Karolina Henke

"Jag kämpar hårt för vår familj"

Ann Söderlund – "Jag kämpar hårt för vår familj"

Plötsligt får chefens gullegris bara koka kaffe. Så beskriver medieprofilen Ann Söderlund kärlekslivet efter barn. Hon och Nanok är nu särbos med tre barn. ”Jag har kämpat mycket för vår relation”, säger hon.

ANN SÖDERLUND

Ålder: 37.
Gör: Programledare och skribent (ibland i mama), har gjort bland annat tv-programmen ”Silikon”, ”Söderlund & Bie”, ”Saras kök” och ”Världens härligaste män” och författat böckerna ”På smällen: Från A till Bebis” (med Hannah Widell), ”I huvudet på Ann”, deltar också i antologin ”Till alla mammor!”.
Familj: Särbon Nanok Bie, 37, barnen Ossian, 7, Ilon, 5, och Dante, 3.
Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm.
Aktuell: Ny krönikör i mama från och med nästa nummer. Hurra!

mama nr 10, 2009.

Det rasslar till och det är faktiskt hon som kliver ur hissen högst upp – Ann Söderlund, 37, programledaren, journalisten, författaren, trebarnsmamman, pojkflickan, slarvmajan, karriäristen, känslomänniskan, högljudda blondinen, livsnjutaren, levnadskonstnären, Pippilotta Långstrump 2.0 – live and direct och nu nästan prick i tid, men så har hon också messat vid halv tolv natten innan och frågat hur dags intervjun var nu igen.

”Jag sov hos Nanok”, förklarar Söderlundskan och knappar på kodlåset (så slipper hon hålla reda på nycklar) till hyfsat nyinköpta lägenheten mitt i stockholmska Södermalms allra mest lummigt pittoreska kvarter; tidigare sambon och pappan till
sönerna Ossian, 7, Ilon, 5, och Dante, 3, hyr en egen bara några kvarter bort.
– Just i dag är vi ihop, kluckar hon när vi för femtioelfte gången under den uppsluppet intensiva och gapigt armvevande samvaron man så lätt kommer upp i med Ann Söderlund – där hon i livliga rollspel ofta besätter sig själv med stor odräglighet och gäll röst – försöker reda ut det där med hur det ligger till allting, efter ett decennium av passionerat förhållandetjafs med jämngamla Nanok Bie, internetexpert och musikproducent, tre graviditeter och barnafödslar åren 2002–2006 (den sista mitt i inspelningen av Anns och SVT:s succéserie ”Söderlund & Bie”) och dessutom, om man räknar sommarställena, i snitt två flyttar per år.

Där Ann är det ljusa, frustande yrvädret står Nanok som hennes mörkögda, inbundna motsats – ”gladisen och surisen” sammanfattar kvinnan i hans liv – och även om hon inte verkar helt säker på hur de delat upp det med barnen i särbolivet som ska rädda familjen, så har hon ändå funderat mycket på vad som ledde fram till det.
– Det jag säger nu tycker jag är en väldigt talande väg som gäller för många par: Allting är bra, man är jämlik, det spelar ingen roll om man inte städar så mycket. Man reser, festar, man lever bara för dagen och så skaffar man barn och sedan är det som att kvinnan börjar skena väldigt mycket.
– Nanok har stängt in sig i sitt skal och blivit surare och surare, medan jag har varit sådär, ”Nu ska vi göra det, nu ska vi göra det”. Till slut gick det inte att kompensera de här två personligheterna, för att jag var överdimensionerad åt ena hållet och han åt sitt håll.

Männen tycker inte att de får tillräckligt med uppmärksamhet?
– Grejen är, när kvinnan blir förälskad i en man blir hon den där påfågeln som åmar sig med sitt hår och sin kropp och sin kärlek, vi är som köttblommor, det är ”Hail Caesar!” till mannen hela tiden. Men helt plötsligt blir du med barn. Så var det i mitt fall.
– Helt plötsligt var Nanok vem som helst. Jag blev MOR och allting som jag hade jobbat med, att jag hade förlorat min egen mor, att jag inte hade någon identitet – helt plötsligt hade jag mitt kärlekspansar.


Bakom kulisserna med Ann Söderlund och gänget!

