I en liten bikini ska vi stå och gå och strutta och visa allt som är vi. Visa allt utom kön och vårtgårdar när man tänker efter. Resten är ju blottat. Endast de extremt pinsamma små bitarna av kroppen döljer vi, men egentligen är det ju de som är mest välbevarade. För hur många celluliter har du på bröstvårtan? Egentligen borde vi klä på oss på huden runt omkring de områdena.

Och hur mycket ska man raka? Ska man strunta i att raka för att man ändå ska resa med barnen och vad bryr väl de sig om hår ner till knävecken? Mamma är ju mamma, babian eller inte. Eller ska man raka allt utom pytte, pytte, så att man kan dyka i poolen i ett enda långt simtag under ytan från kant till kant och vara säker på att inte visa päls om byxorna kilar in sig mellan blygdläpp A och blygdläpp B. Åh, vilka problem man har!

Jag vill inte raka mig, men om jag låter bli så får jag bada i overall.
Åh, kroppen! Kroppen som jag älskar så mycket när jag står naken och beundrar mig själv, men som blir så himla ful när man häller ner den i en trekantsbikini som kostar femtio kronor på H&M-rean. Varför ser jag inte ut som modellen på bilden? Jag fattar ingenting. Jag vardagsmotionerar ju och gör lite utfall framför ”Lyxfällan” och äter någon apelsin ibland.

Veckorna går och avresedatumet kommer närmare. Bikinifasan tilltar. Jag tänker att poolområdet är en scen, en estrad, där jag ska gå fram och tillbaka och alla de andra resenärerna ska sitta tillbakalutade i sina solstolar med poängkort i ena handen och rom och cola i den andra.
Välkommen att titta på denna fnasiga veckval som strandat i vårt exotiska land! Ska vi knuffa henne tillbaka eller ska vi låta henne självdö? Hon bara ligger där som ett vitt frustande monster. Pilla inte på det för det kan explodera i ansiktet!

Nej. Jag är inte tjock. Jag är faktiskt smal. Lagom smal och normal och allt det där.

Men att klä sig i bikini är som att kliva in i lustiga huset. Elefantben, en femtioårings rumpa och bröst som är överallt trots att de ryms i 75 B. Sådan är känslan när de små lapparna som hålls ihop av små, små trådar ska göra min kropp vältränad, trots att jag inte ens orkar trycka på startknappen på gåbandet utan att behöva återhämtning.

Jag vill ju bara att det ska gå snabbt att få en stenhård kropp, är det för mycket begärt? När det är en månad kvar till avresa bestämmer jag mig för att fixa mina drömmars kropp. Hur lång tid kan det ta liksom? Jag äter mycket ägg. I övrigt äter jag precis som vanligt, men jag lägger alltså till tio ägg i veckan. Jag motionerar inte. Herregud, jag siktar väl inte på OS-guld heller, jag ska bara ha en gudinnas kropp som mina undersåtar är beredda att dö för att få vidröra.

Jag tränar inte, men jag går jättehårt upp för trappan från källaren och det kommer göra all skillnad, det förstår ju alla. Och så köper jag många bikinisar på det-som-blev-över-rean. Jättemånga bikinis köper jag. Som om jag försökte vinna något slags mästerskap i badkläder. Ju fler bikinisar jag har – desto snyggare blir kroppen, sådana är reglerna.

En sval januaridag landar jag på Gran Canaria. Jag har ätit ganska nyttigt och promenerat i rask takt till dagis trehundra meter bort. I mitt huvud har jag Gisele Bündchens kropp.

Följande morgon glider ett stort ego i liten bikini in på pool­området.
Fatta det går bra nu.