Fredrik Backman.
Kalle Assbring

Fredrik Backman.

Fredrik Backman: "Jag var en skitstövel innan jag fick barn"

När Fredrik Backman, 31, bloggade om kärleken till sin son i inlägget ”Personligt meddelande” ­(riktat till en vårdslös bilförare), anade han inte genomslaget. Det blev en hel bok full av fina pappatankar. Och ­mama-läsarna får en lyxig förhandstitt!

Fredrik Backman

Ålder: 31.

Bor: I Solna.

Gör:
Skribent, bloggare och författare ­(bloggar på fredrik.cafe.se och skriver ­krönikor i Metro, bland annat).

Familj: Fru, 31, son, 2.

Aktuell med: Böckerna ”Saker min son ­behöver veta om världen” och ”En man som heter Ove”, Forum förlag, som bägge ­kommer ut den 27 augusti.

– Jag har aldrig haft någon rea­listisk dröm att kunna försörja mig på att skriva – men det gick ju bättre än jag trodde, säger Fredrik Backman, som inte bara ­kommer ut med en utan två böcker den 27 augusti i år. (Förutom den ”dysfunktionella pappaboken” – förläggarens ord – ”Saker som min son behöver veta om världen” ger han också ut ”En man som heter Ove”, en berättelse om den klassiska surgubben.)

För fem år sedan körde han truck på ett fruktlager i Helsingborg. Men kring 25-årsåldern kände han att han måste ta tag i saker.
– Jag har alltid gillat att skriva, så jag gav mig själv ett år då jag skickade runt mina texter för att se om någon ville ge mig pengar för dem. Sedan hade jag tänkt söka journalisthögskolan, säger Fredrik.

Det gick bättre än han trodde. Eftersom han nyligen hade friat till sin flickvän skrev han en bröllopsblogg för Veckorevyn, sedan blev de gravida och då bloggade han om att bli pappa på blogspot. Lagom tills hans son föddes frågade tidningen Café om han ville blogga för dem. Han har 100 000 besökare varje månad och journalistutbildningen har skjutits på framtiden.

Varför blev folk så tagna av ”Personligt meddelande”-inlägget, tror du?

– Det är svårt att säga varför folk gillar ­vissa saker man skriver. Jag kan skriva något jag själv tycker är asroligt, men ingen fattar. Så skriver jag något som känns sådär, men så får det massor av delningar på Facebook. Jag läste någonstans att om ett blogginlägg ska bli delat måste en av tre beståndsdelar finnas med: antingen ska det vara roligt, eller så ska de tycka att det känns viktigt, eller så ska det finnas en känslomässig faktor i det. Jag tror att jag lyckades pricka in alla tre där, humor i barngrejen, att folk tycker illa om dem som kör vårdslöst och hur man förändras av att få barn – eller hur MÄN förändras, säger Fredrik.

Hur har du förändrats?

– Jag brukade ju vara en sådan där som körde vårdslöst innan jag fick barn. Jag var lite av en skitstövel som riskerade andra ­människors liv. Så det där inlägget var på ett sätt riktat till mig själv. När min son kom blev det väldigt stort för mig, man kan väl säga att jag överskattade min egen funktion, typ: ”Se vad jag har byggt! Jag har gjort det här barnet! Jag är som Gud!” Man blir helt dum i huvudet första tiden, det blir som den ultimata egokicken. Sedan inser man att det finns en hel del andra som också har barn, världen tickar på ändå. Plus att all den här oron kommer, ”tänk om han inte får kompisar, tänk om han gillar fel fotbollslag, tänk om han blir olyckligt kär” – du har inte ­kontroll över någonting. Man vill ringa bb och fråga: Varför fick jag ingen manual?

Men nu har du gjort en manual! Till din egen son!
– Ja, nu har han en hel bok. Fast den visar nog mest att det inte går att förklara någonting för ett barn. Om hur det är att vara förälder, hur man försöker göra sitt bästa men överskattar sig själv. Vi tror att vi kan göra perfekta barn, vill att de ska vara trygga och glada jämt, men förr eller senare måste de möta världen, och då fuckas allt upp.

På nästa sida: Utdrag ur Fredrik Backmans bok - "Saker min son behöver veta om världen"



Utdrag ur "Saker min son behöver veta om världen" av Fredrik Backman:

"Ja. Jag vet att du tycker om den där Felicia. Men nu är det så att Felicias mamma råkar tycka att din pappa är något av en idiot, förstår du. Så vi kommer nog inte leka så mycket med henne den närmaste tiden.

Du ser ut som att du förväntar dig en förklaring.

Och då vill jag bara först få lov att säga att det är faktiskt inte så himla lätt som det ser ut det här med att vara förälder. Det finns en massa nya saker att ta hänsyn till. Som till exempel socker. Folk går helt jävla examensarbete på Konstfack om man pratar om barn och socker, visste du det? Helt allvarligt: Den där gången när jag råkade skämta om att du och jag hade suttit hemma ensamma runt jul när du var ett och ett halvt och delat på en stor kanna Black Christmas (det är Captain Morgan och julmust, vi kan prata mer om det sen), då tror jag faktiskt att den där Williams pappa blev mer förbannad för att jag ­insinuerade att jag hade gett dig läsk än för att jag insinuerade att jag hade gett dig sprit.

Det hjälpte väl i alla fall inte att jag satte din vällingflaska i en papperspåse dagarna efteråt, så kan man väl säga.

Och det hjälpte DEFINITIVT inte att din mamma inte kunde låta bli att säga ”det är för hans döda homies” till en av de andra föräldrarna när du spillde. (Så det här är faktiskt till stor del hennes fel!)

Men jag skyller inte ifrån mig alltså. Jag säger inte att det var lättare att vara förälder för 50 år sedan eller så. Men jag tror att spelreglerna var lite klarare då. Det är helt enkelt svårt att veta vad som är okej och inte okej nuförtiden. När du var ett halvår eller så till exempel, och personalen på barnavårds­centralen sa till oss att vi inte skulle låta dig ”sova för länge på eftermiddagarna, för då finns risken att dygnsrytmen vänds”. Då var det tydligen helt okej att din mamma sa att ”det liksom inte bara är att ’väcka’ ett barn som typ går in i cryo sleepen från Avatar när han somnar”. Sköterskorna skrattade till och med åt det.

Men det var tydligen inte alls okej att jag tillade att ”ärligt! Vakterna på Guantanamo Bay skulle för fan inte ­kunna hålla den här ungen vaken!”

Förstår du? Det är inte så himla lätt att veta var gränserna går ibland.
Och du vet när samma sköterskor på barnavårdscentralen något halvår senare förklarade att det är bra ”vid den här ­åldern” att vänja av barn med att äta på natten, och därför föreslog ”olika metoder för att dämpa aptiten”. Och jag undrade om de typ menade att vi skulle lära dig att röka. Då var det också fel.

Det är mycket att tänka på. Man ska vara en bra förebild. Man ska inte svära. Man ska inte gå runt och vara hetero­normativ och hålla på. Man ska veta att det heter ”lekhage” och inte ”octagon”. Och att när förskolepersonalen refererar till något som ”naturens eget godis”, då menar de nästan aldrig bacon. Och att när andra småbarnsföräldrar diskuterar barn och tv-tittande, och vänligt men bestämt upplyser en om att ”det faktiskt finns forskning” (de säger ofta ”forskning” lite med tonläget som Madicken säger ”pilutta dig”) som visar exakt hur skadligt tv är för små barn, då menar de verkligen all tv. Inte bara dålig tv. Utan all tv.
Inklusive The Wire.

Jag vill inte gnälla alltså, men det är sådana saker som hade varit toppen att få i någon typ av informationsmaterial eller så lite innan man fortplantar sig. Jag kräver inte mycket. Men en flyer med det mest grundläggande hade varit trevligt.

