Men hur är det när man jobbar som modell och ska se smal, fräsch och glad ut?
– I början var jag så jätteparanoid, ”Gud, ingen får se att jag är gravid...” Det var jättejobbigt. Jag var så svullen och man jobbar med samma människor och står där helt näck och man tänker att de säger till varandra, ”Jaha, hon har fått större bröst”, jag var helt paranoid och började babbla, ”Oj, jag har varit i Mexiko och ätit en massa burritos och druckit Margaritas, jag måste verkligen börja träna nu”, sådana saker sa jag hela tiden.

– Jag upptäckte inte själv att jag var gravid förrän ungefär i åttonde veckan och bara någon vecka senare gjorde jag ett jobb och så åt vi lunch och så kom baddräkterna fram. Panik! Panik! Nummer ett så måste de säga till om det är ett baddräktsjobb, vilket de inte hade gjort, och sedan efter lunch gick det inte att dra in magen. Det var jobbigt, plus du vet ju hur man är, man är så… känslig.

Och man känner sig som den mest oattraktiva människan någonsin.
– Ja, man känner sig ful och äcklig och ingenting passar, man är svettig och jag var så emotionell, jag bara grät när min bokare ­ringde: ”Du ska hit och vara här en dag och jobba”, jag bara, ”Buhu”… det var så överväldigande. Då ville hon ha ett möte och frågade: ”Okej, vad är det som pågår?” Då var jag tvungen att berätta. Hon var den vi berättade för först, före våra familjer.

Vad sa hon?
– Hon blev så glad! Hon hade undrat om det var något som var seriöst fel. Men då föll allt på plats. Så jobbade jag några veckor till, sedan kände jag: ”Nej, det går inte.” Det var så skönt: ”Nu kan jag äta precis vad jag vill!” Jag gjorde det i två veckor, sedan var det bara äckligt.

Både cravings och hungern sitter nog mest i huvudet, man får för sig att man blir vansinnigt sugen på något för att man mentalt tillåter sig själv.
– Exakt så var det. ”Åh, pommes frites!”, jag ville bara ha pommes frites och öl! Men det var de två veckorna, sedan var det inget gott. Men jag gick upp JÄTTEMYCKET. Med Emil gick jag upp över 35 kilo och såg ut som en pinne med världens största mage. Han vägde nästan 4,5 kilo och var jättelång.

Du själv är 1,78?
– 1,79 och Anders är nog 1,91… Jättelånga! Med Emil trodde folk att jag väntade tvillingar. Men det är märkligt hur de tyckte det var okej att kommentera mig hur som helst, ”Gud, vad stor du är!” Till slut kände jag bara: ”Men sluta nu!”

Hur var förlossningen?
– Med Felix gick jag nog en vecka eller tio dagar över tiden och det måste jag säga: här i USA tycker de mer att det är något slags onaturligt stadium när man är gravid. I Sverige verkar det helt annorlunda. I USA gick jag en gång i månaden, du vet, man skulle göra tester hit och tester dit, sedan när man bor i New York City – alla är så oroliga och paranoida över allting.
Det är otroligt vad mycket pengar de tjänar på en graviditet här och alla olika tester…
– Jag gick till en gynekolog som sedan följer med och förlöser barnet och hon var fantastisk. Anders kom med vid varje besök, men vi fick verkligen argumentera för att ”…vi ska inte ha kejsarsnitt och vi behöver inte bedövning och vill inte veta vad det är för kön…” När jag gick över tiden med Felix ville de sätta igång mig, men då fick jag sammandragningar samma dag jag hade en check hos gynekologen, hon sa: åk till sjukhuset i kväll. När vi kom dit var jag bara öppen en centimeter och var tionde minut kom det en liten värk. Då blev jag skitbesviken: ”En centimeter!” Då åkte vi bara hem, gick och käkade och
la oss. Men vid tolv på natten började jag få värkar var tredje minut.

Typiskt!
– (Skratt) Då åkte vi upp till sjukhuset, men jag ångrade mig, varför stannade jag inte hemma för?! Det tog sådan tid, 17 timmar… Mot slutet spydde jag och somnade mellan värkarna. Gynekologen är inte där direkt när man kommer till sjukhuset, men jag hade en jättefin sjuksköterska som satt med. Jag var tvungen att ligga ned hela tiden för att de skulle kunna lyssna på hjärtljuden samtidigt. Anders var fantastisk, men jag kunde inte titta på honom under hela förlossningen…

Varför då, för att du blev så irriterad?
– Jag kände irritationen (skratt), du vet…

Jag vet!
– Och sedan, tack gode gud att jag inte, som många andra här, hade en doula. Vi skrattade så mycket, jag och Anders, för en doula kom över till oss för att ha en privat profylaxkurs, och hon bara, ”När du ligger där och har värkar i flera timmar, kan ­mannen stryka dina bröst och du skulle ­kanske kunna onanera…”

Men jisses!
– Vi skrattade så mycket åt det där. Nummer ett är det ju det sista man vill göra, man känner bara: ”RÖR MIG INTE!”

Doulor verkar trendigt, exempelvis ”Mad men”-skådespelerskan January Jones har på inrådan av sin låtit göra piller av moderkakan som January äter när hon vill bli pigg.
– Det är så sjukt! Det är så jävla Hollywood att man dör! Men det gick ju bra sedan. Precis när jag kände: ”Jag orkar inte mer, jag måste bara få sova”, jag hade fort­farande bara öppnat mig åtta centimeter, jag var så slut, och personalen trodde att ”hon kommer inte orka krysta ut barnet” – sa Anders: ”Jag vet att hon orkar. Jag vet att hon kan.” Jag bara: ”Jag vill bara ha en epidural nu. Jag orkar inte.” Men Anders insisterade: ”Jag vet att du kan”, så där höll vi på.

– Så kom min gynekolog och hon sa hela tiden att jag inte fick krysta. Men så skulle hon känna hur öppen jag var och det gjorde så JÄVLA ont. Jag skrek att jag måste få krysta! Hon bara: ”Kör! Krysta!” Och så kom han, då hade hon tänjt ut mig så att det gick.

Hur var första tiden med bebisen?
– Men gud, när man ska åka hem – usch. Det var såhär: ”Ska vi åka hem? Och vad ska vi göra nu?” Jag tyckte det var så läskigt, samtidigt som jag bara ville åka därifrån (sjukhuset). De tar barnet. Vi var de enda på hela avdelningen som hade barnet hos oss på natten. De frågade om vi ville ha sömnpiller och så ger de barnet ersättning. Och så gör de olika tester,
Anders gick ut och sa, ”Vi vill ha tillbaka vårt barn – sluta nu!” Så det var jättehärligt när vi skulle åka hem, men jag vågade knappt gå ut.

Intervjun fortsätter på nästa sida!

Du var rädd för alla avgaser?
– Ja! Och varenda drogmissbrukare var runt vagnen och alla skulle bråka. Men med Emil var det sådär, ”jaja, kom med nu”. Det var så annorlunda, han är mycket tuffare, men det tror jag är också för han fick skrika lite längre, man höll inte på att mjäka lika mycket med andra barnet. Felix är mycket känsligare och jätterar och jättelugn. Samtidigt är han jättesocial och kan prata med vem som helst. Emil är mer avvaktande, han kollar läget… men tuff det är han, herregud. Och så busig, har humor. Han är lite Emil i Lönneberga, faktiskt, vill att man ska sjunga den där ”Snickerboa-låten” hela tiden.

Pratar ni engelska hemma?
– Nej, svenska. De pratar ju engelska i skolan, det är det som är så coolt, om de står i hissen kan de switcha språk om någon annan kommer in, även tvååringen.

Hur ser vardagslivet ut för er?
– Upp med tuppen! Klockan sex, sovmorgon är halv sju. Om Anders är hemma tar han Felix till skolan. När man är frilans jobbar man inte varje dag, men vi måste ändå ha barnvakt full tid, för om jag plötsligt måste iväg finns det ingen annars som kan ta barnen. Vår nanny Ashley kommer mellan nio och tio och sedan kan hon ta Emil till skolan och stannar till 18 ungefär. Jag går på en casting eller tar en yogaklass, sedan hämtar jag Felix från skolan och möter upp med Ashley och Emil, man kanske går till parken eller har en play date med något annat barn. Emil och Felix går på gymnastik som jag tar dem till eller fotbollsträning… Sedan hem. Jo! Förresten! På morgonen ska man också göra lunch till ungarna.

Som att det inte redan är stressigt på morgnarna…
– Ja! Det borde man göra dagen innan, men när barnen gått och lagt sig är det sista jag vill göra att ställa mig i köket och göra lunch när man plockat undan. Egentligen är jag helt slut när klockan är sex, det tror jag barnen är också. Det är så jäkla intensivt. Så är det middag och kanske ett bad. Sedan titta på lite tv, ”Barnen i Bullerbyn”, ”Emil i Lönneberga” eller något och sedan läser vi saga. Jag försöker få dem att sova vid halv åtta. Det är bara rutin, rutin, men jag tycker det är skönt med rutin.

Hur fungerar det när både du och Anders reser så mycket i era respektive jobb?
– Båda våra familjer har hjälpt till jättemycket och min mamma har varit med ända sedan Felix föddes och rest med mig. Det är som ett pussel, Anders är borta längre perioder än vad jag är. Ibland har killarna kommit med mig, då har jag tagit med mig vår nanny. Det funkar bra, killarna är så duktiga på att resa. Men det är meckigt, vi måste planera, planera, planera, planera, eftersom att jag ­reser runt väldigt mycket fortfarande.
 
Tycker du att ditt uttryck förändrats sedan du blev mamma?
– Folk har sagt det till mig, ”Gud, du är ännu vackrare nu när du har barn”, jag vet inte vad det är… många har sagt att jag är lugnare, men inombords är man så neurotisk (skratt). Man kanske utstrålar… mogenhet.

Berätta om stället i skånska Baskemölla där vi har tagit de vackra bilderna på dig och barnen i det här numret?
– Det är ett gammalt kaptenshus från 1800-talet. Sjökaptenen åkte till New York och tog med sig äppelträd hit som han planterade i trädgården, det är roligt att de har en sådan anknytning. Jag längtar alltid dit och när vi inte är där är det Felix ständiga fråga, ”När ska vi åka tillbaka?” Vi försöker vara där i alla fall en månad på sommaren och ­alltid på jularna. Det är underbart när man kommer dit. Vi har renoverat och hållit på för Anders älskar det. Jag tycker inte det är så roligt, jag tycker om när det är färdigt!

Vad gör ni när ni är där?
– Vi är på stranden, går till glasblåsaren och kollar, tittar på hästarna, tittar på fåren… Vi cyklar även till Simrishamn, man gör lite utflykter. Men det var faktiskt en sommar – då åkte jag ingenstans. Under fyra veckor åkte jag inte ens till Simrishamn, det fick Anders göra. Jag var bara hemma. För jag älskar att vara där.