Annons
Christofer Dracke

Victoria Sandell Svensson: "Jag åkte från EM till IVF-kliniken"

Från firat fotbollsproffs till stolt småbarnsmamma i radhus – Victoria Sandell Svensson, 35, har fått nytt fokus i livet. Här berättar hon om kärleken till hustrun Camilla, graviditeten med Saga, i dag 2, och de svåra frågorna från Moa, 4.

Victoria Sandell Svensson

Ålder: 35.

Familj: Hustrun Camilla Sandell, 44, driver eget företag, och barnen Moa, 4, samt Saga, 2.

Bor: Radhus i Farsta, söder om Stockholm.

Yrke: Pensionerad elitfotbollsspelare sedan 2009. Just nu tjänstledig från jobbet som sportchef för Djurgården damfotboll.

Karriär: Spelat 166 landskamper och där gjort 68 mål, deltagit i tio internationella mästerskap, har fyra SM-guld, ett EM-silver (2001) och VM-silver (2003), fått Diamantbollen (för årets främsta kvinnliga fotbollsspelare) två gånger (1998 och 2003) och innehar rekordet för flest mål på en och samma internationella damfotbollsmatch mot Ungern 2007 när Victoria nätade fem stycken.

Aktuell:
Som sitt eget varumärke när hon ska marknadsföra EM i fotboll som spelas i Sverige 2013. Syntes i våras i SVT:s ”Mästarnas mästare” (med över 2 miljoner tittare): ”Alltså, vilket genomslag. Jag var ute och sprang en kväll, helt plötsligt stannar det två bilar och det hoppar ut unga killar som ropar ’Mästarnas mästare!’ Så sprang de med mig och pratade hockey och fotboll, det är helt fantastiskt, tycker jag.”

Här kommer hon… passning, bollen, anfall och… Blåmärket Marodören Sandell Svensson skjuter… i MÅL!!!!!!!

Inte riktig än, förstås, hon är fortfarande bara två år, Victorias och Camillas yngsta dotter Saga, men en definitiv klon av sin ena mamma, fotbollsstjärnan Victoria Sandell Svensson, 35.
– Mina föräldrar säger att hon är väldigt lik mig, intygar Victoria.
– Hon är intensiv, hon kör på… ja, det vet väl alla som har storasyskon att man kanske får ta ganska mycket, men nu är det Saga som ger ganska mycket stryk, om man säger. Vi kallar henne ”Blåmärket” och ”Marodören Sandell-Svensson”. Hon är ganska vild.

En liten blondbomb som absolut kommer spela fotboll i framtiden, tror Victoria, däremot är hon inte lika säker på att storasyster Moa, 4, ämnar ägna sig så värst mycket åt att joxa med trasan.
– Jag trodde det när hon var liten, men inte nu längre, fast jag hoppas att hon kommer att hålla på med någon idrott, säger Victoria.
– Moa är ganska blyg av sig. Men hon är väldigt smart. Alltså, hon snappar upp allting. Enligt dagis så pratar hon väldigt bra och jämför man med henne med andra så var hon tidig med talet. Hon är väldigt duktig.

Den stolta tvåbarnsmamman tar emot på ett pampigt mötesrum under snart rivna idrottsarenan Råsunda i Solna, Stockholm, där hon jobbar med pr för fotbolls-EM som går av stapeln i Sverige nästa år, som av en händelse exakt tio år sedan Victoria själv vann VM-silver med landslaget 2003, en i raden av idrottsliga triumfer där hon bland annat kan räkna fyra SM-guld och äran att tilldelas Diamantbollen två gånger (1998 och 2003).

Rena släktutmärkelsen, eftersom även Victorias svägerska, Cecilia Sandell, fick den 1999. Det var via henne Victoria träffade tvillingsystern Camilla, 44, och de har numera varit ett strävsamt par i 15 år. Faktum är att de är varandras första flickvänner, nu också gifta sedan 2008.

Trots det har relationen gått in i en förhållandevis ny fas, nu när Victoria inte längre är aktiv spelare, utan pendlar mellan kontoret och förskolan varje vardag som vilken vanlig stressad småbarnsmamma som helst.
– Fast jag tycker jag har klarat omställningen bra, säger Victoria.
– Men jag har också varit väldigt trött nu en period, det är ändå ett annorlunda liv jag lever. Men det är fantastiskt kul, det tycker jag.

Du verkar mycket strukturerad?
– (Skratt) Ja, det är jag nog, man har varit van med fotbollen och träningen, man kunde inte komma för sent, det står ett helt lag och väntar på en.
– Sedan är jag kanske extrem, vi planerar väldigt mycket, på söndagen bestämmer vi vad vi ska äta hela veckan och så storhandlar man.

Vi har ofta sett dig poängtera hur viktig familjen är för dig?
– Ja, jag är väldigt familjekär, om man säger. Det var jag när jag spelade också, och kanske borde jag prioritera kompisar mer, men nu lever man ett sådant här liv med små barn och det är inte bara att dra. Just nu är prio familjen, jobb och träning, då mår jag bra. Millan ställde upp på mig i 13 år. Vi hade inte en semester ihop och hon fick gå på kalas själv för jag spelade match och sådär. Hon har många gånger fått frågan hur det funkade när jag var borta så mycket, men då svarade hon, ”ja, men jag visste det när vi gick in i detta, att detta var livet som Vickan levde”. Då är man ju inställd på det.

Kanske därför det har hållit så länge!
– Det var ju också en rädsla när jag slutade, från att jag är borta egentligen varje kväll och varannan helg och nu helt plötsligt kommer man gå på varandra. För man vet ibland när man har semester eller haft lite långledighet att… ja, nu räcker det! (skratt) Nu behöver man gå till jobbet eller till träningen igen. Men det har funkat skitbra och jag tror det är respekt, tillit och… ja, vi älskar varandra. Jättemycket. Och kärleken blir faktiskt starkare och starkare.
– Ett förhållande är inte bara en dans på rosor, utan man måste klara av dippar också. Det gäller att inte ge upp då. De som inte vågar diskutera i ett förhållande eller klarar av att det någon gång kanske är lite tuffare
– ger man upp då kommer det aldrig hålla länge, känns det som.

Att få barn kan verkligen sätta press på relationen.
– Alla vet väl att det är tufft när man har småbarn, men vi skulle nog båda säga att det har blivit mycket starkare. Allting. Man får ge och ta, prioritera bort grejer. Jag älskar att träna och det kanske jag inte kan göra på samma sätt, man måste jobba, det blir så…

Du ser väldigt vältränad ut!

– Men innan var det tio–tolv pass i veckan, nu är jag glad om det blir fyra. Men jag har bestämt mig för att träningen inte ska bli något stressmoment. Både i mitt och Millans liv ingår träning i vardagen för att man ska må bra.

På ert organiserade sätt verkar ni imponerande nog fått allt att hända enligt plan: först Camilla som föder barn före OS och sedan du som blir gravid efter EM?

– Millan är först och främst äldre än jag, så då var det ganska självklart att det var med Millan vi skulle försöka först. Vi visste också att funkade det inte, så skulle det kanske gå med mig då. Båda kan ju. Finns de som inte kan alls.

Hade du längtat efter barn?

– Ja, jag pratade nog om det tidigare än Millan, att jag ville ha barn. Men innebörden av det kanske jag inte visste (skratt). Det mognar ju fram. Man spelar VM, OS och EM och sedan är det spelfritt och jag hade bestämt mig att jag skulle sluta efter EM -09 och försöka bli gravid. Så blev jag det på första försöket. Jag slutade spela fotboll helgen innan och så åkte jag till Danmark och så var jag gravid.

Intervjun fortsätter på näst sida!

Annons


Otroligt!
– Ja, det är få förunnat kanske att det går så lätt. Moa kom på tredje försöket. De har ju samma donator, pappa.

Hur är det att bli inseminerad?
– Det är otroligt fint. Jag var på VM i Kina när Moa blev till (skratt), men jag var med första och andra gången och så har jag ju gjort det själv. Vi var på Storkkliniken i Danmark, miljön är helt fantastisk. Det är så lugnt och skönt och harmoniskt och det måste det ju vara, för du är nervös när du kommer dit.

Gillade du att vara gravid?

– Jag mådde jättebra, förutom lite illa i början och jag åt inte vissa grejer. Jag brukade gilla rotfrukter, du vet, i ugn med rosmarin och olja, men helt plötsligt bara – kunde jag inte äta det. Och frukost är det bästa jag vet, men det var ett par veckor när jag inte tyckte det smakade så bra. Så hade jag ljumskbråck och skulle opereras för det, men det gick tillbaka.

Häftigt att först följa sin sambo som gravid och sedan själv vara det, blev det som du trodde?
– Minns inte riktigt vad jag hade för föreställningar… Millan hade också en bra graviditet, men mådde illa längre än jag. Jag mådde bara illa några dagar kändes det som. Jag gick inte upp så mycket heller, jag tror jag gick upp åtta kilo. Millan gick upp 16 kilo, det är ganska stor skillnad. Men det händer så mycket med kroppen, brösten, allting!