Den här lilla Jesus-keruben kom ut och jag behövde inget mer.
– Tänk dig själv det fallet! Det är ungefär som att vara chefens gullegris på jobbet och sen så helt plötsligt får man gå och koka kaffe!

Du mådde toppen under alla tre graviditeterna, men hur var dina förlossningar?
– Det där var så typiskt mig, jag hade en Amelia-tidning (om förlossningar) och läste den och tänkte: ”Det här ordnar sig, det kommer gå skitbra.” Så kom jag in till bb och trodde att jag var tvungen att underhålla dem som var där.

Ett tvångsmässigt behov av att spexa under din första förlossning?

– Men jag fattade inte allvaret i det. Nanok ligger och sover, jag sitter bakom och kastar godis på honom, ställer mig upp och poserar med droppet. Det var en massa praktikanter, jag bara, ”KOM IN ALLIHOPA!” Det gick åt helvete också.

Vad hände?
– Nä, men sedan gjorde det ju ont.

Det menar du inte!
– (Skratt) Nämen, det trodde inte jag! Jag var så naiv.

Alla vet att det gör ont att föda.
– Jo, men jag tänkte ändå att det skulle lösa sig på något sätt där. Jag kunde bara vara lite charmig, men det blev katastrof. Jag bara stod och spände mig hela tiden, tvärtemot allting. Min barnmorska gav upp till slut, hon bara, ”Men Ann, gud, vad ska vi göra, jag orkar inte mer”.

Ursäkta?
– Hon fick också en tillsägning. Man är helt skyddslös under första förlossningen, man vet ingenting. Så jag provade allt med nålar, massage, jag rullade bollar och…

Epidural?
– Ja! Och då försvann det och då kunde jag börja showa igen (skratt). Being ”Ann Söderlund”…
– Till slut kom den underbara barnmorskan Cayenne in och bara: ”Off yo go, everybody.” Hon sa, ”Nu har du haft krystvärkar i två timmar, nu kommer du inte att orka mer”. Jag fick något så jag kunde vila ett tag. Fast sedan började det bli lite panik, för jag orkade inte. Då gick barnmorskan in och tog över och sen blev det sugklocka.
– Det minns jag som en sådan där stor, episk rymdfilm, då alla kommer in i vita rockar, jag tog tag i någons arm och sa ”rädda mig”, in­nan hade jag planer att jag kunde muta någon för snitt, så bara – SVISCH SVISCH SVISCH – jaha! Sugklocka. Den metalliska våldtäkten.

Fick han struthuvud?
– Nej, ytterst lite, det tog över 30 timmar, men jag sprack ingenting.

Sedan Ilon knappt två år senare.
– Ja, det var någonting på gång med den där ungen, man visste ju det. Jag blev bara smalare och smalare och den där magen större och större… Så när det satte igång var det som att någon jävla urtidsflod…
– Jag förvandlades typ till Katla. Det var en sådan konstig känsla, för det gick på en
sekund, endorfinerna bara: VRÅÅÅL!!! Nanok var helt i chock, han bara gick omkring och käkade en macka, Ossian stod i sängen: ”Mamma, var är du?”, jag bara: VRÅÅÅL!!! Jag vet inte var de där ljuden kom ifrån, men de var inte trevliga.

Häftigt ändå.
– Ja, det var verkligen häftigt, det var som att någon tog över kroppen. Men det gick för fort, så jag fattade inte vad jag höll på med. Nanok gick omkring med en ny macka och försökte förstrött packa lite och jag låg där och det var bara blod… Så in i ambulansen och vi kom in och så bara FJUTT!

Då kom han med en gång?
– Nä, de sa att han skulle komma vid första eller andra krystvärken. Men då visste de inte att de hade att göra med ”E.T. phone home” – det största huvudet i Danderyds sjukhus historia, så det gick liksom inte.

Blev du snittad?
– Nej, utan då kommer… Ah, The Queen! Gudrun Abascal (chefsbarnmorska på BB Stockholm), ”Maaaake way for the Queen”, hon bara kastade sig på min mage och så tryckte hon ut honom. Så från det lilla rådjurskidet Ossian på tre kilo med stora mörka ögon så kom – something else. Ett lejon, 4,5 kilo, 61 centimeter. Knallrött hår, knallblå ögon. Nanok bara: ”Gud har sänt mig en son som inte är min, but I’ll take him!”