Jag är ju faktiskt fortfarande osäker på var vi står med hela den här grejen när vi var på hälsokontroll och läkaren frågade om vi hade ”några andra hälsofrågor”, och jag tog tillfället i akt att fråga vid vilken ålder ungefär man brukar se på ett barn om han är vänster- eller högerfotad. Jag tror att det var okej. Men det är inte helt lätt att veta. Han pratade mest med din mamma efter det.

De sociala gränserna och de popkulturella referensramarna blir en smula suddiga när man fraterniserar efter reproduktionen. Att Po i Teletubbies faktiskt sportar en rätt provocerande camel toe under i stort sett hela andra säsongen, det skulle man ju till exempel lätt kunna tro är en rätt klockren icebreaker på inskolningen på förskolan? Eller hur?
Men icke.

Och jag är ledsen för allt det här.
Verkligen.

Det är svårt att vara en bra förälder. Det blir mycket trial and error. I mitt fall en hel del av det senare är jag rädd. Jag skämtar tvångsmässigt när jag blir kritiserad, du vet nog det redan, det är en ­karaktärsbrist. Och en sak det aldrig är brist på efter att man har blivit förälder är folk som kritiserar en. För barn är inte bara barn nu vet du, ni är en identitetsmarkör. Ingen vet riktigt hur det blev så. 10 000 år av sexualkunskap men plötsligt får vår generation för sig att vi ska bära ut er från BB som om ni var en ­jädra Stanley Cup-pokal. Som om vi var de första personerna i världshistorien som inte kunde lista ut hur preventivmedel fungerade.

Vi behöver inte ens vara ”bra” föräldrar längre, tror jag. Det har slagit över nu. Vi nöjer oss med ”okej” vid det här laget. Det enda vi begär är att era psykologer om 20 år eller så muttrar att det kanske åtminstone inte h-e-l-t och hållet var vårt fel.

Och ett av få sätt som vi kan övertyga oss själva om att vi är okej föräldrar är genom att få andra att framstå som dåliga föräldrar. Och vi kan vara förbaskat kreativa när det gäller det ska du veta. Är det inte den icke kliniskt fördelade föräldraledigheten eller att barnet får gå på förskolan ända till kvart över tre på dagarna (KVARTÖVERTRE!!! Fattar du? Jag hade ju lika gärna bara kunnat lämna dig i skogen och låtit dig uppfostras av VARGARNA liksom!!!) så är det oorganisk mat eller plast i leksakerna som inte har fått diplom av något departement i Bryssel. ”Va? Låter du henne leka med den där? Jaha ja, där ser man. Själv vill jag ju helst inte att mitt barn ska få cancer i hjärnan…men det är väl härligt att alla uppfostrar olika, inte sant?”. Så där håller vi på.

Vi hittar någon stackars jävel som inte fattar att om man inte tvättar alla nyinköpta barn­kläder i 90 grader innan man använder dem så utvecklar barnet muterade allergier och dör. Som om det är så mänskligheten har genomgått evolutionen till att bli planetens dominerande art. Som om vi bodde i grottor och svepte in de nyfödda i mammuthud, och om inte mammuthuden var tvättad i 90 graders maskintvätt så dog ungen. Som om det var så vi överlevde på en planet där inte ens dinosaurierna pallade trycket.

Och är det inte det så är det något annat. Kan vi inte få varandra att se dåliga ut genom att bry oss lite mer så gör vi det genom att bry oss lite mindre. Det är då folk på ren trots förvandlas till den där coola relaxade föräldern med solglasögon och svanktatuering och kaffe i engångsmugg och böcker om ”fri uppfostran” uppstickande ur tygväskan som bara ”barn måste ju få vara baaarn lixom fattar du va ja menar? Chilla lite bah!” Medan deras 5-åriga lilla solstråle med mohikanfrilla och näspiercing försöker få ner sin lillasyster i en pet-flaska i bakgrunden under tiden.

Eller så sitter någon sån där idiot­pappa på parmiddagarna och är dryg och överlägsen när alla andra småbarnsföräldrar med frenetiskt vibrato berättar att deras barn minsann hellre leker med kartongen än med innehållet på julafton. Och någon drar en lite klämkäck vits om att ”nästa jul köper jag bara en stor låda!”, och alla utom den där pappan skrattar hysteriskt. Och någon annan ­utbrister att deras barn minsann bara ­leker med tupperwareburkarna i köksskåpet. Och alla utom den där pappan fnittrar så igenkännande att skedarna guppar som fiskeflöten i chaikopparna.

Och när någon då glatt vänder sig om och frågar den där pappan om hans barn också har någon sådan där helfestligt oväntad grej som de älskar att leka med, då måste han förstås vara sådär för­bannat speciell och svår och anti. Så då svarar han ”mmm. Knivar.”
Jag säger alltså inte att jag är den där pappan.

Men det är i alla fall lite på grund av det där som du inte får leka med Theodor och Smilla längre.

Hur som helst: Det är inte så lätt som det ser ut, det här med att vara förälder, fattar du? Jag gör så gott jag kan. Jag går till lekparken. Jag pratar med andra föräldrar. Jag skakar på huvudet och gapar ”nääääääh!?” när de berättar om någon annan förälder till någon annan unge som har fått gröna utslag i rektum eller nåt ­annat skit som jag verkligen inte kunde bry mig mindre om ens om jag ansträngde mig. (Tro mig, jag har ­ansträngt mig asmycket och det gick verkligen inte.) Och jag försöker faktiskt vara uppmärksam. Lyhörd. Empatisk. Jag hetsar upp mig lite klädsamt över skandalerna kring svininfluensavaccinet och bristen på behöriga förskollärare och den där andra grejen, den om att det var något gift eller något i väggarna i din förskola och att vi var tvungna att vara jättenoga med att komma ihåg något när vi gjorde något eller vad fan det nu var. Jag gör så gott jag kan! Jag har mycket att tänka på, bara.

Och det här alla säger om att man blir intresserad av barn när man själv får barn, det är faktiskt lögn. Jag blev bara intresserad av ett barn när du föddes. Jag tycker fortfarande att andra ungar är ganska störiga.
Och fan. Jag vet ju att det oftast är mig det är fel på. För att jag inte lyssnar och för att jag inte tar saker på allvar.

Som när det var det här hälsolarmet i tidningarna, om bakteriesmittad varmkorv som kunde vara farlig för barn. Och den där Felicias mamma var väldigt upprörd över att de ändå inte kunde garantera på förskolan att de inte skulle servera varmkorv på utflykterna. Eller någon ­annanstans. Någonsin. Och jag frågade vilka de här hälsoriskerna med varmkorven egentligen var, och Felicias mamma fräste ”hjärnhinneinflammation!”. Och jag sa ”lätt värt det!”. Och hon blev väldigt, väldigt arg.
Alltså.

Jag borde kanske inte ha sagt till Felicias mamma att ”fundera på att ta en Sobril och en drink och vara lite mer hakuna matata” då. Det borde jag kanske inte.

Och när hon några veckor senare var lite uppe i varv över det här med vinterkräksjukan, och var väldigt noga med att barnen inte skulle röra varandras ytterkläder. Och det var den där morgonen när du hade väckt mig genom att slå en liten leksaksbil i ansiktet på mig så att jag började blöda näsblod. Och jag trodde att jag hade fått stopp på det. Och så kom vi till förskolan. Och så nös jag i kapprummet.
Jag borde inte ha nyst i kapprummet. Det borde jag kanske inte.
Så. Ja. Du vet.
Jag vet att du tycker om den där Felicia.
Men nu är det som det är. "

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler