Jag måste hitta det andra pappret och jämföra och jag måste göra det per omgående. Alla mina viktiga papper ligger där de flesta människor förvarar sina viktiga papper. I källaren. Då kan jag lika gärna ta med dammsugaren ner, jamen, när jag ändå går menar jag. Men då borde jag faktiskt dammsuga av hallen först, det är ju rysligt onödigt att släpa ner skiten och sedan hämta upp den igen i eftermiddag. Sug, sug på hallmattan och gruset blir ett bakvänt konfettiregn in i röret. Plink, plink säger det och åh, så fin mattan blir.

Släpar dammsugaren nerför trappan och slänger in den i strykrummet... där någon har byggt en koja av stolar. HATA stolkojor. Vi har sagt att de får leka på sina rum eller i lekrummet, men inte på andra ställen. Det är knappast att vara ett u-landsbarn att inte få bygga störiga kojor överallt där man har lust. Vi har nästan sagt att de ska få se på fan om de inte slutar med sina projekt där vi springer in i dem.

Och ändå, här står fyra fulstolar från studieåren med ett pås­lakan på.
Om det inte vore väldigt opraktiskt skulle jag spruta tändvätska på bygget och tända eld och sedan grilla en sojakorv över eländet.

”Varför är det så svart på taket och golvet i strykrummet mamma?”
”Därför att jag BRÄNDE UPP er koja, vad sa du nu då?”
”Vi har redan byggt en ny i köket.”

Jo, jag skulle tända eld, om jag hade tändvätska. Men nu är det skrivning av text som gäller.

Vad var det som pep? Just det jag har en tvätt i maskinen, bäst att hänga upp den innan den börja lukta uteliggarhund. Och för fasen, Arvids kalsonger måste in i garderoben nu, annars glömmer jag det och jag vill inte stå i hallen i morgon med en nakenrövad 3,5-åring som sover på hallmattan. Plockar ihop en hög minikallingar i regnbågens alla färger och springer uppför trappan.

Krönikan fortsätter på nästa sida!

Den här trappan. Jag bor i den här trappan. Jag kommer dö i den här trappan en dag. Någon kommer hitta mig död i trappan med famnen full av upplockade saker.

Inne i Arvids rum lägger jag in kalsongerna längst ner i garderoben. Vad fint det har blivit sedan vi gjorde om här inne ändå, tänker jag och ser mig omkring. Synd då att sängen står obäddad. Jag bäddar den lite snabbt, det tar ju bara en minut.

Får syn på min profil i hallspegeln på väg tillbaka till datorn. Jag måste verkligen göra situps. Det tar bara en liten stund och så blir kroppen full av såna där endorfiner och vitaminer och enzymer och då kan jag skriva så mycket bättre.

Lägger mig på golvet och gör tolv situps och åtta hysteriska utfall till tonerna av ”Electric” med Leila K.

Under soffan ligger ett mumifierat äppelskrutt. Jag står inte ut i detta hus med räkskal och sopor under soffan. Jag ska köpa ett nytt hus och börja om från början. Någon annan får ta över det här grusiga skjulet med nerbrända kojor och skrutt under möblerna. Men det får bli i morgon. NU ska jag sätta mig ner och skriva min extremt viktiga text. Jag har fantastisk energi av allt jag har gjort, NU JÄKLAR!
Och så slår klockan 15.25.

Det är dags att hämta barnen och jag har inte gjort någonting. Och jag har inte ens en pappa som ser ut som Fredrik Reinfeldt som sitter i köket och läser tidningen när vi har bråttom. Jag har bara jag mig själv och mig att skylla och nu är dagen över. Lycka till att skriva mitt livs alster när tripp trapp trull klivit innanför dörren och börjat knivslåss om Ipaden innan de ens fått av sig jackorna.

Lycka till med det.

Du har väl inte missat Malin Wollins blogg här på mama.nu?