Hahahaha!
– Så han bara gick iväg med den där ungen. Det blev något religiöst, det var bara de två. Sedan märkte jag ingenting själv, för jag var så borta, men jag såg på Nanok att han började få panik, för hela golvet var blodfyllt. Han bara, ”Hjälp, hjälp!”. Allt gick så fort och livmodern orkade inte dra ihop sig. Jag fick
sprutor och till slut mildrade det sig.
– Men jag var svag ganska länge och det var mycket med Ilon, mycket hudsjukdomar, han hade falsk krupp. Nu när jag läser krönikor jag skrev då tänker jag: ”Men gud, hur stod vi ut och varför skulle jag luffa i fjällen med honom?” Han var jämt, jämt sjuk. Det märker man också nu, han kräver mycket och man är sådär, ”Men låt Ilon få det”.

Hur tog Ossian det?

– Ossian har alltid kört sitt eget race. Han är väldigt motoriskt och verbalt tidig, han är ut och in och fram och tillbaka, jag tycker han tog det ganska bra. Däremot – Ilon på Dante.

Hur var hans förlossning?
– Då kom den där panikkänslan, att jag klarar inte av att ett år senare föda ut ett till sånt här barn. Det var traumatiskt, också för att det gick så fort.
– Så vi fick en tid för igångsättning av stort barn mitt under inspelningen av ”Söderlund & Bie”, jag hade gått upp kanske tio kilo och de andra mammorna med sjukilosbebisar i magarna bara, ”Är du säker på att du kommit rätt?”. Jag bara, ”Nanok, vi måste gå, det här är jättepinsamt”, han bara, ”Nu STANNAR vi här”.
– Jag hade sett mig själv som en elefant, som jag inte var. Men då sattes jag igång i alla fall. Det är som att göra ett litet maratonlopp, jag tog ingen smärtlindring. När Dante kom ut vägde han 3,3 kilo, jag bara, ”Förlåt”.

Vill ni ha ett fjärde barn?

– Nanok säger: ”Om vi blir miljonärer.” Men han funderar på vasektomi nu. Jag skulle ta ut spiralen häromveckan, men gjorde aldrig det. Ett barn till för oss nu skulle vara katastrof. Det skulle vara spiken i kistan. Så är det bara.

Är era barn vildare än andra?
– Nej, jag tror bara att de har haft… ett helt annat liv. Ett annat tempo, så att precis som sin mor kan de komma upp i varv ganska snabbt. De har bytt miljö så många gånger, så de tar för sig. De är tre brorsor inom loppet av fyra år, det är så här: Du tar den där hamburgaren, för annars försvinner den. Och då blir det ingen mat. Jag har tre söner, de kanske klättrar upp på bordet eller har kanske en lerig doja när de går in – om inte det funkar här, då ÄR vi inte här.

Det handlar väl i och för sig inte om kön.
– Det handlar väl om att man är tillåtande. Och det kan min pappa också irritera sig på, ”du måste uppfostra dem”, men jag tycker att så länge de är snälla mot andra människor, så länge de känner den här känslan av tillgivenhet, kärlek och tackar för sig.
– Men gudarna ska veta att jag kämpar med att få ordning på dem.

Du och Nanok har efter tio år fortfarande en stark attraktion.

– Jag tror att den är otroligt fysiskt stark. Det var den från början, den var väldigt
fysiskt, sexuellt stark. Mycket med beundran från min sida, och vice versa. Av olika skäl, jag var med i tv-programmet ”Silikon”, var lite ärtig, killarna ville ha, det var väl lite
trofé, det skulle väl Nanok aldrig erkänna (skratt), och för mig var det… Han såg ut som Che Guevara när vi träffades. Stor mustasch, långt, lockigt, brunt hår. Inför honom kunde jag inte spela något spel, jag kunde inte vara ”Silikon-Ann”, det var skitläskigt.

Kände du honom sedan tidigare?

– Nej, men Nanok kom i en period av mitt liv som någon form av en guardian angel. Jag hade kommit ur en väldigt destruktiv relation med en kille som misshandlat mig både fysiskt och psykiskt. Min mamma hade dött och hela min familj höll på att falla isär. Det kändes som att jag stod i mitten av ett podium och allting bara rasade, som ett imperium! Som jag trodde alltid skulle vara där.
– Jag kände att ”Gud, vad fort det smular samman. Allt man har byggt upp, allt som ­
är ens liv, som man tagit för givet”.

När dog din mamma?
– När jag var 24. Alla kunde få mig så lätt då. Mitt hjärta, min själ, min kropp, människor suger in sig i sådana grejer. På jobbet var jag verkligen en liten våt fläck. Jag hade alltid handsvett. OTROLIG handsvett. Jag kunde inte hälsa på folk längre.
– Det var någon temperatur i kroppen som var inställd på katastrof hela tiden, ”bara jag inte förlorar en människa till”. Jag hade på något sätt förlorat min syrra, min pappa, min mamma… Mina närmaste vänner hade tagit lite avstånd, för att…

Du var för trasig?
– Ja, men jag hörde inte av mig till dem. Jag var med de här nya kompisarna som inte kunde sätta dit mig på min bakgrund. Jag vägde typ 49 kilo, var ute och festade jämt, nya killar hela tiden. Jag gjorde allting som alla ville, som jag inte själv ville. Jag ifrågasatte ingenting, fast inombords skrek jag bara ”nej, nej, nej” och det har alltid varit problemet.

Samma sak nu. Du vill få alla att tycka om dig, det ska flyttas, resas till Thailand, efter förlossningen med Ilon tappar du en massa blod men ska ändå fixa en middag för 14 personer…

– Mm, fast å andra sidan är jag ganska mycket så. Jag älskar ju det där livet, när alla är här, men tyvärr har det alltid gått lite för långt. Jag kan inte stoppa det där skenande tåget. Nanok som har integritet har alltid sagt det: ”Du behöver inte tacka ja. Prova en gång att tacka nej.”
– Men nu går jag lite i terapi och hon frågade när jag började pleasa alla och jag tror jag kanske var två, tre år. Clownen i familjen.

Och clownen bland kompisar, som även de kan provoceras av ditt lättjefulla pågående.

– Det har varit en tendens hos både lärare och vänner, det de älskar hos mig blir de också lite skrämda av. De vill liksom tämja det där. Min bästa kompis sa häromdagen att jag måste tänka på att jag är ett ”ansikte” och inte kan gå ut hur som helst. Det förvånar ju folk att jag kommer i pyjamas till dagis, det är jobbigt för dem att man är så.
– Fast en sak, jag vet inte riktigt hur jag ska försvara mig där, men om det är tjejmiddag här hemma, då kommer jag med påsarna när de redan står och väntar, ”Förlåt, det var stängt, jag visste inte att det var röd dag, kan någon hjälpa till!”, och jag kan känna så här: Gör jag det här för att jag är en slöfock eller för att jag utnyttjar dem?

Eller för att du vill stå i centrum?
– Ja, jag vet inte! De som känner mig väl
säger: ”Okej, nu har Ann hållit låda i två timmar, får vi andra säga någonting?” När jag kommer upp i varv kan jag inte sluta. Man vill framstå som härlig och generös och god hela tiden, men jag har någonting i mig…

Det är lätt att koppla på autopiloten, man tror att andra förväntar sig att man ska vara så.
– Min terapeut sa en väldigt bra grej, för jag har alltid varit sådär, någon frågar: ”Ska du med på tågluff?”, ”Jag vet inte… kanske… Ja, men jag följer med då!” Så köper jag en biljett i sista sekunden och min väska väger sex kilo och de andras 18 kilo, jag bara: ”Har ni schampo? Har ni nagellack, har ni rakhyvlar bla-bla-bla?”
– Men då sa min terapeut: ”Du kommer aldrig riktigt att bli som alla andra och då får du vara glad för det. Det du har är också jättefint.” Då tänkte jag, då är det allt jag har, min kärlek och allt det jag kan bjuda på – så kanske de har med sig schampo.

Har du börjat mogna lite?
– Man känner, det där klassiska uttrycket, att man har landat lite. Tidigare har jag stått lite utanför och det känns som om jag nedvärderat mig själv, jag har inte tagit mig själv på allvar, men plötsligt känner jag: Jag måste ha en åsikt och det känns som att åsikterna har kommit till mig sedan jag bestämde mig för att varva ned. För det blir väldigt lätt tilt i hjärnan.
– Men den här grejen som pågår nu, med tillbaka till 50-talet. Nu är det fult att vara feminist, det är fint att eftersträva den här perfekta ytan och ”tillbaka-till-spisen-mentaliteten”.


