Annons
Eileen Falk med sonen Max.
Alicia Swedenborg

"Även om Max inte var väntad så var han så självklar."

Eileen födde barn utan att veta att hon var gravid

Eileen Falk, 33, hade så ont i magen att hon trodde att hon skulle dö. Men när hon kom till akuten visade det sig att hon skulle föda barn – utan att hon fattat att hon var gravid! Några timmar senare blev hon mamma till Max. ”Det kändes helt ofattbart”, säger Eileen.

Eileen Falk

Ålder: 33.

Familj: Sambon Nicolas Lindemark, 35. Sonen Max, född i augusti 2011.

Bor: I Stockholm.

Gör: Personlig assistent.

"Minipiller ger en falsk trygghet"

Hur vanligt är det att föda barn och inte veta om att man är gravid?
– Det kanske sker någon gång per år, det är mycket sällsynt, säger Giovanka Machuca, biträdande chefsbarnmorska vid förlossningen på Danderyds sjukhus.

Hur reagerar dessa blivande mammor?
– Det varierar från fall till fall. Alla är inte solskenshistorier, som Eileens. Det finns en del ensamma kvinnor som har blivit gravida och inte har någon partner, eller kvinnor som har blivit gravida efter ett övergrepp och lyckats förtränga det. Det finns också en falsk trygghet i minipiller. Om man tar dem som man ska är de säkra, annars inte.

Hur är det möjligt att inte upptäcka att man är gravid?
– Det kan finnas flera orsaker, som oregelbundna menstruationer hos äldre kvinnor, och hos överviktiga kvinnor kan det vara lättare att förtränga en graviditet.

– Det kan inte vara sant?
Eileen Falk, 32, var chockad. Hon hade åkt in till akuten för magont – men stod plötsligt inför det faktum att hon alldeles snart skulle föda det barn hon inte hade någon aning om att hon hade burit på i nio månader.
– Jag hade läst artiklar om andra som födde barn utan att förstå att de hade varit gravida, men jag trodde aldrig det skulle hända mig.

Eileen skrattar till. Hennes nu fem månader gamle son Max sover sin förmiddagssömn. Han kom som en livsomkastande överraskning till Eileen och hennes sambo Nicolas i augusti förra året. Semestern hade precis tagit slut. På måndagen skulle Eileen gå tillbaka till jobbet som personlig assistent efter en skön och lugn semester i Dalarna, Nicolas till sin arbetsplats som datasupport. Så blev det inte.
– Våra vänner säger att det är typiskt att något sådant här händer just oss. Det har varit mycket dramatik i våra liv den sista tiden.

Eileen berättar om det bröllop paret var på för två år sedan – där Nicolas ”stal showen” genom att få hjärtstopp. Han opererades, blev frisk och förhållandet växte sig ännu starkare. Tur, med tanke på vad som komma skulle.

Sista helgen före jobbet var de hos en kompis. Grillade och spelade minigolf. Söndagen blev lugn och på natten, efter lite tv-tittande i sängen, började Eileen känna av lite magont.
– Ungefär som mensvärk. Jag åt ju minipiller, så jag hade ingen tanke på att jag skulle kunna vara gravid, men jag kände igen smärtan eftersom jag hade väldig mensvärk innan jag började med minipillren.

Eileen tog två alvedon och försökte sova, men det onda blev värre. Hon försökte med ett varmt bad som inte heller hjälpte.
– Jag är ganska envis, så jag trodde att det skulle gå över.

Annons


Men efter midnatt började magen trilskas ordentligt. Eileen kunde knappt gå, så hon väckte Nicolas och ringde ambulans. När sjukvårdspersonalen kom tryckte de på Eileens mage och fråga om hon var gravid.
– ”Nej nej, jag äter minipiller”, sa jag. Han misstänkte inte heller att jag skulle vara gravid, så jag fick åka ambulans till Södersjukhusets gynakut.

Nicolas tog bilen och åkte efter.
– Efteråt har han sagt att han var väldigt orolig, och han är ändå en person som sällan stressar upp sig. Själv trodde jag att jag skulle dö, säger Eileen och skrattar.

Hon kan göra det nu, men där och då var hon övertygad om att något hade gått sönder inom henne. Akutpersonalen frågade återigen om hon var gravid och insisterade på att ändå ta ett graviditetstest, trots att Eileen nekade. Det tog ett tag att kunna leverera det önskade urinprovet, Eileen stod dubbelvikt på toaletten av smärtorna, och sedan fick hon träffa
en gynekolog. Nicolas stannade utanför.
– Läkaren hälsade på mig och sa ”ja, du är ju gravid” och jag svarade ”nej, det är jag inte alls”. Jag trodde att det kanske skulle vara missfall, min mamma hade haft ett utomkvedshavandeskap, men när jag satte mig i gynstolen sa läkaren ”du är fullgången, öppen sex centimeter och håller på att föda barn”. Det gick knappt att ta in.

Augustinatten fortsatte i ren och skär chock för Eileen. Med intensiva värkar fick hon gå ut ur undersökningsrummet och meddela Nicolas att de skulle ha barn. Nu.
– Han såg helt chockad ut.

Eileen blev placerad i en rullstol och kördes till förlossningsavdelningen.
– Det kändes ofattbart och jag hade så ont, men samtidigt var jag så glad att jag inte var döende. Jag kunde inte fokusera på att vi skulle ha barn, tankarna var ett virrvarr.

Eileen, som varit ovetande gravid i nio månader och därför inte läst på något om förlossningsförloppet, hade inte så mycket koll på smärtlindring, men tackade ja till epidural.
– Det var kanske tur att jag inte visste vad det var, jag är rädd för sprutor och hade ingen aning om att de skulle sticka mig i ryggen.

Smärtan försvann, så också värkstyrkan, och barnmorskan satte ett värkstimulerande dropp och uppmanade Eileen att provkrysta.
– Ingen behövde förklara hur jag skulle göra, jag kände ju trycket och det var bara att fortsätta pressa på så länge värken varade.

Eileen trodde att hon skulle krysta i timmar, men på tio minuter var Max ute.
– Nicolas sa efteråt att det bara sa plopp och så var Max född, men jag tyckte inte att det gick så snabbt när jag låg där. Jag skrek inte utan var mer sammanbiten – ja, jag skrek förstås när barnmorskan försökte trycka tillbaka Max för att jag inte skulle spricka.

Annons


Hur var det när Max kom upp på din mage?
– Det var kärlek vid första ögonkastet. Även om han inte var väntad var han så självklar. Jag stortjöt, Nicolas också, det var helt fantastiskt. Det är skumt att allt kändes så naturligt trots att vi inte var förberedda. Allt har rullat på, de första månaderna har gått oerhört fort.

Hur pratade barnmorskorna om att du kom in till förlossningen utan att veta att du var gravid?
– De tyckte att det var roligt och en sköterska från nattpasset önskade lycka till och sa, ”det här blir någonting att berätta för kompisarna”. Hon hade aldrig varit med om något liknande, men efteråt fick jag höra att det inte är så ovanligt som man tror. De sa att två, tre personer kommer in varje år och föder barn utan att veta om att de var gravida.

Max föddes på Eileens första arbetsdag efter semestern. Redan när hon kom in till sjukhuset sms:ade hon sin chef och sa att hon inte kunde komma dagen efter.
– Men när jag hade skickat det kom jag på ”men vänta, jag kommer ju inte att kunna jobba på jättelänge”. Så jag ringde till vår jourtelefon och killen jag pratade med lät ganska chockad. Det är ju svårt att få in
vikarier med kort varsel – och dessutom för längre tid. Men jag behövde inte tänka på något, mina arbetskompisar tog hand om allt. Jag behövde bara skicka in papperen för föräldraledigheten.

Hur fick era nära och kära veta?

– När jag hade fått ryggmärgsbedövningen ringde jag till min yngre syster som fick ringa vidare till släkten. Mamma, hennes man och två av mina syskon var på semester i Tysk­land men körde hem väldigt fort. Först blev de rädda när de hörde att jag var på sjukhus, men sedan blev alla väldigt glada. Mamma var överlycklig, hon hade tjatat om barnbarn hur länge som helst. Min syster Emily ringde även min pappa som bara veckan innan pratade med en kompis om att såg ut som han aldrig skulle bli morfar. Min syster gick ut på nätet och kollade vad man behöver ha hemma som småbarnsföräldrar. Hon kom till bb med nya färdigtvättade bebiskläder, nappar, flaskor och blöjor. Hon köpte till och med två amningsbehåar till mig.

Eileen och Nicolas hade varit tillsammans sedan 2006 och sagt ”inte barn just nu”.
– Vi trivdes med den friheten vi hade, men i efterhand tycker jag ändå att det blev bra att det blev som det blev. Annars kanske vi hade väntat för länge och då kanske det hade varit för sent.

Eileen har i efterhand funderat mycket på varför hon inte förstod att hon var gravid. Minipillren förstås, men hon hade inte heller bytt klädstorlek. Inte haft humörsvängningar. Inte mått illa, inte haft cravings – och bara två veckor innan förlossningen hade hon hjälpt en kompis att flytta och burit tungt.

Under året hade hon och Nicolas börjat äta enligt LCHF-dieten, eftersom han är laktos-och kanske även glutenintolerant.
– Det funkade jättebra, men jag gick inte ner i vikt. Nu förstår jag varför, jag gick väl ner i vikt av dieten lika mycket som jag gick upp av graviditeten. Och visst, i slutet av sommaren var jag kanske lite svullen, men jag trodde att det var för att jag börjat äta bröd igen efter att hållit upp ett år.

Max vägde 3 210 gram och var 47 centimeter lång – en normalstor bebis. I efterhand har Eileen fått förklarat för sig att Max låg långt bak i magen och antagligen rörde sig på nätterna när Eileen sov.
– Mot slutet behövde jag gå på toa oftare och visst blev jag sur i halsen av juice, men jag hade ändå ingen tanke på att jag var gravid, det var ju egentligen inget konstigt.

Hur kändes det att ha missat graviditeten?
– Vi har skämtat lite om att andra som är gravida får tycka synd om sig själva och äta gott – medan jag gick på en jäkla diet, haha. På ett sätt hade det varit roligt att kunna njuta av graviditeten och se bebisen på ultraljud, allt sådant har jag ju missat, men samtidigt har vi klarat oss oväntat bra trots att vi inte var förberedda. Vi har inte behövt köpa så många nya saker, och Max sover i min gamla barndomssäng – slipad och ommålad.
– Vi hade inga barngrejer alls, men hela vår släkt slöt upp. Inom en timme hade Nicolas mamma fixat barnvagn och bilstol och mamma kom tillbaka från Tyskland med hur mycket bebiskläder som helst. Det dröjde
månader innan vi köpte vår första bebispryl.

Var du orolig för att ha ätit och druckit fel under graviditeten?

– Absolut. Jag åt som vanligt och drack måttligt. Under semestern i Dalarna tog vi det väldigt lugnt, det har vi gjort ända sedan Nicolas hjärtstopp. Och Max kom ju ut helt frisk. Och jag röker inte heller.

Ännu har de inte pratat om fler barn.
– Näe, vi vill njuta med Max nu.

Vad har det här gjort för ert förhållande?
– Vi kom varandra väldigt nära redan när Nicolas fick hjärtstoppet för två år sedan, men nu skämtar vi om att vi alltid kommer att vara en del av varandras liv – vare sig vi vill eller inte. När jag ser Nicolas bära Max bubblar det till i magen, han passar verkligen att vara pappa – även om han aldrig hade bytt en blöja i hela sitt liv tidigare.

Se även

Annons

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler