Har du jobbat med ditt självförtroende, gått i terapi?
– Nej. Men jag har ändå blivit bättre på att vara sann mot mig själv. Det är lite av beautyn med att bli äldre. Det är så kul att allt det här händer efter att jag blivit 30, att jag kan ha fem barn och att jag kan jobba med det jag tycker är roligt.

Hon går barfota på det varma stengolvet i sitt moderna kök med mörkt lackröda luckor. Genom nyfunkishusets från golv till takfönster syns grannarnas gigantiska grosshandlarvillor. Den första koppen kaffe i automaten blir bara blask eftersom hon glömmer att stoppa i pulver.
– Vi var på fest med min mans företag igår, det är inte så ofta vi har barnvakt så i dag är jag lite sliten, ursäktar hon sig.

Hennes man Håkan är administrativ chef på Odd Molly.
– På dagarna! Men annars är han min business coach och assistent, klockan 23 sätter han sig och svarar på mina affärsmejl, säger Olga och skrattar.

Hela vardagsrumsfönstret är fullproppat av skolfoton och andra porträtt på barn i olika åldrar. Hennes egna tre Patricia, 19, Vera, 13, och Joel, 11, Håkans två Nicole, 24, och Josefin, 17, och deras gemensamma barn
tvillingarna Emma och Anna, 2,5. Nu funkar barnen bra ihop, men i början protesterade de mot sina respektive föräldrars nya kärlekar.
– Våra skilsmässor var värst för barnen. Min son var inte så vänlig mot min nya man, gjorde konstiga saker. En gång lade han sig och sov på köksgolvet i stället för i sitt rum i vår nya gemensamma lägenhet. Men tiden läker verkligen alla sår.

Paret träffades när Håkan anlitade Olga som personlig tränare.
– Jag gillade honom inte från början. Han var alltid sen och alltid lite för glad. ”Inte en till”, tänkte jag – för det har varit många kunder som stött på mig tidigare. Jag vet inte vad det är, lite som att bli kär i sin terapeut.

Vad fick dig att bli kär i honom till sist?
– Han lyssnade. Det var inte så bra med våra dåvarande, men Håkan lyssnade på mig. Sedan gick det fort allting. Håkan var min sista manliga kund, efter det bestämde jag mig för att enbart jobba med mammaträning!

Paret gifte sig vid en liten intim ceremoni (”bara han och jag”) och firade smekmånad utanför Barcelona. ”10 dagar av hav, sol, mat och så Sangria förstås” bloggade Olga när hon annonserade sitt nya ”artistnamn” Rönnberg.

Var det självklart att skaffa barn ihop?
– När vi träffades kände vi först att det räckte med barn. Sedan började jag undra hur våra gemensamma barn skulle se ut, och jag insåg att jag alltid skulle fundera över det om jag inte fick veta. Vi pratade om det, skulle vi palla småbarn igen? Han är ju mycket äldre. Men sedan kände vi bara – äh, vi kör!

Och så blev det två!
– Ja, där fick vi. Haha!

Hur var det att gå upp i vikt igen?
– Å nej, inte igen! Från att ha varit rörlig fick jag en tung graviditet. Den här gången blev det bara 26 kilo plus, men på slutet kunde jag bara sitta i soffan och där plågade jag mig med hemsk förlossnings-tv.

Intervjun fortsätter på nästa sida!

Vad hade du för cravings?
– Jag är en sockergris. Det här är hemskt, jag skäms när jag tänker på det… men i slutet med twinsen i magen var jag så tung och less på allt. En gång var jag så sugen på kladdkaka att jag fixade en deg som jag inte orkade laga, utan jag slickade upp hela smeten rakt ur skålen i stället.

Tvillingarna väntade ända till vecka 38 innan de ville komma ut.
– Jag fick samma barnmorska som när jag födde Joel nästan tio år tidigare, helt otroligt! Då var hon student och jag var hennes första case, den här gången hann hon inte vara med till finalen.

 Efter några timmar på bb avstannade värkarbetet och två timmars promenerande gjorde ingen nytta. Det togs hål på fosterhinnorna, vattnet gick och värkarbetet kom igång igen. Men slutade, igen. Efter värkstimulerande dropp och en lagd epidural var hon öppen tio centimeter. Då tog det stopp än en gång. Olga hade i det här läget varit vaken ett dygn och haft värkarbete i 19 timmar.

Hur var det med en så lång förlossning?
– Jag ville bara ge upp och skrek åt personalen ”nu får ni göra kejsarsnitt!” Min stora livmoder var för svag för att pumpa ut barnen. Men de satte sugklocka på Emma och fick ut henne. När Emma kom ut hade hon en stor bula vid ögat, hon såg inte klok ut – det var som en liten hatt. När vägen var banad kom Anna 17 minuter senare i raketfart.

I november 2009 föddes de efterlängtade tvillingarna, precis lika tunga, 2 760 gram, och 47 respektive 46 centimeter långa. Sedan väntade den tuffa resan tillbaka till toppformen. Trogna läsare som hade följt Olgas tvillinggravidblogg på mama.nu fick nu se henne kämpa i hemmagymmet och överlista sötsuget med smarta mellanmål.
– Det var liksom upp till bevis, dags att göra det själv som jag har visat för så många andra.

Du skriver i bloggen att man måste våga vara kärring mot strömmen för att förändra sitt liv – vad menar du med det?
– Folk är vana vid att saker ska vara på ett visst sätt. När du plötsligt öppnar en makrillburk vid fikat när alla andra äter bullar är det provocerande. Du måste vara stark för att fortsätta.

I ”Biggest loser” säger du att varje överviktig person döljer någonting, hur tänker du?
– Man blir inte överviktig för att man är lycklig, det är alltid något bakom övervikten.

Varför blev du själv tjock?
– Det var maten. Jag tyckte all mat var så god när jag kom till Sverige. Den var fint förpackad och det fanns massa godis. Det är alltid maten som är mitt problem, träningen är det inget fel på.

Intervjun fortsätter på nästa sida!

Olga växte upp i en rysk militärfamilj som ofta flyttade runt inom Sovjetunionens gränser. Vid spisen i varje nytt hem stod mamma och lagade all mat från grunden.
– Vi hade det fattigt, men vi lärde oss att uppskatta saker. Om jag förlorar prylar nu vet jag att jag klarar mig på mindre, det är ingen fara. Jag kan äta gröt varje dag i stället för bröd, smör och pålägg. Eller det var ett dåligt exempel, eftersom jag bara äter gröt ändå.

Vad betyder din ryska uppväxt?
– Nu är jag tacksam för att ha vuxit upp med en sträng pappa, men jag hatade honom då.

Vilka ryska traditioner vill du föra vidare till dina barn?
– Respekt för vuxna. Respekt över­huvudtaget.

Pratar du ryska med barnen?
– Jag pratade ryska med Patricia när hon var liten. Men när hon fick hemspråkslärare på förskolan vägrade hon, då slutade vi. Nu när hon är nitton kommer hon och klagar, ”varför lärde du mig inte, mamma”, men det är så dags!

Patricia bor nu hos sin pappa inne i centrala Stockholm, jobbar ibland som modell och är på tonårsvis galet dedikerad sina musikidoler – sover i biljettköer och står längst fram på konserter. När Olga Hrissanfova själv var nitton, 1992, jobbade hon på tryckeri i Tallinn.
– Jag ville egentligen bli journalist och tänkte gå den hårda vägen och verkligen lära mig allt om produktionen.

I Estland hade hon hamnat eftersom pappan stationerats där. Året innan hade landet blivit en självständig stat vilket lockade många nya besökare. En av dem var svenska Peter som knockades av kärlek till den unga, mörka tolken vid affärsmötet (ja, Olga). Attraktionen var ömsesidig, Olga blev gravid och följde med sin nyvunna hals över huvud-kärlek till Sverige.
– Han var tio år äldre, min nuvarande man är femton år äldre och min första pojkvän var också mycket äldre. Det är någonting med mig och äldre män, säger Olga och skrattar.

Hon hann läsa svenska i en månad innan hon blev mamma till Patricia. Hon och Peter gifte sig stort och pråligt (”marängklänning enligt rysk tradition”), sedan var tv och tidningar både Olgas mammagrupp och svensklärare under en lång period. När Patricia började på dagis läste Olga in några betyg (”matte och skit”) och vid 23 års ålder blev hon gravid igen.
– I samma ögonblick som Vera föddes och jag fick upp henne på bröstet kände jag ”något är fel”. I en millisekund. Men sedan rullade allt bara på som förra gången. Vi flyttades från förlossningen till vanliga bb. Men Vera ammade inte, hon bara sov.

Hon sov – ihopkrupen på magen som en groda, med tungan lite utanför munnen. När det var dags för utskrivning märkte Olga att läkarna avvaktade.
– De tittade på Veras händer och fötter, men de sa ingenting. Ingenting! Sedan gick de ut och kom tillbaka en halvtimme senare och berättade att de misstänkte Downs syndrom.

Hur var det när du förstod att hon hade Downs?
– Jag kände bara ”jag är 24, det här händer inte mig!”. Jag kommer från en kultur där man inte ser handikappade på gatorna. Men det värsta var hur min pappa reagerade när jag kom på besök med deras nya barnbarn. ”Du kanske inte ska gå ut med henne”, sa han. Den skammen, att hans dotter inte kunde producera friska barn. Vi har fortfarande inte pratat om det han sa.

Trots att Olga insåg att Vera skulle kräva extra energi bestämde de snart att hon skulle få ett lillasyskon, någon att leka med. Det blev Olgas enda son, Joel, som föddes två år senare. I dag är Vera tretton år, går i särskoleklass, besöker ett korttidsboende en helg i månaden och är beroende av rutiner för att vardagen ska fungera.
– Nu funkar allt. Men hon är ett kapitel för sig, säger Olga med en lätt suck.

Vissa nätter går Vera upp och tänder alla taklampor i hela huset. Andra gånger rymmer hon, utan mål.
– Förra sommaren överraskade hon oss rejält. Huslarmet gick vid fyratiden på morgonen och jag och Håkan satte oss yrvakna upp och undrade vad som hände. Eftersom Vera stängt ytterdörren efter sig tog det en liten stund innan vi kom på att kolla i hennes rum. Och där var sängen tom! Då sprang jag ut på gården i morgonrock, i full panik. Vilket håll ska man springa åt?

En av grannarna hade sett Vera ge sig iväg och skickat ett sms, ”hon gick till höger”. In i bilen och rivstart iväg.
– Jag hann tänka så mycket hemskt. Sedan kom vi ikapp henne vid en fotbollsplan här i närheten. Hon hade inte sina glasögon på sig och utan dem ser hon jättedåligt.

Du har kämpat mycket för att Vera ska få det stöd hon har rätt till som funktionshindrad, hur orkar du?
– Man har faktiskt inget val. Jag kan inte bara lägga mig ned och dö, jag har ett barn att ta hand om. Visst, ibland har jag lagt mig här och gråtit efter en jobbig natt med twinsen och när det kommer något strul med Vera ovanpå det, säger hon och klappar på en hård köksbänk.
– Men det är bara att bryta ihop och gå vidare.

Är det så du hanterar kritik också – bryter ihop och går vidare? Folk blev jätteirriterade när du berättade att du börjat träna med andningsövningar tio dagar efter tvillingförlossningen. Och du har väckt mycket ont blod bland LCHF-trogna.
– Jag har fått rena hatmejl av LCHF-anhängare! Personliga påhopp i bloggen, som ”du är en fitta”, raderar jag direkt. Numera ger mig inte in i debatterna på samma sätt, jag läser inte det som skrivs om mig.

Då känner du kanske inte till vad missnöjda kunder som anlitat dig som personlig tränare online skriver om dig på nätet? Att du inte svarar på deras mejl eller gör personliga program?
– Jo, visst. Jag har sett. Och jag kan erkänna att jag kanske inte alltid svarar inom de där 24 timmarna som jag lovar. Men jag kan inte heller ”hålla handen” hela tiden, som PT online har man ändå mer kontakt med sina kunder än med livekunderna. Och nu har jag byggt upp min tjänst på ett annat sätt, med en separat sajt och jag svarar inom tre dagar – det går inte att missa en kund nu.

Att Olgas modell ger resultat, för den som vill, vittnar hundratals fascinerande före och efter-bilder på hennes blogg och hemsida om. Bilder på vanliga mammakroppar som efter sex, tolv eller 18 veckor blivit smalare, mer muskulösa och plattmagade. Olga driver en hård linje med plankövningar för att tajta till de inre magmusklerna.
– Jag har inte gjort en sit up på tio år!

Hon driver en hård linje överhuvudtaget.
– Ingenting är gratis, jag tror på hårt jobb! Det finns inga short cuts. Ta bort alla tidstjuvar. Sluta titta på tv. Och den här jäkla iphonen alltså – med Facebook och allt… Nä, vad är det här för skit egentligen – är det något viktigt får jag reda på det ändå, säger Olga och avinstallerar Facebook-appen med tre snabba fingertryckningar.
Inga ursäkter!