Värsta draget blev det på Södelundskans omslagsplåtning.

Det är lågkonjunktur, då kommer det.
– Jag vet. Men det gör mig så jäkla rädd, att det som våra morsor kämpade för, ska det inte vara någonting värt? Jag bara ser den inställningen mer och mer. Jag kommer hem till kompisar, tjejerna håller på och fixar, hon jobbar lite halvtid med något hon egentligen inte brinner för, mannen är aldrig hemma, relationen är inte bra.
– Då kanske det går åt helvete och han blir sjuk och han dör eller vad som helst, då sitter du där. När jag känner mig ojämställd, då blir inte Nanok sexig i mina ögon.

Hur har det varit för barnen med din och Nanoks relationsdramatik och alla flyttar?
– Om man ser det utifrån kanske man tycker, ”Men gud, de där barnen måste ligga med dropp på psyket”, jag förstår ju det. De har bytt dagis varje gång och det har såklart påverkat dem. Ilon är precis som Nanok, det måste ätas frukost, det måste sovas ordentligt.
– Jag har bara trott att alla är som jag och Ossian och Dante, men det finns två till i vår familj och de har inte pallat med det här livet. Ilon är väl den som är vår termometer på hur familjen mår och det märktes på honom, att det här flängande livet inte var bra.
– Men jag har verkligen kämpat för den här familjen och den här relationen. Man vill ha en syndabock, jag vill skylla på Nanok, att det är hans fel. Att det är alla andras fel. Det är jobbets fel. Det är en komplott mot oss. Men till sist inser man… Fuck off! Det är lika mycket mitt fel som någon annans.
– Till slut kände jag att vi måste få tillbaka vår familjeheder och vår relationsheder. Nu har vi bestämt att det bara är familjen som gäller, inte karriärer och flotta resor hit och dit och sedan dess har vi verkligen fokuserat på det.

Var det din idé, med särbo?
– Ja, men Nanok har i flera år velat bo själv, han älskar ju det, att leva sitt liv, och jag har varit väldigt avundsjuk på det där, jag inser det nu. Det fanns en tillfredsställelse i att ta det här beslutet, det som har hänt.
– Men Nanok sa till mig häromdan: ”Jag har aldrig tvivlat på oss någonsin. Jag har
aldrig gjort slut med dig, jag har aldrig velat göra slut. Det är bara du som gör slut varannan dag och ringer och skriker… Om du gör slut i dag, då är det sista gången, jag vill bara säga det.”

Hur ska särboskapet fungera med barnen?
– Från början skulle jag ha dem tre dagar och Nanok två och sen skulle vi vara tillsammans på helgerna. Men eftersom vi båda har så mycket på helgerna sågs vi inte alls. Då skulle vi köra varannan dag. Fast fram till förra veckan var de bara här och Nanok sov här. Men då kände jag: ”Men den där skit­stöveln, nu har han legat här och käkat chips i soffan och där är hans kalsonger på golvet.”
– Jag hamnade direkt i bitterfittesituationen, mina axlar rycktes upp och byxorna drogs igen, i försvarsposition direkt. Då kände jag att det var så himla härligt när han var i sin lägenhet, då kom barnen dit och där var det ett helt annat lugn. Det är aldrig några människor hemma hos honom, de fick total uppmärksamhet och de frågade: ”Men ska vi inte åka lite mer till pappa?” Så nu har vi börjat med det (skratt).

Är ni inte oroliga att den andra ska dra hem någon annan när ni bor i varsin lägenhet?
– Vi pratade om det där. Nanok bara, ”Men som att man inte kan det annars då. Du är i Barcelona i fem dagar, du kan ligga med varenda spanjor som går på gatan, jag kan stoppa in någon i min bil och ligga med”. Men så inser jag: Vem fan skulle stå ut med någon av oss? När vi är så här.

Men ni låter också varandra vara så.
– Precis, det har jag också insett, att det blir ju ett romantiskt spel. ”Men målet är att vi snart ska bo ihop igen, är det inte det?”, har Nanok sagt. Så nu ska jag försöka skynda mig med kaffe och kakor
till dem i ettan bredvid, så vi kan ta över den också. Det är vår plan!