Vi var hos läkaren häromdagen och hon berättade att en tiomånaders bebis inte riktigt har samma intelligens som en hund, men nästan. Det kan jag verkligen hålla med om. Jag ser Charlie som en dum hund nuförtiden och då är det väldigt lätt att förstå henne. Men på ett plan verkar hon smartare är så. Och ondare. Jag har inte varit ifrån Charlie speciellt mycket. Hon är nu elva månader och jag har varit borta sammanlagt två nätter och jobbat en dag i veckan från nio till fem i två månader. Vi har bara barnvakt när hon sover på kvällen, så i princip vet hon inte om att vi är borta. Jag tycker faktiskt att jag sköter mig ganska bra som Charlies mamma vad det gäller den här biten, men det tycker inte hon.
Jag kommer så väl ihåg när jag varit borta från henne en hel dag för första gången. Jag hade puls när jag stod utanför dörren och ringde på. Jag hade ju i många månader varit med om stunden då Alex kommer hem från jobbet. Dörren öppnas och Charlie stannar till mitt i en rörelse och lyssnar och spejar som en indian efter sin fiende . När hon förstår att det är Alex blir hon helt vild. Förut viftade hon med armar och ben och nu kryper hon till hallen med en hastighet som om hon vore jagad. När hon kommer fram stannar hon till och liksom lämnar över sig själv genom sträcka upp armarna rakt upp och när han lyfter upp henne så vänder hon sig om och tittar på mig med en min som säger; “Titta mamma, det var han, min pappa!”
Det är så ljuvligt att se och nu när jag stod där utanför dörren var jag så spänd för nu var det min tur. Jag öppnade dörren och ropade på Charlie men fick inget svar. Jag stod kvar i hallen ett tag för att höra små händer och knän skynda fram på golvet och svänga runt krönet. Men det kom ingen bebis. Jag gick in i vardagsrummet och där satt hon mitt på vardagsrumsgolvet och gav mig en snabb blick för att sedan titta bort. Jag gick fram till henne i tron om att hon inte sett att det var jag – hennes älskade mamma. Men det blev bara ännu värre. Hon viftade händerna mot Alex som hon ville säga; “Ta bort mig från den här hemska häxan, pappa.”
Hon var sedan sur på mig hela kvällen. Sådär sur som en av de där elaka tjejkompisarna i mellanstadiet kunde vara. Låtsas ha roligt på eget håll med de andra i klassen, i detta fall hennes pappa och inte låtsas om som man finns fast man står en halv meter ifrån. Det var verkligen hjärtskärande. När jag och Alex sedan skulle sova så grät jag en skvätt. Jag förstod inte vad som hade hänt. Jag trodde till och med att hon skulle bli extra glad när jag kom hem eftersom hon inte är van med att jag är borta. Det var så orättvist. Alex kan vara borta i två dagar och hon skiner upp som en sol när han sedan kommer in genom dörren och jag får inte ens vara borta i några timmar.
Det värsta är att det inte bara är välkomnandet som är hemskt. Hon glömmer inte och hon kommer absolut inte över det. Hon är så långsint att det kan ta flera dagar. Jag var borta på möhippa i lördags och när jag kom hem dagen efter var det samma sak. Så fort jag bar henne så sträckte hon sig efter Alex och när han höll henne så tittade hon mig rakt in i ögonen som hon verkligen var besviken på mig och bara ville informera mig om att det här som jag har gjort är så hemskt att det kan ta henne mycket lång tid att hämta sig från - hur lång tid vet hon inte ännu. Jag lutade mig mot henne för att ge en försoningspuss. Hon tog sakta upp handen och gav mig en örfil utan att vika blicken.
Så gör i alla fall inte en dum hund.
Amanda Widell