Jag har alltid varit rädd för döden. Så rädd att det har präglat mitt sätt att leva. Jag tänker så mycket på döden och hur jag ska undvika den att det tar upp mer tid från mig än vad som är sunt. Istället för att faktiskt koncentrera mig på att leva har jag legat i kistan med stängt lock och bara tittat ut genom glipan till själva livet. Jag har alltid känt att det finns en egoism i det här beteendet som jag inte velat stå för. Det måste finnas större saker som händer runt omkring mig hela tiden som är viktigare än min rädsla för att inte finnas mer.
 
Sedan fick jag Charlie och bestämde mig för att det här var en av de sakerna som jag inte ville ha kvar när jag blev mamma. Man kan inte plocka ut allt skit ur sitt eget bagage, men det här var en viktig grej för mig. Och som jag har jobbat. Ganska framgångsrik har jag varit. Vägen till förändring var enklare när det handlar om Charlie. Jag har varit mycket stolt över mig själv när jag många gånger i många situationer under detta mammaår trängt undan min rädsla. Som den gången vi flög hela lilla familjen och det blev turbulent. Innan hade jag ställt till med en scen av både svett och tårar men den här gången bad jag Alex, som är lika rädd som jag, att lugna sig så att inte Charlie skulle få några men. Vad ansvarsfull och mogen jag kände mig. Det funkade och vilken befrielse! Jag hade nu makten över mina rädslor.
 
Men så hände det som jag inte hade räknat med. Jag var på väg till ett bröllop på Gotland i helgen och skulle flyga från Bromma till Visby med en tjejkompis. Det var starka vindar och piloten visste inte om det gick att lyfta. Vi satt i kabinen och väntade på att han skulle ta beslut. Stämningen bland oss båda nyblivna mammor var helt i stil med två kvinnor mycket nära ett sammanbrott. Vi gick igenom tusen frågor på bara någon minut. Ska vi verkligen åka med även om piloten säger att det är ok? Tänk om det händer något och våra döttrar får leva ett liv utan mammor? Sådär fortsatte vi och trissade nog upp varandra några varv.

Min väninna ringde till sin man och fick honom att lova att säga till deras dotter hur mycket hon älskade henne.  Hon bad också att han skulle klä henne i klänning med jämna mellanrum eftersom att hon inte skulle ha någon mamma som gjorde det. Då kom tårarna - och som vi grät.  Jag ringde till Alex för att säga ett par sista ord. Jag snyftade och bad honom hälsa till Charlie att jag var så lycklig som hennes mamma och att jag aldrig älskat någon som jag älskade henne. Såhär i efterhand kan jag säga att vi var patetiska men där och då kändes det helt naturligt. Vi kom iväg och samma dramatik fortsatte i 40 minuter till genom dimma och turbulens.
 
Jag hade varit i samma situation många gånger förut men det fanns en skillnad här. För första gången kände jag inte rädsla för döden. Jag kände en rädsla för att Charlie skulle växa upp utan en mamma. Min egoism var borta men denna rädsla var ännu starkare. Det var något av det värsta jag har känt. Därför grät jag några extra tårar denna resa. För upptäckten av att befinna sig på ruta ett igen.  

Amanda Widell