Annons
Takida-sångaren Robert Pettersson.

Takida-sångaren Robert Pettersson.

Takida-Robert: "Barnen är min bästa medicin"

Firad rockstjärna, men för snart tio år sedan försökte Robert Pettersson, 33, sångare i Takida, att ta sitt liv. Än i dag kämpar han mot sin dep­ression och familjen är hans trygghet. ”Att prata med dem har hjälpt”, säger han.

Robert Pettersson

Ålder: 33.

Yrke: Sångare i rockbandet Takida.

Familj: Gift med Susanne, 35, och barnen Engla, 6, och Sigge, 4.

Bor: I Fränsta i Västernorrland.

Aktuell med: Nya albumet ”The burning heart” och Europaturné med det danska bandet Carpark North.

Robert Pettersson, 33, sångare i rockbandet Takida och tvåbarnsfar, guidar mig och fotografen på telefon fram till huset i Fränsta, utanför Ånge i Västernorrland. Det sägs att Takida hatas av pressen och älskas av fansen, bandet har många lojala fans ute i Europa som följer varje steg de tar, och de har precis avslutat en egen rockfestival som de arrangerade i hembygden.

Robert bjuder in oss i det stora, nyrenoverade 20-talshuset och inom några minuter har jag fått en mugg kaffe och ett glas med vätskeersättning (!) framför mig. Robert säger att han har hittat hem, efter många struliga år med ilska, ångest och ett självmordsförsök. Över en lunch (Robert beställer sallad till oss alla från traktens ICA) berättar han om sin långa längtan efter barn och om lyckan han känner att äntligen ha blivit
pappa.

Hur kändes det när du fick veta att du skulle bli pappa?
– Jag var överlycklig och trodde inte det var sant. Jag och Susanne hade försökt i ett halvår ungefär, så när det äntligen funkade så var det en obeskrivlig känsla. Läkaren fick verkligen bekräfta för mig att Sussi var gravid. Jag ville ha barn redan när jag var 23 och ung och dum, men jag tog mitt förnuft till fånga och i dag är jag evigt tacksam att jag gjorde det. Då hade jag inte varit mogen, men nu var jag det.

Och så började väntan på barnet, beskriv den tiden!
– Jag var nog rätt skön tror jag. Det kändes naturligt och det var spännande för det hände saker varje vecka och månad. Jag tyckte att jag växte in i uppgiften ganska bra. Det var en skön tid som jag kan sakna än i dag, så det är klart jag ibland undrar om det ska bli ett tredje barn, men vi väntar lite med det, haha.

Du var inte orolig då, du som väntat och längtat så länge?

– Nej, faktiskt inte. Hela gravidtiden var så trygg och mysig. Många saker i livet känns så osäkra men den här tiden kändes som livet. Det är det någonstans livet går ut på, det kändes rätt på alla sätt.

Hur var förlossningen?

– Den tog allt som allt 15 timmar. Den var lite dramatisk på slutet för Sussis värkar avtog helt plötsligt och Englas hjärtljud gick ner. Så de fick klippa och sedan dra ut Engla med sugklocka. Och det är verkligen en sax de tar fram. Jag var i ett sådant adrenalinrus att jag inte hann fatta någonting, allt gick så himla fort. 

Men blev du inte rädd?
– Nej jag hann inte, jag tror Sussi blev mer rädd än jag. Vi hade gått en förlossningskurs och jag kom ihåg att de sa att man skulle lita på sköterskan så det gjorde jag, det kändes tryggt. Sen fick de sy Sussi efteråt, men klantade till det och missade en stor bit av moderkakan, som blev kvar i systemet.

Hur märkte ni det?
– Helt plötsligt började Sussi blöda enormt mycket, så vi åkte in till akuten. Sedan gick det bra. Men hon förlorade en hel del blod.

Beskriv känslan när du såg Engla för första gången.

– Magisk. Jag kände direkt att hon är en del av mig. Det var som en stor strålning, en magnet. Filmiskt! Det var eufori!

Första tiden hemma med bebis, hur var den?

– Jag tyckte att livet blev så enkelt när man har ett nyfött barn hemma, man är bara härliga tillsammans. Då ville jag att tiden skulle stå stilla så att vi kunde fortsätta att vara i den världen. Men sedan växer de och det är ju skitkul det med.