Jobbigt för en elitidrottare att acceptera kroppens förändring?
– Jag vet att många tjejkompisar kan känna så, att man är lite rädd för att bli gravid för att kroppen ska förändras, men herregud – nej. Det ingår väl i paketet. Sedan får man ta tag i det efteråt. Jag gillade att vara gravid och jag tyckte det var mysigt när Millan var gravid och jag tycker det är vackert när man ser gravida kvinnor.

Hur var förlossningarna?
– Jag är rätt nervös och kan lätt bli stressad, så Millan har sagt i efterhand att hon var lite orolig över hur jag skulle vara under förlossningen, men jag var kolugn.

Du svimmade inte?
– Nej! Det var någon gång där mitt i när krystvärkarna började, som jag vill minnas att Millan blev lite rädd, och då blev jag också lite rädd. Men annars hade vi hade en väldigt bra förlossning.

Din, då?

– Jag gjorde planerat kejsarsnitt. Saga satt upp, det upptäcktes när jag var ganska långt gången. Då var både Millan och Moa med och vi tyckte att barnmorskan kände väldigt länge på magen. Vi går och sätter oss och
börjar prata om förlossningen, men så säger hon, ”nej, jag måste känna igen”. Både jag och Millan tänker: ”Nu är det någonting” och då säger barnmorskan: ”Jag tror inte det är ­huvudet som är nedåt, utan det är rumpan.” Så vi gjorde ett ultraljud och sedan blev det vändningsförsök…

Åh, det verkar så läskigt.

– Nä, men det var ju lite obehagligt, eftersom man får medicin så att hjärtat rusar lite. Sedan röntgade de bäckenet, för de vill helst att man föder vaginalt, det är bäst för barnet, men då såg de att bäckenet var precis så att jag skulle få ut ett normalstort huvud, så det kunde ha blivit jäkligt komplicerat, nu var Saga inte så stor…

Vad vägde hon?

– 2 875, hon plockades ju ut drygt tio dagar innan, för det blev snitt då. Först var jag skitbesviken, för jag ville ha en riktig förlossning, men med facit i hand var det tur det som ­hände.

Ni har valt en stängd donator, då får man aldrig veta någonting om honom?
– Det finns grundfakta, men inte mer.

Hur tänker ni kring det?

– Vi vet inte om vi har valt rätt, det är våra barn som kommer att säga om vi valt rätt eller fel. Men om vi hade valt en öppen donator, så har de rätt att träffa pappan en gång. Tänk om de vill träffa honom mer sedan då? Han är inte bara donator till våra barn. Gränsen är sex familjer eller något sådant där. Sedan är det stopp. Det är stenkoll i Danmark på allting sådant.

Hur känns det att de kanske har syskon där ute?
– Nej, men så tänker vi inte. Det vet vi ju inte! Det är ingen som vet. Vi vet inte riktigt än hur vi kommer att lägga fram det, men på dagis undrar de äldre barnen, så Moa har redan börjat fråga.

Vad säger ni då?
– Eftersom vi själva inte riktigt är klara över hur vi ska säga det, så kan jag ju inte sitta här och säga det. Men först var det klart för oss att vi skulle säga donator, men vill Moa att det finns en pappa, då kan hon få säga pappa och att han bor i Danmark.

Lika viktigt är väl att du och Camilla är ett starkt par med ett tryggt nätverk.
– Ja, när man har allting omkring, vi har en granne som är ensamstående, han är med dem, han kommer in varje dag, och så har vi en pen­sionär som hjälper oss, och morfar och andra manliga gestalter…

Har Moa varit svartsjuk på Saga?
– På dagis tyckte de att hon var ganska butter ett tag, som någon sa: ”Varför måste Moa vara på dagis när Saga är hemma?” Men fast vi båda är mammor, så har de varsin favoritmamma. Det är ändå en fördel i just detta fall, att Moa är lite mer ”Millig” och Saga mer mig.

Blir ni besvikna om era tjejer inte följer i sina mammors sportiga spår?
– Jag tror att barn inte gör som man säger, barn gör som man gör. Om det sker naturligt att man är ute i naturen eller ute och idrottar så tror jag också att barnen vill det. Men sedan behöver det inte vara fotboll. Men gärna att de väljer någonting där de rör på sig och inte sitter framför datorn.

Du har lovat att inte bli en tokig fotbolls­förälder?
– Nej, man har ju varit med om skräckexempel när man själv tränar och de står runt om och skriker svordomar. Då är jag hellre med på träningen eller håller i den någon gång.

Annons
Annons

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler