Medan Anders Behring Breivik påbörjade sin två timmar långa massaker på ön tillät Alis kropp inte honom att bli rädd eller panik­slagen.
– Alla sinnen gick upp på övermax, jag var lugn och koncentrerad, säger Ali.

– Jag låg på marken i skogen och hade ögonkontakt med några andra runt omkring och försökte lyssna efter vad som hände. Det var egentligen först efter att jag hade ringt larmnumret som jag blev orolig. Jag har ju ett utländskt utseende och jag tänkte att polisen kanske skulle skjuta mig av misstag.

De förflyttade sig tyst. När Ali en lång stund senare stod vid vattenkanten, såg ambulanserna på landsidan och trodde att dramat var över, och han tryckte sig mot marken vid sitt andra gömställe vid vattenkanten, dök plötsligt Breivik upp på en klippa ovanför dem. Ropade något i stil med ”det är polisen” – och började skjuta.

Ali hoppade i vattnet; han sprang, kröp och simmade i vattenkanten och började simma mot fastlandet med kulor vinande bakom sig.
Runt honom flöt döda kroppar.
– De sekunderna hade jag dödsångest. Jag spände hela kroppen och försökte tänka efter hur det skulle kännas att bli skjuten. Samtidigt tänkte jag mycket på Marte och bebisen och på mina föräldrar, hur det skulle vara för dem att få reda på att jag hade dött. Jag minns att jag var frustrerad över att min mobiltelefon hade slutat fungera där i vattnet och jag inte visste när jag skulle kunna kontakta mina nära.

Men Ali överlevde. Han beskriver tiden efteråt som ett enda stort behov av att bara hålla i Marte, säkra att de fanns där för varandra på riktigt.
– Om jag bortser från sekunderna med dödsångest klarade jag mig förhållandevis bra. Jag hade inga nära vänner som blev dödade och jag har inte haft mardrömmar eller stora sammanbrott, även om jag märker att allt det här har tagit på mig. Jag var väldigt trött den första tiden efteråt. De där timmarna var nog värre för Marte, hon trodde att hon hade förlorat mig. Men vi har pratat väldigt mycket om det som har hänt nu efteråt, det har varit viktigt för oss. Och att få åka tillbaka till Utøya och jämföra minnesbilder och de tankar vi byggt upp i huvudet.

Dramatiken var dock inte slut i och med att Breivik gripits. Redan i förhören dagen efter dåden uttryckte Breivik speciellt intresse för Marte, och paret blev evakuerat till en hemlig bostad eftersom polisen ännu inte visste om Breivik hade medhjälpare.

Direkt efter den tysta minuten i Oslo, där alla AUF:arna var samlade och sorgen var tung, åkte Ali till Rikshospitalet och fick se ett litet hjärta som slog på ultraljud.
– Det var både en djup sorg och en stor förväntan samtidigt. Att det låg någon därinne som inte visste något om händelserna, men som ändå skulle ut och leva i den här världen, minns han.

I slutet av augusti, två månader innan beräknat förlossningsdatum, var Ali på Kripos (norska rikskriminalen) för att läsa igenom, komplettera och underteckna protokollet från ett förhör. På eftermiddagen skulle han åka till en plats en bit bortom Utøya, där man förvarade de föremål som samlats in efter massakern på ön. Ali hittade snabbt sin ryggsäck, med dator och usb-minnen, almanacka och en del papper. Jackan, som han gav bort i flykten, orkade han inte leta upp.
– I bilen på väg tillbaka tog jag en titt på den lapp som hade satts fast på väskan och upptäckte att det stod ”levende”. Jag tog ett foto av det och skickade till Marte på mms.

Samtidigt som Ali stannade vid minnes­stenen mitt emot Utøya för att titta på blommor och flaggor som lagts ut där fick Marte, i sjunde månaden, en kraftig blödning och fick åka ambulans till Rikshospitalet i Oslo.
– Allt gick bra, det var en blödning från moderkakan som låg långt ner, men läkarna bestämde att vi skulle få ett planerat kejsarsnitt. Det var lite märkligt, speciellt att kvällen innan veta att ”i morgon vid den här tiden har vi en liten bebis hos oss”. Vi visste att vi väntade en tjej, Marte ville absolut ta reda på det och jag blev väldigt glad när vi fick reda på könet. Jag ville gärna ha en dotter.

Hur upplevde du graviditeten?
– Det var frustrerande att stå vid sidan om och inte kunna göra så mycket, men det är klart – det är ju inte jag som har haft det jobbigast. Marte hade en ganska enkel graviditet i början men sedan fick hon ont och led av sömnbrist mot slutet. Och så oron förstås, efter blödningen.

Den 4 oktober i höstas kom lilla Leila till världen på Rikshospitalet i Oslo, det sjukhus som också blev världskänt när det tog emot alla offer efter Utøya-massakern.

Hur ska ni berätta för Leila om allt ni har varit med om?
– Ibland tänker jag på att det är så märkligt att hon inte vet något. Men jag har mest skjutit bort de tankarna, det är inte aktuellt på några år. Någon slags plan måste vi skaffa oss, men nu koncentrerar vi oss mer på att njuta av Leilas första leenden.

Berätta om hur det var att bli pappa.
– Det har varit väldigt fint. Om jag är ledsen eller sliten kan jag bara titta på henne och så försvinner allt det dåliga. Självklart skulle jag vilja kunna hjälpa till mer med amningen, och första veckorna hade Leila lite koliktendenser och skrek mycket på nätterna, men nu börjar det bli bättre. Jag har tjänstledigt för att försöka skriva en bok om mina upplevelser och kan därför vara flexibel med min tid. Om Marte inte har sovit på natten har jag tagit några extra timmar hemma på förmiddagen. Det känns bra.

Vilken sorts pappa vill du bli?
– En snäll pappa som är uppmuntrande till max. Jag har svårt att acceptera att min dotter ska ha begränsningar bara för att hon är tjej. Jag vill att hon ska våga prova saker och vara bekväm med sin kropp, att det är okej att vara smart och att hon ska bli trygg. Att bli pappa har gjort att jag tänkt mycket på hur mina egna föräldrar var och inser hur lyckligt lottad jag har varit. Mina föräldrar har aldrig sagt ”så här gör vi i vår familj”, de har bara varit goda förebilder och aldrig pratat illa om andra människor. Man kommer väldigt långt med basala saker, som att prata mycket och kramas.

Har du blivit en annan sorts pappa på grund av det som hände?
– Jag har inte ändrat livsfilosofi eller världsbild, men jag har skärpt en del av det jag trodde på även tidigare. Som att det är viktigt att försöka ändra världen till det bättre och försöka ta tillvara fina ögonblick.

I november 2011, fyra månader efter attentatet på Utøya, stod det klart att Alis sambo Marte, som profilerat sig tydligt i den norska invandrings- och rasismdebatten, varit ett av huvudmålen för Anders Behring Breivik. Marte hade hållit tal på Utøya två dagar tidigare, men då var inte Breivik klar med sina förberedelser, har det senare kommit fram i förhör med Breivik.
– Det kändes surrealistiskt. När vi fick reda på att Marte varit huvudmål var vi på väg till Stockholm för att mina föräldrar skulle få träffa Leila. Hela kvällen gick åt till att prata med medier och känna efter hur det kändes. Jag har länge tänkt hur orättvist det skulle ha varit att inte få träffa Leila, men nu fick jag konfronteras med det faktum att kanske varken Marte eller Leila skulle ha varit i livet eftersom hotet mot Marte var starkare. Det var extra svårt för mig.

Knappt två månader innan dåden den 22 juli skrev Marte en uppmärksammad artikel med rubriken ”Heretter er det personlig”. Ali citerar:
”Jeg kan ikke verne min ufødte datter mot det syke, innvandrerfiendtlige klimatet hun skal fødes inn i. Men jeg kan si til henne at jeg ikke sto og så på når de prøvde å gjøre henne til B-borger. Jeg håper du vil kunne si det samme.”
– Nu är Leila född. Det har inte blivit mindre viktigt att göra det man förmår mot rasismen, säger Ali.