledare på SVT.

Aktuell med:
Barnboken ”Vinterkampen”.

Det visste du inte om André Pops:
Han innehar det svenska lagrekordet för en seriematch i fotboll då hans lag vann med 37–4.

Snacka om kometkarriär. Från att ha varit en vanlig sportreporter på SVT har trebarnsfarsan André Pops på några år gått till att bli folkkär i ordets verkliga bemärkelse.

I år fick han för tredje året i rad utmärkelsen Årets sportprofil på Kristallengalan, och han har synts i allt från ”Vinterstudion” till sändningarna från fotbolls-EM och sommar-OS (där han fick rubriker både för sin ”superkropp” som han visade upp när han testade simhopp, och för sin ”allsångskupp” då han bytte ut texten till ”Stockholm i mitt hjärta” i direktsändningen av ”Allsång på Skansen”).

Ständigt påläst, glad och med en sympatisk utstrålning. Lägger man till meriter som sidekick i Melodifestivalen och – kanske tyngst av allt – julvärd i SVT, så är det inget snack om det. André är, ursäkta vitsen, Top of the Pops.

Som om inte detta vore nog kan han nu också lägga till ”författare” på visitkortet. Nyligen debuterade han med boken ”Vinterkampen”, för barn i åldern 6–10 år. Och så är han förstås Årets papa också.

En klassisk sportfråga: Hur känns det?
– Det känns väldigt bra så klart. Hoppas att jag får utmärkelsen av mina barn också någon gång i framtiden …

Hur kom det sig att du skrev en bok?
– Jag har funderat på att skriva något ett tag, bara för att jag tycker att det är så roligt, och också tänkt att det inte finns några sportböcker för barn som uppmuntrar till aktiv fritid och att man ska ut och sporta själv. Så blev jag kontaktad av två killar som har startat ett eget förlag och som var inne på samma linje. Det utvecklades från att jag bara skulle komma med lite idéer till att jag skrev hela boken själv.

– Den handlar om två syskonpar som ordnar något som de kallar för Vinterkampen, sitt eget hemmagjorda OS, på ett sätt som jag faktiskt lekte själv när jag var liten. Jag och min bästa kompis Jocke byggde en slalombacke från förrådstaket, satte upp några stavar som portar och åkte miniskidor nerför. Självklart tog vi tid och jag kommenterade …'

Vad vill du med boken?
– Dels ska den uppmuntra barnen till att gå ut och sporta, dels ska den vara kul för föräldrarna som läser den. Så jag har försökt att göra lite kopplingar till verkligheten – är du sportintresserad förälder ska du känna igen dig.

Hur träffades du och din fru Malin?

– Allra första gången vi träffades var 1992. Det här kommer att låta värre än vad det är, jag var nämligen Malins gympalärare. Jag hade gjort lumpen och så jobbade jag tillsammans med min pappa som också var gympalärare, på gymnasiet. Men det hände ingenting mellan oss då, mer än att jag tyckte att hon var en trevlig tjej.

– Sedan dröjde det fyra år innan det blev något mellan oss. Det var på något som hette Företagsrock i Eskilstuna, där man satte ihop ett band på företaget som man jobbade på och så uppträdde man på Stadshotellet. Det var lite som ”Idol”, fast lokalt. Jag spelade keyboard och sjöng och apade mig på scen, visade rumpan och så, utklädd till Ronny och Ragge.

Och trots detta blev ni ett par …
– Ja, trots detta, eller om det var därför, jag vet inte (skratt).

Kommer du ihåg känslorna då du fick veta att du skulle bli pappa första gången?

– Jag har alltid varit väldigt barnkär, och kände rätt tidigt att jag ville ha barn, men jag kände samtidigt att det var annat man måste hinna med innan i livet. Så jag hade längtat ganska länge efter att få barn. Den känslan … Man vet ju inte riktigt vad det är som väntar, men man förstår redan då att det här nog kommer att vara det största man är med om. Och så blir det ju. Och konstigt nog blir det samma sak med barn nummer två och tre också.

Hur har papparollen förändrat dig?

– Det man gör i sitt liv, det gör man ju till väldigt stor del för sina barn. Som valet att vi flyttade från stan, det hade vi ju inte gjort om vi inte hade haft barn. Tidigare bodde vi i en lägenhet på Södermalm, men vi flyttade dagarna före OS, så jag körde flyttlass på nätterna för att hinna ut med allting innan jag stack i väg. Men annars … det är väl vissa sidor hos en som blir mer framträdande, men jag tror inte jag har förändrats så mycket som person. Man kanske upptäcker nya sidor. Jag blev mycket mjäkigare och kunde börja tjura framför en film om barn som far illa.

– Så har jag alltid varit! Jag har alltid haft nära till både gråt och skratt.

Hur funkar det att ha tre barn och resa så mycket som du gör?
– Jag reser faktiskt inte så mycket. Man tror kanske att jag gör det, jag reste väldigt mycket innan vi fick barn. Sen har jag både planerat för att inte resa så mycket och haft lite tur. Som vid OS i Peking till exempel, som jag väldigt gärna ville jobba med, då hade vi precis fått vårt andra barn. Och i och med att tidsskillnaden är som den är till Kina hade vi vår stora studio på hemmaplan i Stockholm. Då kunde jag jobba med OS och ändå vara kvar hemma.

Men i år har du väl både varit på fotbolls-EM i Ukraina och OS i London?
– Nej, EM körde jag hemifrån. Det där är en bild som … om det finns någonting som jag kan känna är lite synd så är det det. Jag bryr mig egentligen inte så mycket om vad folk tänker och så, men folk kan nog ha bilden av mig att ”han är aldrig hemma”, och så vet man kanske om att jag har tre barn, men jag är rätt säker på att jag har betydligt mer tid med mina barn än vad de flesta andra har. För jag har ju lyxen att ha ett jobb där jag kan styra mina tider rätt mycket själv. Nu går ju äldsta killen i förskoleklass, men annars har jag kunnat lämna barnen sent på morgonen och så jobba några timmar och så hämta dem tidigt, och i veckorna har jag ofta både hämtat och lämnat på dagis. Det har känts väldigt lyxigt. Så tvärtemot vad man tror har jag haft väldigt mycket tid med mina barn.

Har de hängt med på något mästerskap?
– Ja, vi har provat det en gång (skratt). Det var alpina VM i Val d’Isère, och det blev verkligen Val Misär … Elliot var jätteliten då, och vi skulle haft med oss en familj till, men deras barn fick vattkoppor dagen innan, så
då blev Malin själv med barnen medan jag jobbade. Och så var det snöstorm och kallt och det fanns inget att göra.
– Så när jag var på jobbet kände jag att jag måste skynda mig hem, och när jag åkte hem kände jag att ”egentligen borde jag sitta på redaktionen och förbereda nästa dag”. Så ska man ha familjen på något sånt måste det verkligen vara planerat ordentligt.

Har du varit pappaledig?
– Inte supermycket, men återigen har jag haft lyxen att jobba ganska intensivt under vissa perioder och sen har jag perioder som är väldigt lugna däremellan, då jag kan vara hemma väldigt mycket med barnen.

Hur vill du vara som pappa?

– Som pappa blir det ju mycket uppmaningar som inte alltid är så roliga för barnen: ”Slut på leken, kom och ät! Nu borstar vi tänderna! Sovdags!” Då är det viktigt att vara mycket kompis och lekkamrat också. Det svåra är ju att ha ork och energi till det, för det är lätt att man bara vill gå hem och sätta sig och ta det lugnt. Och är det någonting jag har tänkt på är det att man ska stänga av allt och lägga bort mobiltelefonen. Jag gör ju också misstaget att ha mobiltelefonen med när jag sitter och leker och så tänker man: ”Jag ska bara kolla mejlen snabbt, de håller ändå på med bilarna själva.” Och det är det sämsta man kan göra. Det är bättre att korta ner tiden man leker med dem och verkligen vara där.

Ni brukar leka agenter, hörde jag.
– Ja, det var i förrgår när vi var lite sena på morgonen, och kände att nu måste vi skynda oss ut i bilen. Jag hade alla tre barnen och det tar ju en liten stund bara att sätta fast demi sina barnstolar och få ut dem. Så då smög vi oss ut genom dörren och jag sa att ”det finns spioner här ute, så nu måste vi SNABBT till bilen”. Jag försökte göra en lek av det, och när de hoppade ur bilen vid skolan sa de: ”Kan vi leka det här när vi åker hem igen?” och det kändes ju kul.

Vad gör ni mer?
– Vi försöker vara ute väldigt mycket, uppe i skogen, leka ute vid med kojor och så. De gillar verkligen att vara ute och leka, men det har inte varit så mycket sport faktiskt.

Är det viktigt för dig att barnen är sport­intresserade?
– Nej, jag har medvetet legat rätt lågt med det, för att det inte ska bli så där att ”jaja, det är klart att de där bara håller på med sport som har en pappa som jobbar med det”. Men Theo spelar fotboll i en knatteskola i Boo FF. Sen blir det ett riktigt lag nästa år. Han och Elliot har gått på något som kallas sport & lek, där de får testa på en massa olika sporter, det är hinderbanor och så spelar de lite basket och innebandy och så.

Man är ju nyfiken på om hela Sveriges sportpappa faktiskt också är en curlingpappa?

– (Skratt) Det kan jag nog vara lite då och då. Jag försöker att låta bli. De tycker ju att det är kul när de får klara saker själva, så man gör dem en otjänst genom att curla för mycket.

Du verkar så oerhört trevlig – kan du ryta till hemma?
– Jadå, det kan jag göra om det behövs. Det tror jag man måste göra ibland. Det måste märkas en skillnad när det är allvar, och framför allt handlar det om ifall de gör någonting som är farligt.

Vad tycker barnen om att deras pappa är en kändis?

– Jag tror inte att de vet om det riktigt ännu. Nu börjar de väl märka det, Theos kompisar säger att de har sett hans pappa på tv, men än så länge verkar han inte bry sig om det. Men det är en sån sak som jag har funderat ganska mycket över, hur det kommer att bli när de blir lite större. Man vill inte att det ska påverka dem, men på något sätt kommer det ju att göra det.

– Men jag tror att det kommer att gå bra om man inte gör det till någon stor grej själv, vi är aldrig på några kändispremiärer och jag gör väldigt sällan såna här interv­juer. Och så mycket är inte mitt jobb värt att jag skulle fortsätta om det skulle påverka dem negativt. Då lägger jag hellre av.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler