Hans Ericksson

Trebarnsmamman och journalisten Malin Wollin, krönikor i mama och bloggare på mama.nu.

Malin Wollin: "Välkommen till min dröm"

Hurra, här är mamas nya krönikör – the one and only Malin Wollin, 33, alias ”Fot­bolls­frun”, som bor med sin Joachim och tre barn i en nymålad skolåda
i Kalmar.

Hej, det är jag som är Malin.

Jag är ny här så var snäll mot mig.

Jag är en trettiotre år gammal journalist med platt hår och liten byst. Jag är söt om man går fort och kisar. Jag är ännu snyggare om man blundar. Allra snyggast är jag när jag drömmer att jag är Gisele Bündchen, då ser jag nämligen ut som Gisele Bündchen. I drömmen ser jag ut som Gisele Bündchen om Gisele Bündchen skulle få ett barn med Gisele Bündchen.

Jag bor i ett rörigt skolådeliknande nymålat hus i Kalmar. Rörigt är det om man med rörigt menar rörigt. Nymålat är det om man med nymålat menar att det målades i juli. Det blev förresten fullt med färgbubblor på norrsidan. Nu måste de komma tillbaka och göra om jobbet.
”Så ni ska vara här igen och jobba utanför mina fönster?”
”Ja” svarade målaren.
”Då måste jag ju börja klä på mig kläder igen” sa jag.
”Inte nödvändigtvis” sa målaren.
Touché, painting guy.

Borde gå naken insmord i något bara för att bevisa att jag minsann inte bangar. Ska bara kolla med Joachim först.

I mitt ganska nymålade hus med bubblor bor jag med min kille Joachim som jag nämnde nyss. Jag är inte gift och jag vägrar säga sambo som om jag vore någon sabla samboloser. Han är min kille tills han blir antingen min före detta kille eller min man, vilket som nu kommer först.

Vi bor här med vår barnaskara som är för stor när vi står på hallmattan med våta skor eftersom jag faktiskt torkade golvet i går. Men det är också en barnaskara som är väldigt liten när de sover på sina rum till ljudet av en Tintinskiva med hack i. ”Professor Kalky ky ky ky ky ky ky ky ky” låter det och de hör ingenting. De ligger insnorda i sina långa nattlinnen och pyjamasar i sovställningar som ser ut som konstinstallationer, som om de försöker nudda varje vägg med varsin del av kroppen, så sover mina barn.

Astrid är nio år och går i trean. Hon säger saker som ”AMEH MAMMA”. Det är hennes svar på de allra vanligaste av frågor nu för tiden när jag tänker efter.

Saga är sju år och går i ettan. Hon säger saker som ”Varför finns människan?” (google.se sweetheart, tyst nu för mamma ska titta på ”Top model”).

Arvid är tre år och går på dagis. Han säger saker som: ”Jag älskar pappa.”
”Älskar du inte mamma också?”
”Nee... jo, lite faktiskt.”

Vi bor i vår skolåda vi fem och vi har det ganska bra. Vi hittar inte kompisar till strumporna, vi ondgör oss över crème fraiche som har blivit för gammal och måste kastas, vi dricker grönt te framför ”Lyxfällan” (sanning med en viss modifikation då vi betyder jag eftersom Joachim föraktar min låga smak. Själv sitter han i biblioteket och tittar på någon svt-dokumentär om tigrar på ett berg som ingen visste fanns.
”Titta Malin, det FANNS tigrar!”
”Mm.”)

Trots att vi har ägnat de senaste åtta åren åt att bråka om hur insidan av vårt hus ska se ut och nu äntligen kommit fram till något slags ”konsensus” så drömmer jag mig ofta bort.

Men jag drömmer mig aldrig särskilt långt. Jag drömmer mig inte till Bali
eller New York eller ens Göteborg. Jag drömmer om landet. Jag drömmer om att bli den där Elin i Arlarek­lamen. Elin Rydström heter hon. Minns ni henne? Hon som gick runt i en kohage och var naturligt vacker och pratade med sina kor som också var naturligt vackra med fasta spenar och tonsäkra mu.

”Hej, jag heter Elin, jag väntar mitt andra barn. Och nu går solen upp, den är bländande” säger Elin och blickar poetiskt ut över allt det vackra.

När jag var höggravid med mina barn låg jag och sov och kunde inte ens stava till Ko när den bländande solen gick upp. Jag stod inte på en jordåker och var vacker.

I en senare film har Elin en av sina söner på höften. Mjölk-Elin pratar milt med både ko och barn. Allt är så vackert och så naturligt. Elin är mjölkbonde och mamma och pratar med kor. Elin har inte en blogg. Jag förmodar att Elin inte heller skriker på sina barn i hallen eller äter mandlar direkt ur påsen framför ”Project runway”.

Jag vill vara Elin Rydström. Jag vill vara den vackra naturliga kvinnan i den där filmen. Jättemycket vill jag det. Jag vill också bo på en gård och prata med vackra kossor och vara söt utan mascara och ha tjockt hår i en tjock tofs utan produkter.

Någon gång kanske.  Men just nu är det MEN SKYNDA DIG PÅ SKOLAN BÖRJAR OM TRE MINUTER JAG SKÄMS IHJÄL OM NI SKA KOMMA SENT VAREVIGA MORGON VAD SKA DE TRO OCH VARFÖR LIGGER DET EN GLASSPINNE I MIN BH?

Jag tänker att jag vill vara antingen ”Sex and the city” eller en fantastisk bondmora som lever i takt med naturens andetag. Istället är jag aldrig sexig och lever med Arvids andetag mot Joachims kind och hälarna i mina ögonhålor. Det blir aldrig som jag vill trots att jag försöker* (*lite grann på en höft ibland eventuellt om jag har lust).

Jag vill vara genuin och baka med barnen bland pastellfärgade skålar men när klockan är 21.30 inser jag att dagen är slut och jag har bara särat på slagsmål som handlar om vems tur det är att ha Joachims Ipad. Jag har ju en gård förstås, det har jag. En bondgård vid havet, min barndomsgård. Det är väldigt vackert och om man vill kan man säkert hyra in en vacker kossa och ställa i en hage någonstans och den går alldeles säkert att samtala med och jag kan förmodligen tvinga upp en av ungarna på höften om de blir mutade med glass.

Men jag kan väl inte bo på landet? Eller? Jag är ju uppvuxen där, det är jag. Men nu, som vuxen, med barn? Det känns så... vuxet, så moget övervägt att flytta ut till landet. Jag har ju just lärt mig hur man lever radhusliv och gapar i hallen. Ska jag lära mig att gapa på en ladugårdsplan nu? Eller slutar man plötsligt att vara hysterisk och opedagogisk om man bor på landet?

Jag ser framför mig hur jag lever i ett enkelt men samtidigt bedårande hus. Jag tänker inte på inredning, allting blir vackert av sig själv eftersom jag är så naturlig. Jag ägnar hela dagarna åt att binda kransar som jag hänger upp på dörrar eller kröner barnens huvuden med. Vi ska linda saker av olvon. Vi ska promenera i skogen. Vi ska ha en husgris och hon ska heta Sigbritt. Jag ska skriva böcker och svara mina barn tålmodigt och milt, inte fåordigt och vilt.

Jag ska bli en bättre människa, vacker utan spackel med gummistövlar i klänning och stickad tröja. Jag ser filmen. Jag ser kossan. Kossan och jag och evigheten. Allt är lugnt. Jag drömmer.

Välkomna till min dröm.

Malin Wollins februari

1. ”Jag bestämmer härmed att vi tar bort två dagar från februari” sa månadsguden och skrev med sin eldpenna på ett blad av marmor. Hans rådgivare tyckte att han var en stolle, men vågade inte invända, han var trots allt en gud. De pratade bakom hans rygg och drev med honom på facebook.

2. Att överleva februari är att ta sig igenom de tjugoåtta dagarna med pussel, rensa rummen på trasiga prylar och dricka te från vackra påsar i stora blommiga koppar.

3. Stå ut, stå ut, stå ut.

4. Jag lägger mig på golvet. Februari må vara långsam men mars och april går fort och då förväntas man hälla ner röven i ett par tvåtumshorts och lycka till med det om du inte pinat stjärtmuskulaturen på parketten framför dålig tv.

5. I mitten av februari inser jag att jag har misslyckats med mitt  nyårslöfte: att öva på att gå ner i spagat.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler