Hon är nu inne på sin femte ”Let’s dance”-säsong och arbetet med parhästen David Hellenius går på räls.
– Just nu åker jag till Sverige på onsdagen, jobbar med webbprogrammet, sen kommer Jack över vid sju på kvällen. På torsdagen lämnar jag honom på skolan åker till kontoret och förbereder ”Let’s dance” och travet. På eftermiddagen och kvällen är jag med Jack och han sover hos mig. På fredagen är det ”Let’s dance” hela dagen fram till midnatt. På lördagen jobbar jag med travet mellan elva och halvåtta och Jack sover hos mig, sen åker jag hem till Norge på söndagen igen och sen tillbaka till Sverige på onsdagen.

Jack är ofta med Jessica på jobbet och är van att hänga på, första gången var han bara sex veckor gammal och hängde med på Jägersro när Jessica och pappa Johan Edlund jobbade med travet.
– Jack är otroligt sportintresserad, förut var han en riktig travnörd eftersom hans pappa kommenterade det. Nu kommenterar hans pappa ishockey så nu är det hockey och skidskytte och friidrott som gäller.

Händer det att du är en hel vecka i Norge eller en hel vecka i Sverige?
– Nej, jag kan inte komma ihåg när det hände senast. Men om min kille är borta och tävlar och jag har båda barnen så följer Dylan med mig till Sverige och då kan det bli så. Men eftersom Dylan inte har något dagis här så blir det ganska knöligt eftersom han är så liten och inte klarar att sitta still så länge. Och jag måste ha hjälp för möten och sändningar, så ibland är han hos farmor och farfar i stället om Tony är bortrest.

Jessicas sambo Tony André Hansen, 33, är tävlingsryttare på OS-nivå men har sedan Dylan föddes minskat sitt resande.
– Det är klart att det delvis är på grund av Dylan och för att få det att funka med mitt jobb, men jag tror inte att han vill vara borta från honom så mycket i vilket fall.
– Han tar ett stort ansvar när jag är i Sverige, hämtar och lämnar på dagis och så, men i perioder tidigare när Tony har tävlat så har det tvärtom varit jag som har tagit allt hemma. Så vi har en förståelse för varandras jobb och hjälper varandra.

Har du dåligt samvete oavsett i vilket land du befinner dig i?

– Jo, men det har jag ju. Jag har lärt mig att leva med det där dåliga samvetet på något sätt. För jag har haft det så här så himla länge nu. Det har blivit livet – att alltid ha dåligt samvete. Att man alltid har dåligt samvete för något barn, och de längtar alltid efter en och man längtar alltid efter något barn.
– Det bästa är när jag är hemma i Norge ibland och Jack har lov och är med mig, när båda ungarna är där. Jag behöver inte jobba och det är så himla skönt. Men det händer ju tyvärr alltför sällan.

Intervjun fortsätter på nästa sida!

Hur ofta är Jack hos dig i Norge?
– Jack är alltid med mig på loven och en del helger och då försöker jag styra upp det så gott det går med mitt jobb, men är man mitt uppe i en produktion som ”Let’s dance” så går det inte att ta ledigt. Fast det är ju jätteviktigt att brorsorna får träffas också. Förut gick det bättre, innan han började skolan. Innan hade vi uppdelat varannan vecka och han var med mig i Norge varannan vecka och med Johan i Sverige varannan, det funkade väldigt bra. Men nu är det svårare.

Hur har du gjort för hantera det dåliga samvetet?
– Det är väl det sjuka, att som med allt i livet vänjer man sig, det är ett sätt att leva på. Så är mitt liv, så ser det ut, man vänjer sig vid att ha det så och om man inte vänjer sig så tror jag inte att det går. Då hade man blivit tvungen att säga upp sig eller något annat.

Kan du känna ibland att det inte är värt det?
– Det jag kan känna är att det är jobbigt med pendlandet, men vi kan inte lösa det på något annat sätt, vi har prövat men det går inte. Vi har försökt att titta på att Tony skulle flytta men det funkar inte med hans hästar. Det är komplicerat att förklara men det handlar om att få sponsorer och som norrman är det svårt att få svenska sponsorer.

