Min dotter är nu 11 månader gammal och jag kommer ofta på mig själv med att tycka att jag är en väldigt erfaren mamma -  på alla olika plan. Om jag ser någon med en nyfödd bebis så talar jag som en äldre dam till en ung flicka och säger: “Man har nästan glömt bort hur små de var. Min är ju som en tonåring jämfört med den där lilla. Herregud vad tiden går fort.” Häromdagen gav jag råd till en mamma med en tremånaders som inte sov så bra. “Hur hemskt det än känns nu så ska du veta att det går över. Jag kommer knappt ihåg den tiden.”  
Jag blir röd om kinderna när jag tänker på att jag håller på så där. Herregud! Det var ju bara 6 månader sedan, inte 10 år!

Och för att inte tala om hur jag låter när jag träffar en gravid: “Lova att ringa om det är något du undrar över, gumman. Vad som helst.” Som någon slags expert. Det händer att jag skämtar också: “Även om det känns tufft nu så ska du veta att du kommer att längta tillbaka till när ditt barn låg i magen. Då hör du den inte skrika.” Och så skrattar jag åt mitt egna skämt. Jag verkar tycka att jag är så märkvärdig för att jag själv har varit gravid och fött fram mitt barn att jag till och med låter överlägsen. Det är tur att de jag talar med inte vet hur jag var när jag var gravid. Och det var inte ens ett år sedan. Jag törs knappt tänka på incidenten när Charlie sparkade lite för mycket i min mage.

Jag var i vecka 35 eller nåt och skulle köra till Bålstad för att hämta upp Alex som precis tagit körkort. Jag satte mig i bilen och när jag kommit halvvägs så kände jag att något hände i magen. Det är en värk tänkte jag och fick fullständig panik. Jag ringde Alex och då kände jag det igen – och igen. “Jag föder”, skrek jag i telefon och stackars Alex skrek tillbaka att jag måste köra in på nästa mack. Som tur var såg jag en Statoilskylt och sladdade in på parkeringen. Jag sprang in i butiken och skrek:      
“Någon måste köra mig till BB, jag föder!”
Tystnad
“Hallå, kan någon köra mig, jag har ju värkar.”
Tystnad. Och inte bara det. Folk vände sig om och tittade bort. Börja läsa en tidning eller pilla bland smågodiset, allt för att inte möta min blick då det kanske skulle vara svårt att säga nej efter det. (Min vrede över att ingen hjälpte mig hör hemma i en annan krönika.)

Totalt bortgjord ringde jag till Alex igen och så att alla skulle höra sa jag. Det finns INTE EN VETTIG MÄNNISKA HÄR, INGEN OCH JAG MENAR INGEN VILL HJÄLPA TILL!!!
Jag tror att alla inne på macken tyckte att det var ganska skönt när jag försvann ut genom dörren. In i bilen igen och nu visste jag att jag var tvungen att uppsöka bb på alldeles egen hand. Alex ringde och sa att hans körskolelärare var på väg för att möta mig och köra till Västerås BB. Han skulle också ta sig dit, men vi skulle hinna före. Nu var det bara någon mil kvar att köra själv. Jag kommer att föda här i bilen tänkte jag. Jag är en av de där kvinnorna som man läser om i tidningen. KVINNA FÖDDE BARN SJÄLV I BIL – KÖRANDES I 200 km/h.

Till slut mötte jag denna fantastiska körskolelärare och vi var på bb på nolltid, han var nog ännu mer nervös än jag.

På sjukhuset kunde de ju inte annat än att tro att han var pappan så vi behandlades därefter. Han såg minst sagt skärrad ut när de frågade om han kunde hålla min hand vid undersökningen – den vaginala. Han hade den goda smaken att ursäkta sig och gå ut.
Det var förstås ingenting utan bara en livlig bebis med hårda sparkar. Många gånger efter den händelsen fick jag höra mammor berätta om deras liknande erfarenheter på ett lika fjantigt sätt som jag gör nuförtiden. Snälla, skjut mig om du stöter på mig någon dag och jag börjar med mitt dravel. Skjut mig.