Vi kör över ölandsbron och försöker kompensera för allt hysteriskt hallgap och säger: ”Titta barnen, har ni sett så mycket vatten, wow! Och alla båtarna titta, ojojoj!” och låter som äkta engagerade föräldrar med varma hjärtan.

Jag har köpt ett paket Ballerina i lönndom. Ett rör Ballerina när man har barn är som att ha med sig blodplasma till en olycka, det är avgörande om det ska överlevas. Det blir kris och så trycker man in ett rör Ballerina intravenöst i armen och allt är över i samma sekund som nougaten kommer ut i blodet.

Nåväl, jag har alltså köpt ett paket Ballerina och det har jag gjort utan att barnen har sett. Detta därför att de inte ska börja tjata om kex innan vi lagt ut strandfilten. Vi bär på en familjehemlighet och Joachim kör bilen samman­bitet, ingen information får läcka ut. Vi anländer till stranden och vecklar ut filten (som också är lite möglig och har fläckar av ketchup som är så stora att det finns blöt ketchup inuti om man pillar hål på dem).
Barnen byter om och vi slår oss ner. När de har badat i exakt en minut och försökt gräva en grop med en kratta så kommer de till­baka till filten.
”Har vi kex?” De vet att vi har kex.
”Om vi har kex?” Åh, så slugt, där köpte du dig exakt två sekunders fördröjning.
”Vi vill ha kex.”
”Nej, det blir inga kex, de ska räcka hela dagen” säger Joachim och tror på sig själv.

Sicken imbecill.

”Men ta ett då, men bara ett” säger jag och försöker låta auktoritär men har i ett slag förlorat all respekt.
”HURRA” låter barnen och verkar tacksamma för stunden. I samma sekund som de svalt är de tillbaka.
”Kan vi inte bara få ETT till, snälla, bara ETT enda?” låter de och ser ut som om de faktiskt älskar oss. Som små stackars borttappade gatubarn ser de ut. När tog de examen från scenskolan?
”Jag visste det” väser Joachim genom skägget. Nu är ballerina­helvetet över honom igen.

Och slaget är förlorat. Vi vet att vi inte orkar höra tjatet. Barnen vet att vi inte orkar. Varför denna charad?

Efter tre minuter är hela paketet slut och Joachim är så besviken. Det var ju såhär det INTE skulle bli. Ballerinakexen skulle räcka hela dagen.
”Det var sista gången vi köpte Ballerinakex, nästa gång ska vi inte ha med oss något alls” säger Joachim och tror på sig själv del två.

Krönikan fortsätter på nästa sida!

Det är stunder som denna som nu är förbi och över och passerade. Nu blir det höst och skolstart och omstart. Jag minns hur jag kör genom en allé i maj som är så krispigt grön som något kan bli.

Överallt brast våren ut och jag hade inga pollenproblem och glädjen var odelad, utan smolk i bägaren, allt var JÄTTEBRA! Och så mådde jag dåligt där någonstans mitt i allén. Jag insåg att det gröna är så flyktigt. Snart är allt slut och så är det sommar.

Och nu är våren slut och sommaren också och om jag sluter ögonen och öppnar dem igen så står väl någon där med en julklapp. Jag ville ju hålla kvar våren då jag längtade efter ett få klä mig i snygga shorts och marina toppar och sandaletter. Allt är så snyggt på sommaren och allt är så fult på vintern.

Jag står i garderoben och drar ut alla jeans och byxor och ut ramlar en knapp. Men det är ju en extraknapp till min svarta vinterkappa från Pepe jeans.

Åh, den är ju så snygg egentligen när man verkligen tänker efter, och jag som tänkte sälja den på Tradera. Tänk när det är krispig höst med våt tung kyla och löven faller och allt är guld och jag får bära den kappan. Åh så härligt med höst och nya friska tag och allt är möjligt och alla jeans är mörka, och alla halsdukar! Allt är så snyggt på hösten!

Jag glömmer fortare än en encellig organism med cellbortfall.