”Master Joe Labero is either in Paris or London or New York” säger Albert ”The Butler” på magikern Joe Laberos telefonsvarare. Men – hokus pokus – mitt bland tv-inspelningar och showrepetitioner lyckas vi ändå ses över en lunch på Hågelbyhus söder om Stockholm.
Det är svårt att tro att vi är i Sverige där vi sitter på herrgården och ser ut över den ståtliga fontänen, välansade häckar och krattade grusgångar. Det kunde faktiskt vara Frankrike eller England. Eller en park i New York.
– Se, vilken fantastisk plats, sådant här älskar jag. Det är det här jag vill visa min treåring Nicole. Att uppleva olika platser och uppskatta det vackra och enkla, säger en entusiastisk Joe Labero, som vid 45 års ålder blev pappa för första gången.
Hur kände du när du fick veta att du skulle bli pappa?
– Det kändes konstigt, jag fattade inte riktigt. Jag har alltid skjutit upp det här med barn. Det kommer sedan, senare, du vet. Och nu var det dags. Det var fantastiskt!
Det är karriären som gått före?
– Ja, jag har jobbat hårt i många år. Men jag tror också att alla saker i livet har sin tid.
Hur var du som väntande pappa?
– Det var väldigt upp och ner. Spänning, förväntan, oro… Man visste ju inte riktigt vad som komma skulle. Många vänner hade sagt ”vänta ni bara tills ni får barn” och du vet – nu vet jag.
Gick ni på förlossningskurs?
– Nej, inga kurser över huvudtaget. Nej, jag går inte med på sådant.
Varför?
– Nej, jag vet inte, haha, säger Joe och skrattar hemlighetsfullt.
Och sen var det dags, vill du berätta om förlossningen?
– Jag satt på kontoret och hade just beställt en caffe latte när Anna ringde och sa att det var dags och att vi måste åka in till sjukhuset. Men vänta lite, jag har precis beställt kaffe, sa jag, men jag skojade ju bara. Det är klart jag kommer, sa jag. Det bara visslade till. Förlossningen tog sex, sju timmar. Eller var det längre tid? Det borde man veta, va? Men det kändes som att det gick ganska fort.
Hur var det att se din dotter för första gången?
– Helt otroligt. Fantastiskt. Men jag tror inte man kan känna så mycket direkt efteråt, känslorna kommer nog lite efterhand. Här kom en ny varelse, av ens kött och blod. Det var mycket att ta in. Men sedan kom ett obeskrivligt lyckorus. Och det är kul att det blev en dotter, jag ville ha en dotter. Då kommer jag att få uppleva hästar och balett, i stället för fotboll och hockey som jag själv höll på med som liten.
Vilken roll tog du på förlossningen?
– Nja, man går väl lite åt sidan och överlämnar till de som kan.
Hur var första tiden med en bebis hemma?
– Det var ju en otrolig omställning, men coolt att ha en annan person, en helt ny människa där. Och vi hade tur, hon sov bra på nätterna från första början och gör det än i dag.
Var du pappaledig?
– Nej, jag har aldrig varit det. Jag jobbar så konstigt. Jag jobbar helgkvällar och sedan är jag ledig flera dagar i sträck. Så jag har ju kvalitetstid där. Det kanske låter som att jag alltid jobbar men så är det inte. Det går i perioder.
Blir man inte rotlös av flängandet?
– Nej, jag vet inte, det är en skön livsstil som jag nog inte skulle kunna byta ut. Jag är inte den typen som sitter på en plats. Jag har alltid varit rastlös som person. Tror en artist måste ha det inom sig, annars skulle man inte välja ett sådant här jobb. Jag vill vidare, röra på mig. Jag njuter av att se nya platser och behöver energi och kraft för att få utlopp för min kreativitet.
Har du med dig familjen när du reser?
– Ja, alltid. När vi är i Australien till exempel så går Nicole i en engelsk skola. Hon pratar engelska redan. ”I’m not a baby, I’m Nicole Fabero”, säger hon, haha. Jag tycker det är jätteviktigt att lära sig olika språk för det öppnar så många möjligheter. Vilket försprång i livet man får när man kan språk!
Kan du separera pappalivet från jobblivet?
– Ja, det kan jag. Det är inga problem.
Vad brukar du och Nicole göra tillsammans?
– Vi gör det hon vill göra just den dagen. Något lekland, bio, cirkus, lekparken. Eller så klär hon ut sig i prinsesskläder, det är det som gäller just nu.
Kan du, som är så rastlös, sitta vid en sandlåda då?
– Nja, jag sitter väl där om Nicole vill leka, det får man ju ställa upp på.
Kan du känna att du ångrar att du väntade ganska länge med att skaffa barn?
– Men så kan man inte tänka! Livet har sin resa. Jag tänker bara framåt och på möjligheter. Man kan inte grubbla på vad som varit, det går inte att påverka ändå. Det är bara i dag man kan påverka.
Hur är du som pappa?
– Påhittig. Jag vill att det ska hända grejer. Sedan tror jag på att släppa barnen lite, att de får testa själva. Jag förstår inte föräldrar som skriker ”nej” och ”akta” hela tiden. Barnet gör ju som det vill ändå när man vänt ryggen till. De ska få prova sig fram själva.
Är du en lekpappa?
– Nej, det kan jag inte påstå. Tyvärr är jag för rastlös. Jag borde kanske sitta ner mer och leka.
Kan du ha tråkigt och långsamt då?
– Ja, det kan jag. Men inte för länge. Man lever bara en gång, varför ska man ha tråkigt den korta tiden?
Har du någon sida du behöver jobba på?
– Ja, jag är ganska otålig.
Hur har du förändrats sen du blev pappa?
– Jag har blivit mer blödig och orolig. Sårbar. Det är så mycket mer känslor i allt. Men framför allt har jag blivit en bättre människa, tycker jag.
Vad är det svåraste med att vara förälder?
– Jag tycker det är svårt att räcka till, på alla plan. Barn, relation, jobb, vänner. Jag känner alltid att jag inte hinner med det jag skulle vilja göra.
Vilken är din största rädsla?
– Att det ska hända Nicole nånting. Men det går inte heller att stänga in henne för att skydda henne.
Hur har din och Annas relation förändrats sen ni blev föräldrar?
– Barnet tar ju, helt naturligt, mer plats.
Tar ni hand om relationen?
– Jag är ingen relationsexpert, men jag vet att vi behöver mer tid med varandra och det kommer vi att få nu när vi reser till Asien i vinter. Då blir vi borta i ett halvår och jag kommer att jobba precis i närheten av där vi ska bo. Det känns jättebra.
Om några år börjar Nicole i skolan. Hur blir det då, för då måste ni ju vara på en plats?
– Ja, alla påpekar att vi inte kan hålla på att resa så här, men jag har inte tänkt på det än. Det bör jag nog göra. Men jag kommer inte kunna sluta resa. Vi får se hur vi gör. En entertainer kan inte sluta resa, det ingår i jobbet.
Jag vet att du älskar god mat, lagar du mat hemma?
– Nej, jag lagar aldrig mat. Anna lagar mat och hon tycker det är kul. Jag gillar att duka och plocka och diska, jag är pedant och vill ha ordning och reda. Jag älskar god mat, men har aldrig tyckt om att laga mat, men det är ju aldrig för sent att ändra på sig. Jag älskar att gå på restaurang, som barn gick jag aldrig på restaurang, så jag tar igen det rejält nu.
Vad känner du är viktigt att lära din dotter?
– Att vara självständig och öppen. Och glad och positiv, det kommer man långt med. Jag vill ge henne en internationell feeling. Men å andra sidan, ju mer kickar du får desto mer kickar vill du ha, som med applåder, ju mer man får desto mer vill man ha. Det gäller att hitta en balans.
Skämmer du bort henne?
– Nej, det tycker jag inte. ”Köpa ny, köpa ny”, säger hon men jag säger att man inte behöver köpa nytt hela tiden. Pappa har inte pengar, pappa måste jobba, säger jag också.
Vad drömmer du om för Nicole?
– Jag vill att Nicole så småningom ska hitta hobbies, men jag tänker inte påverka henne, hon får hitta det hon tycker om. Det måste komma från hjärtat, men jag skulle inte bli förvånad om hon kommer att syssla med någon form av artisteri.