Sist vi sågs sa du max två år till och sen måste Tony flytta till Sverige.
– Ja, så blev det inte riktigt men vi har faktiskt flyttat till ett annat ställe i Norge. Vi bodde förut mycket längre från Gardemoen flygplats, väldigt isolerat. Jag hade tre timmar till flygplatsen och tågen gick en gång i timmen och det hände ofta att tågen var försenade eller inställda och så missade man flyget. Nu bor vi närmare och det tar ungefär 1,5 timme totalt så resandet känns enklare.

Ingen av er vill tvinga den andra att ge upp era jobb, som ni älskar?
– Jag kan inte tänka mig att byta jobb, jag skulle inte bli lyckligare av det, och hästarna är Tonys kall, det är det han kan, det är det han har gjort sedan han var tretton år, det har aldrig funnits någon annan plan för honom. Så ska man be den personen att ge upp det? I förlängningen tror jag inte det håller. Någon skulle alltid ha dåligt samvete för att man tvingat den andre att göra det och någon skulle till slut bli lite bitter för att man inte fick göra sin grej.

Hur känns det att vara borta från Dylan eftersom han är så pass liten?
– Det är hemskt, speciellt i den här åldern, för Jack är så stor så man kan prata med honom och säga att nu är det så här, han fattar varför jag åker iväg och han fattar att man måste jobba för att tjäna pengar och hela den grejen. Han fattar om jag säger att jag kommer på onsdag. Men det har ju inte Dylan en aning om. Det är jobbigt och så händer det så mycket i den där åldern. Det känns som om han har utvecklats massor varje gång jag kommer hem fast jag bara har varit borta i tre dagar. Och det är jättetråkigt, plus att han blir så pappig.

Är det tufft att han är pappig?
– Ja, jag tyckte det var lite jobbigt, men sen pratade jag med en kompis som har barn i samma ålder och som hade varit mammaledig i 1,5 år men hennes barn var ändå super­pappiga. Det är sånt som barn går igenom och de tycker inte sämre om en för det. Men det var lite värre för ett halvår sedan för då skulle han straffa mig när jag hade varit borta. Det kunde ta en hel dag innan han släppte in mig igen, han kunde gå runt och sura. Men nu har han fattat mer, mamma åker till Sverige, mamma åker flygplan och tåg, och han har blivit mer van.

Oroar du dig för hur det kommer att bli om några år när barnen blir äldre?
– Det är så klart ingen enkel lösning, hade man alternativ skulle man lösa det på ett annat sätt. Även om jag flyttade till Norge har jag svårt att se att Jacks pappa skulle vilja se att han flyttade till Norge. Det skulle inte han gå med på, förmodligen. Nästa år blir det ännu värre för då börjar han ettan och det är hårdare närvarokrav. Men så länge det känns som om barnen har det bra och trivs med sin vardag så får det vara mitt ansvar att stressa runt och få magsår, bara inte de blir lidande. Så att de kan ha en lugn och skön och trygg vardag, det är viktigt för mig.

Saknar Jack sin lillebror?
– Jo, det gör han så klart, men han har ju haft det så här hela livet, Tony och jag träffades när Jack var ett år så han vet inte om något annat heller.

Hur bygger du Jacks och Dylans brödraskap?
– De har träffats väldigt mycket de här åren innan Jack började skolan och det är självklart för Dylan att det är hans bror och att han har sitt rum och sina saker i huset i Norge, han är en självklar del av familjen. Jag önskar så klart att de fick träffas mer.

Intervjun fortsätter på nästa sida!