Var du pappaledig?
– Det är bra med det här jobbet, för jag är hemma väldigt mycket. Visst, är det turné så är jag borta, men vi har många lugna perioder. Men jag har inte tagit ut några pappadagar förrän nu i somras. 

Hur har du förändrats sen du fick barn?

– Gör jag något dumt måste jag rätta till det fortare än innan, jag har blivit mer sårbar och tänker efter mer noga.

Vad då för dumheter?

– Jag var väldigt arg förut. Kunde inte ta kritik eller folk som behandlade mig orättvist. Jag kunde inte ta det verbalt utan blev våldsam. Men det är någonting jag har lämnat bakom mig nu, tack vare familjen. Nu är jag lugn och sansad och försöker ta saker med en vuxen ton. Jag kan bli arg, men jag blir aldrig våldsam.

När Engla var ett par år fick hon lillebror Sigge, hur var graviditeten och förlossningen den här gången?
– Det var ungefär likadant. Graviditeten gick bra och jag mådde bra, förlossningen gick dock mycket, mycket snabbare. Vi kom in på sjukhuset vid sju på morgonen – halv nio var Sigge född. Sussi hann inte ens få någon bedövning. Det är klart att ett friskt barn är det viktigaste, men visst blev jag extra glad att få en pojke. Vilken bonus att ha en av varje!

Tog ni reda på könet innan vid någon av graviditeterna?
– Nej, vi ville hålla kvar magin. Får du reda på könet innan så hinner du redan börja planera hur det kommer att bli. Sedan blir det ändå aldrig som man tror.

Någon berömd tvåbarnschock?

– Nej, inte chock, men ett barn var rena semestern jämför med två. Två barn är å andra sidan dubbel glädje, på alla sätt. Och så kommer de så bra överens, än så länge.

Hur har din och Sussis relation förändrats sedan ni blev föräldrar?

– Vi har blivit väldigt bra kompisar och ibland är det lätt att glömma att man liksom är ett par. Det blir mycket jobb och rutin och sedan kommer man på sig själv att, ”Jäklar, vad länge sedan det var vi kramades, nu måste vi kramas”. Barnen tar fokus och energi och då får något annat stryka med.

– Visst, vi tjafsar och bråkar en del, det måste man för att gå vidare. Det måste finnas någon typ av ventilation och passion för att relationen ska fortsätta växa. Det kommer aldrig bli som när man var nyförälskad, men man älskar varandra och familjen. Jag är så lycklig helt enkelt. Då behöver jag inte så mycket mer. Visst, vi gör saker bara vi två alldeles för sällan, tyvärr. Vi är alltid tillsammans, på gott och ont, eftersom vi jobbar ihop (Sussi tar bland annat hand om Takidas ekonomi). Jag tycker det är viktigt att vara ifrån varandra för att längta efter varandra, är jag borta tre dagar så längtar jag hem. Jag tycker att vi har gjort det här bra, vi är en bra familj.

Hur är du som pappa?
– Väldigt barnslig. En stor kompis till dem. Jag är en bra pappa tycker jag, jag går inte efter en bok utan efter min känsla. Engla är så mycket mer blyg och försiktig och Sigge tar mer plats, så jag försöker balansera upp det. Man får ta fram Engla så att hon inte hamnar i skuggan.

Du försökte ta ditt liv 2002, vill du berätta om det?

– Ja, det var i ett hotellrum i Göteborg. Jag hade börjat känna mer och mer att allt var hopplöst och till slut ville jag dö och jag tänkte att om jag dör där, långt hemifrån, så slipper mina nära och kära se det. Livet funkade inte. Jag visste inte vem jag var och vart jag skulle ta vägen. Jag var deprimerad, men då förstod jag nog inte det. Som tur var hade jag inte läst på hur man skulle skära sig, så blodet koagulerade och det gjorde jävligt ont och jag var tvungen att ringa ambulansen.

Robert visar djupa ärr i handlederna som i dag är övertatuerade med diverse färgglada bilder.

Hur kände du i den stunden?

– Jag satte på favoritskivan ”Infernal love” med Therapy och la mig i badet, tyckte det var fridfullt. Nu skulle jag få vila och ta det lugnt. Det var det bästa och det värsta som har hänt i mitt liv. Jag har haft självmordstankar sedan tidiga tonåren och även nu efteråt har det hänt att jag tänkt att jag inte vill vara kvar på jorden. Men nu vet jag vad det beror på. Nu accepterar jag de dåliga dagarna och de känslorna och vet att det kommer att bli bättre.

Hur har du kommit vidare sedan självmordsförsöket?
– Den klassiska klyschan ”prata om det” gäller verkligen till hundra procent. Genom att prata har jag tagit mig framåt. Jag har väl besökt hospitalet ett antal gånger, varit inne på psyket fyra gånger och ätit antidepressiva mediciner i tio år. Men det är genom att gå i kognitiv beteendeterapi (kbt) som jag har utvecklats mest, inget annat har hjälpt lika bra.
– Nu lever jag och lär varje dag. Och så familjen, det är de nära som är den bästa medicinen, att prata med dem och våga dela med sig av sina tankar och känslor. Jag har mina verktyg nu och har tagit tag i mina problem. Jag accepterar mig som person och det gör inte lika mycket om andra inte gör det. Det är väl den stora förändringen. Jag tycker att folk generellt är dåliga på att dela med sig av sina känslor, särskilt i små samhällen där det inte är lika accepterat att må dåligt.

Sådant ska man helst hålla tyst om.

– Ja, det gjorde jag också då och det var väl därför jag inte tog reda på vad det var för fel. Det var skamligt att vara så värdelös och hemsk och inte kunna göra någonting åt sin situation.

Har du kommit underfund med vad din ångest bottnar i?

– Egentligen inget konkret, jag har haft världens bästa uppväxt och mina föräldrar har stöttat mig i allt. Jag var den normala sportfånen som höll på med alla sporter samtidigt. Det finns en historia i familjen med depression och det är ärftligt till en del. Men jag får nog jobba med det här, kanske hela livet.

Du måste ha haft ditt självmordsförsök i tankarna när du blev pappa?

– Ja, absolut. Jag är tacksam att det blev ett rop på hjälp, utan att veta om det just då. Jag hade inte haft mina fantastiska barn om jag hade lyckats, så klart.

Vad är det bästa med att vara pappa?
– Känslan av att ha en mening, en plats på jorden. Familjen gör mig hel, det kanske låter väldigt djupt, men så är det. Och barnen är ens kompisar för livet, den tanken tycker jag om.

Och det svåraste?
– Jag kommer faktiskt inte på något. Ibland blir man trött, men det är banala saker. Krig vid matdags och sovdags och sådant.

Är rötterna viktiga för dig?
– Ja, det vill jag påstå. Mycket av min depression handlade om att vara rotlös, så i dag är rötterna viktiga. Det tog lång tid, men nu är jag äntligen hemma. Det är skönt att ha ett ställe att längta hem till, annars får man nog aldrig någon inre frid. Det är helt magiskt att längta efter barnen efter tre dagar på turné. Men jag gillar också de två skilda världarna: hemmet med familjen och turnélivet där man får satsa på sig själv och det man gillar.

Vad är viktigt att lära barnen?
– Att vara omtänksam och mån om andra. Och att vara snäll och ärlig. Det är viktigt.

Kommer du ha ett mer vakande öga vad gäller barnen och hur de mår?

– Ja, speciellt med Sigge som är grabb och lik mig på många sätt. Jag kan bli nedstämd och ledsen när jag tänker att ”tänk om han får gå igenom det jag har gjort”. Jag kommer att göra allt jag kan för att vara där för dem. Jag hoppas också att vi kommer att prata oss igenom problem, inte släppa saker och hoppas att de löser sig. Man ska vara nära hela tiden och kommunicera, på något sätt. Det hoppas jag på.

Så hur är den nya Robert du har upptäckt?

– Jag har upptäckt att jag är en varm, rättvis och spontan människa. Och väldigt besvärlig också. Jag älskar människor och vill att alla ska ha det bra, när andra mår bra så mår jag också bra.

Framtidsdrömmar?

– Jag vill fortsätta med musiken till pensionsålder, producera andra band och skriva låtar. En annan dröm är att öppna restaurang, kanske med Takida. Jag har en liten dröm om att barnen ska vilja spela in musik i framtiden. Men mest drömmer jag att de är glada och trivs med livet, som jag gör i detta nu.

Annons
Annons

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler

Annons