Dansaren och koreografen Fredrik ”Benke” Rydman dansar elegant från succé till succé. Allt han rör vid verkar få kritikerna att kasta rosor efter honom och publiken att vallfärda till dansscenerna runtom i landet. Streetdancegruppen Bounce, där Fredrik var en av ursprungsmedlemmarna, lockade tiotusentals besökare till Globen, de kom för att se det stora avskedet ”The Last Bounce”, som blev startpunkten för ett tretton år långt segertåg.
Förra våren gjorde Fredrik den spektakulära koreografin åt Erik Saades ”Popular”, som gav Sverige den då så hett efterlängtade tredjeplatsen i Eurovision Song Contest, Düsseldorf. Sedan avlöste koreografijobben varandra: Lena Philipssons ”Min drömshow” och den omtalade nytolkningen av Tjajkovskijs ”Svansjön” (över 25 000 sålda biljetter).
Dottern Signe, 5, dansar förstås, och Albert, 14 månader, drar nog på sig dansskorna också snart. För Fredrik tror på aktiva barn.
– Vi har inte ett endaste dataspel hemma, jag tror på fantasilekar och rörelse, säger tvåbarnspappan.
Hej Fredrik, vi träffades för fyra år sen sist, då var Signe ett halvår gammal. Minns du hur det var när du fick reda på att du skulle bli pappa?
– Min fru gjorde verkligen ”a moment” av det. Vi satt ute på klipporna på Kosteröarna på Västkusten och där berättade hon att vi skulle bli föräldrar. Det var så fint och romantiskt, berusande! Ingen diskbänksrealism där inte, mer filmiskt.
Hur var du som väntande pappa?
– Jag är rätt så cool av mig, jag oroar mig inte så mycket. Jag började kolla lite i böcker hur det funkar, pratade en del med vänner och mina föräldrar som gav bra tips. Jag köpte inte barnvagn fem månader i förväg utan tog det lugnt. Folk har ju fått barn innan oss, tänkte jag lite.
Berätta om förlossningen.
– Signe låg i sätesbjudning och efter ett misslyckat vändningsförsök fick vi ett datum för kejsarsnitt. Och när vi kom in på Danderyd kändes det som ett tandläkarbesök, du vet man har exakt datum och tid. Jag hade fixat en inhoppare för mig, för vi var på turné med ”Gökboet” då, så jag var helt ledig vilket kändes otroligt skönt. Allting gick jättebra, jag var lite orolig för bedövningen med den där gigantiska sprutan i ryggen, men vi var i trygga händer kände jag.
Hur var det att se Signe?
– Jag tyckte direkt att hon var lik mig. Det var som att stirra sig själv i själen, helt sjukt. När jag hade henne mot bröstet och kände värmen från henne var det så fascinerande: ett nytt liv som blivit av Nina och mig, en person som andas och skriker, helt otroligt! Sen var det världens bästa tid efteråt, när vi låg och kelade i tre dagar i ett stort lyxigt rum på bb.
Pappaledig?
– Ja, när Signe var ett år var jag ledig i tre månader. Jag gick omkring med en annan pappa och hade det väldigt trevligt. Nu är jag pappaledig med Signe igen när Nina är hemma med Albert.
Och så var det dags för syskon?
– Ja, men det var inte helt enkelt, det tog över ett år innan det blev något. Vi är lättade att det gick över huvudtaget. Ett tag sa vi att vi kanske skulle nöja oss med Signe, som är så fantastisk. Vi kunde ju inte gå omkring
och vara ledsna. Men när det väl gick det var underbart, jag tycker om syskon, har själv en brorsa. Nu är vi en riktig familj på något sätt. Och så perfekt att ha en tjej och kille, de känns olika i temperamentet. Graviditeten gick så mycket fortare också, när man inte har tid att bara sitta och titta på magen.
Och förlossningen den här gången?
– Nina gick över tiden en och en halv vecka så hon blev igångsatt. Ryggbedövningen tog bara på ena sidan av kroppen och andra hade hon full smärta, vilket är mycket värre har jag förstått. Allt som allt tog det 27 timmar, så det var skitsegt. Sen blev det sugklocka och lite panik, och det höll på att sluta i akutsnitt. Albert var blå och nästan livlös, och stor: 4,6 kilo!
Vad hade du för roll?
– Jag var bara en servicegubbe. Jag försökte sätta upp målbilder, haha, töntigt va, men jag tror det hjälpte. ”Nu har du kommit så här långt, nu har du så här mycket kvar.” Vet man inte hur mycket det är kvar så är det jobbigare, tror jag. Sen petade jag i Nina energi så att hon skulle orka kämpa på. Nina slet som ett djur, jag var verkligen stolt över hennes
bedrift. Varför ska det vara så jädra svårt att få ut barnen, undrar jag, när allt annat är så smart uttänkt. Men det var en häftig upplevelse ändå, trots att det för mig var lite av en utanförkänsla. Man kan ju inte göra så mycket mer än att peppa.
Så kom Albert, hur kändes det?
– Det var coolt. Vi visste inte vad det skulle bli och blev skitglada för att det blev en kille. Och så gick allting så mycket fortare och vi var hemma efter nån dag bara.
Hur reagerade Signe när Albert kom?
– Signe ville ju ha en syster, eller kanske allra helst en docka som hon kunde klä av och på. Hon var konstig det första halvåret och fick massor av vredesutbrott som vi tolkade som avundsjuka. Sedan har det gått bra tycker jag. Det är ju några år mellan dem så Signe fixar mycket själv.
Intervjun fortsätter på nästa sida!