Med Jessicas tv-jobb i Sverige och Tonys flängande över världen som tävlingsryttare så har de alltid levt i ett distansförhållande, redan från början.
– För oss har det till stor del varit en fördel, man kan hålla lågan brinnande lite längre, den här passionen och förälskelsen, den fasen går ju inte över så fort när man inte träffas varje dag.
– I början av vårt förhållande träffades vi varannan, ibland var tredje vecka, då är man nykär väldigt länge. Jag tror det är bra. Vi har ganska mycket eget liv och egna intressen men också gemensamma. När vi ses har vi alltid kul och hittar på mycket tillsammans.

Vad gör ni då?
– Vi spelar golf! Vi började spela samtidigt, det är härligt, man är ute och spelar i fem timmar och surrar mycket. Men det är ju tidskrävande och var lättare innan småbarn. Vi delar intresset med Tonys familj. Så vi åker iväg på golfresor en gång om året bara vuxna och det är jättekul. Annars brukar vi grilla eller spela tv-spel ihop. Vi har det jättebra när vi väl ses.

Sist berättade du att du fick ta emot mycket kritik för hur du levde ditt liv. Är det fortfarande så?
– Ja, så är det ju, men det känns lite mindre nu, det känns som om folk inte lever lika mycket formulär 1A-liv längre. Att det är fler och fler som lever på andra sätt än mamma-pappa-barn-lever-tillsammans-för-alltid. Häromdagen träffade jag en tjej som var skild och som flyttade ut och in i den gamla lägen­heten varannan vecka i stället för barnen, hon och hennes nya kille bodde bara ihop varannan vecka. Det är skönt att se att det finns andra som lever på andra sätt och att det faktiskt funkar. Man måste göra det som funkar för en själv.

Men kan du ibland känna att du håller på att gå i bitar av all stress?
– Jag försöker att inte tänka på det där. Om jag skulle börja tänka på det så skulle jag bli galen. Jag hade en period i höstas när jag hade bokat in för mycket, då höll jag på att bryta ihop, det kändes som om det skulle vara så här för alltid. Jag såg inget slut och då fick jag nästan panik. Då gick jag till min chef och grät en skvätt och de försöker alltid hjälpa en så att det ska bli lättare. Jag överlevde den perioden men det är jobbigt när man inte ser något ljus i tunneln. Det är lättare om man vet att nu håller det på så här och sen är jag ledig i juni, då har man ett mål.

Sätter du upp såna mål?
– Ja, lite, men jag försöker att inte titta för långt fram. Min strategi är att inte tänka, inte lägga för mycket planer, ta det som det kommer. Om jag börjar tänka att det inte finns något slut, att det alltid ska vara så här, då blir jag galen tror jag.

Var är mest hemma?
– I Norge bor vi större och jag har mina prylar där så på så sätt är det hemma, men Stockholm är ju det stället där jag känner mig hemma, det är här jag vill bo i slutändan, jag kan inte se mig själv bo i Norge hela livet.

Vad säger Tony om det?
– Han vet om att jag tycker att det är okej men att jag trivs bättre i Stockholm. Men han försöker nog också att inte planera för mycket framåt.

Lär du Dylan svenska?
– Jag försöker men han pratar bara norska med mig, haha! Det är jättesvårt för barn vill att man ska härma dem och då blir det lätt att man svarar på norska. Jag måste verkligen tänka på det hela tiden.

Vill du ha fler barn?
– Jag är sugen men jag är inte sugen på att vara gravid. Första gången är man ­engagerad i det som händer men andra gången var det bara en lång transportsträcka. Så det är väl det som tar emot. Nu tränar jag ganska mycket och så blir det bakslag på träningen och så är man ur form igen och ska gå ner kilon, det är tungt. Men jag skulle gärna vilja föda igen och jag skulle gärna vilja ha ett barn till.
– Men då säger Tony till mig ”jaha, hur har du tänkt att du ska hinna med det?”, han säger inte hur ska VI hinna med det utan JAG, och han har ju lite rätt i det. Som det är nu skulle det inte funka. Han drar ett tillräckligt tungt lass som det är, faktiskt. Men jag har haft turen att träffa på bra karlar som tar ansvar och vill ta ansvar