2. DE ÄLSKADE DJUREN

Gryningen kommer med en punkkonsert på hotellets plåttak. Det är aporna som har varit i köket och stulit soporna. Nu röjer de loss och har party med råttorna. För Indien är inte bara 1,3 miljarder människor. Det är också gulliga kycklingar på sophögen, bufflar i risfält, fladdermöss i skymningen och hundvalpar med bedjande ögon och bottenlösa magar.

En kväll har en livsfarlig Russells huggorm tagit de två trapporna upp till din våning på pensionatet, det är sant. Men mungon Rikki-tikki-tavis (ur Kiplings ”Djungelboken”) ättlingar håller ofta giftormarna på avstånd, vilket gör att de enda djur som känns riktigt obehagliga är myggen.
Indien är landet som gör resan till Kolmården överflödig. Utanför dörren står en dag en elefant som till vardags jobbar i det lokala templet, men mycket väl kan tänka sig att bjuda svenska kids på en ridtur. Favoriter blir också snabbt de svarta, borstiga griskultingarna, som älskar att bli kliade och äter allt. Gick man förr på toaletten i Goa, satt alltid ett glatt svin och gapade under hålet. Numera är dessa dassgrisar sällsynta. Det gäller däremot inte råttorna.

I Calcutta finns en park, där familjer matar små gulliga ekorrar som grävt ut en koloni bakom några ståltrådar. Dit tar man med fördel sina barn för att lära dem indiernas beundransvärda omsorg om jordens alla varelser. Fast när man kommer närmare, ser man att det inte alls är några ekorrar.
”Men herregud, ni matar ju... råttor?!”
”Jamen, självklart. De är ju också männi­skor!”
Ty vem vet vilken farfarsfar eller mormorsmor som numera lever vidare i den brungrå pälsen?

3. DE MAGISKA MÄNNISKORNA

Den lilla nunnan ser ut som en flugskit på helvetets dörrpost när hon står framför de övergivna dammluckorna vid floden Narmada. Moder Medea stoppade på egen hand ett kraftverk som skulle dränkt en dalgång med urgamla byar och betesmarker. Ty Indien må vara fattigdom, lidande och smuts, men sällan uppgivenhet. I tiggarens ögon finns ofta ett trotsigt hopp, eller en stillsam humor. Och i massornas myller en glädje som nästan tar andan ur dig.

Resväskor som du glömmer att bevaka har en tendens att få ben. Men sällan möter du människor som är så generösa, så orädda att bjuda hem dig, stolt förevisa familjefoton och ge dig en skärva av livet. Det kan vara fakiren som skämtsamt lägger en orm om din hals. Barberaren som kommer ut i blodig rock och hötter åt en flock apor i markisen. Ungarna som leker med varsitt bildäck mellan slummens kartonghus. Bondhustrun Aruna som går två mil genom djungeln för att sälja tre kokosnötter åt en badande turist. Den homosexuella skådespelaren Muthu som uppträder i en ensam glödlampas sken. Eller varför inte den finske Ior som flyttat till ett träd i Goa för att återfinna sig själv. Don’t worry, be hippie, liksom.

4. DEN INRE OCH YTTRE RESAN

Mormor är på väg mot Nirvana i 70 knyck, fastsurrad med snören på takräcket på en taxi genom Varansi. Ett transportmedel som visserligen bara rekommenderas den som är på väg till sin egen kremering vid Ganges strand. Men också en bra bild av att alla får plats den indiska trafiken: dieselosande lastbilar, vinglande rickshaws, surrande vespor, herrelösa hundar och heliga kor.

Författaren Göran Tunström satte 13-årige sonen Linus på pakethållaren och cyklade ut mellan risfälten. ”Indien en vinterresa” från 1984 är fortfarande den bästa guiden på svenska till ett land där resande handlar lika mycket om att färdas in i sin egen själ. Man gör det kanske allra bäst per järnväg. Den som åkt nattåg genom Indien glömmer det aldrig. Här bjuds du på samosaknyten av den lilla blåvita nunnan på väg till sin första tjänst i Moder Teresas hem för döende i Calcutta. Här pratar du politik med lergropsbrottaren som efter 42 timmars färd ska halka på en fläck och åka ur indiska mästerskapet efter bara två sekunder. Här snarkar en handelsresande som till och med förmår överrösta ett diesellok. Allt medan teförsäljarnas ”Chai, chai!” ekar från perrongerna och rykande heta glas för 70 öre styck sticks in mellan fönstergallren.

Buss funkar också bra, om man inte har anlag för åksjuka. Men undvik för Krishnas skull de dyrare så kallade ”video coaches”. Hindifilm med dans och sång var femte minut kan förvandla en västerlänning till nervvrak på kortare tid än det tar att säga ”Slumdog millionaire”. Den modiga hyr motorcykel, helst en Royal Enfield som inte bytt design sedan 1957. Däremot måste man inte åka alla fem i familjen på en enda hoj, som indierna gör. Eller ta med grisen på bönpallen.