Årets modiga mama 2010: Lena Sundström

Vad innebär det för dig att du fått utnämningen Årets modiga mama 2010?
– Jag blir förstås jätteglad. Man får spara det för de där regniga dagarna som kommer sedan.

Ser du dig själv som en modig mamma?
– Absolut inte. För det mesta känner jag mig som en rätt dålig morsa, men jag intalar mig att det är hyfsat normalt. Att vara en modig mamma är nog bland det svåraste som finns. Man vill lära sina barn att gå sina egna vägar, att inte falla för grupptryck, samtidigt som man vill lära dem att fungera tillsammans med andra. Man vill lära dem självständighet samtidigt som man vill lära dem lyhördhet. Det är svårt.

När du tog beslutet att göra boken ”Världens lyckligaste folk” och dokumentären ”Dom kallas
rasister” handlade det om mod, eller var det något du var tvungen att göra?
– Det var något jag var tvungen att göra för min egen skull. Att hålla på med längre projekt handlar mer om uthållighet än om mod. Så länge folk tycker att man är modig, krävs det inte så mycket mod. Det svåra är uthålligheten och ensamheten. Både före och efteråt.

Man blir skörare som förälder – hur tacklar du det med ditt yrke? Har du någonsin tänkt att: ”Nej, jag gör det inte för det är för tufft när man är förälder”?
– Det är ett jobb, som jag har. Och när jag jobbar tänker jag inte så mycket på att jag är förälder. Då är jag journalisten och inte mamman. Ibland får jag skamkänslor över att det är så. Men det är så det är.
– Jag älskar att jobba, och det gör det lättare att vara mamma, och jag älskar att vara mamma och det gör det lättare att jobba. Men det är två skilda saker.

Vilken är din drivkraft?
– Jag vill förstå saker. Sedan finns det väl en rent existentiell drivkraft också. Om jag dör, skulle jag vilja ha det här sagt och det här gjort.

Du kunde inte närvara på prisutdelningen av Årets mama på Berns 14 november – hur kommer det sig?
– Jag föreläste på en stor journalistkonferens i Danmark. Där har hela klimatet förändrats – går vi samma väg som Danmark kommer folk att hånskratta åt mig om några år. Då får jag trösta mig med att jag en gång fick pris.

Vad har det inneburit för dig som privatperson att du gjort dokumentären ”Dom kallas rasister” och boken ”Världens lyckligaste folk”?
– Alla journalister som är inne och petar i den här typen av frågor får ganska mycket hat och hot. Jag tar det inte speciellt personligt, däremot vänjer man sig aldrig vid hatet. Att det finns människor som hatar så mycket.Det är som att stirra in i ett svart hål, där det är rena rama korsbrännar-Södern. Då gäller det att sätta sig under korkeken ett tag, lukta på blommorna och påminna sig om det som är gott.

Var det ändå värt det?
– Det är alltid värt det.