Annons
Alicia Swedenborg

Karin Isberg, aktuell med boken "Nakendiscot".

"Min man var otrogen med barnflickan"

Karin Isberg, 33, satt i soffan med sin man Fredrik när han plötsligt sa "jag vill skiljas". Men det var bara början. Nu kommer boken om hennes desperata, rasande och - ja, faktiskt! - väldigt roliga år som nyskild tvåbarnsmamma. "I dag är jag glad att han lämnade mig", säger Karin.

Det är en alldeles vanlig torsdagkväll hemma hos familjen Sterner. Karin och Fredrik, gifta sedan tio år, sitter i soffan och småpratar. Barnen Emma, 8 och Victor, 5, sover. Karin berättar ivrigt om sitt första terapibesök samma dag, om hur hon känner att hon behöver utvecklas i livet och redan längtar efter nästa besök.

Fredrik lyssnar och nickar, samtalet går mot sitt slut. Då händer det.
– Plötsligt, helt utan förvarning, säger han ”jag vill skiljas”, berättar Karin.

– Jag förstod absolut ingenting, jag trodde att han skämtade. Men det var inget skämt. Han förklarade att vårt äktenskap var bra till 90 procent men att vi hade för lite sex. De där sista tio procenten, passionen, var något han måste ha i sitt liv så därför måste vi skiljas. Det var surrealistiskt.

– Vi hade just varit på en härlig familjesemester till Egypten, allt kändes bättre mellan oss än på länge efter några tuffa småbarnsår. Vi hade pratat om att göra en riktig nystart i förhållandet och det kändes som om vi var på god väg, stämningen var fin. Bara några dagar tidigare hade vi suttit och planerat vinterns skidresa och pratat om möjligheten att flytta till Barcelona och bo där några år, hela familjen...

När Karin – som försökte hålla huvudet kallt och inte kunde ta Fredriks ord på allvar – frågade om han hade träffat någon annan, nekade han.
– Sedan fanns det inte mycket mer att säga, vi gick och la oss som vanligt och på morgonen kändes det som om alltihopa hade varit en dröm. Så jag messade Fredrik och vi bestämde att vi skulle ses och ta en kaffe efter lunch och prata mer.
– När jag kom in på kaféet satt han där med en dubbel espresso och väntade. Han bara tittade på mig, helt iskallt, och sa ”nu är det så här, det är slut”. Inget mer. Tio års äktenskap bara PANG, borta. Jag skakade på både in- och utsidan.

Vad gjorde du då, när han sa det?

– Jag visste inte om jag skulle skrika, rusa ut eller kasta kaffet i ansiktet på honom. Till slut reste jag mig bara upp och gick. Sedan vandrade jag omkring som i koma på Stockholms gator, ringde mamma och berättade. Och började äntligen gråta.

– Samma kväll föreslog Fredrik att vi skulle fortsätta göra allt ihop och bo ihop, bara inte vara gifta. Jag skrek ”glöm det” och slängde ut honom. Där gick gränsen för mig.

De följande dagarna var ett smärtsamt kaos. Karin kämpade för att inse att hennes framtid inte längre såg ut som hon tänkt sig, att den kärnfamilj hon byggt upp enligt kons­tens alla regler var krossad, att Fredrik hade förstört allt det hon hade planerat.
– Efter tre dagar tänkte jag att ”jag har två barn, jag kan inte lägga mig ner och dö. Vad ska jag göra för att må bra igen? Jag måste ta mig samman, det är det enda viktiga”.

Att den Karin som sitter framför mig i dag, sprudlande av energi och livsglädje, är samma tjej som låg i fosterställning på golvet och grät, övertygad om att livet var slut, för bara drygt ett år sedan är svårt att förstå. Men det har varit en påfrestande resa, och Karin har tagit all hjälp hon kunnat få i form av terapi, träning och egentid.
– Att komma på fötter igen blev ett projekt för mig. Jag har alltid varit en duktig flicka som går på högvarv, med toppbetyg från skolan, snabba kliv i karriären och effektivitet som ledord. Och vid skilsmässan hade jag faktiskt hjälp av det, av min vilja att komma vidare och inte fastna i ett dödläge.

En månad efter separationen åkte Karin på en tantrakurs som utlovade ”prestationsfrihet och närvaro i nuet”. Det lät lugnt och skönt, tyckte Karin. Hon var inte beredd på hur de långa, tysta meditationspassen skulle påverka henne.
– Allt kom fram, allt det som jag vetat innerst inne men inte vågat släppa fram. Vi hade inte alls haft något lyckligt äktenskap! Jag låg i fosterställning och grät i fyra dygn, det gjorde fruktansvärt ont att sluta ljuga för mig själv, säger Karin.
– Samtidigt var det så befriande. Äntligen såg jag klart, utan dimridåer och önsketänkade. För första gången i livet kände jag mig hel.

De närmaste månaderna efter kursen växte Karins insikt om att det som hände den där torsdagskvällen egentligen inte borde ha kommit så oväntat. Visst, hon och Fredrik hade varit gifta länge och gjort mycket kul ihop, men de hade också problem som han gjorde sitt bästa för att dölja och hon själv inte låtsades se. I takt med att hon erkände för sig själv att hon minsann inte varit så perfekt som hon inbillat sig alla gånger – ”för vem orkar vara perfekt?” – insåg hon också något annat.
– Tre månader efter att Fredrik flyttat viss­te jag plötsligt att han hade haft ihop det med barnflickan, det bara slog mig och jag visste att det var sant. Jag frågade honom, han nekade. Jag åkte till hans jobb och hämtade upp honom, frågade igen, och han nekade. Sedan försökte han smita ur bilen vid ett rödljus, berättar Karin.

– Jag blev så jävla arg att jag trampade gasen i botten och bara körde iväg med honom, samtidigt som jag vrålade ”erkänn, erkänn” och Fredrik skrek tillbaka ”det här är kidnappning”. Jag körde som en galning genom stan, jag var helt ifrån mig. Till slut erkände han. De hade haft en affär länge, jag hade träffat henne massor av gånger under tiden. Hon passade ju våra barn, i vårt hem.

Hur kände du för henne när han erkände?
– Jag tyckte mest synd om henne, även om det var ett svek från dem båda. Men hon var så ung, och Fredrik är en väldigt karismatisk man, charmig, snygg och rolig. Det var hans fel, inte hennes.

När hennes misstankar hade bekräftats och Karin rasat färdigt, fortsatte hon med terapin hos samma terapeut hon börjat gå hos strax efter förra julen, då när marken rämnade under hennes fötter. Terapin har för Karin blivit först en livbåt på ett stormigt hav, därefter ett verktyg för att mejsla ut vem hon innerst inne är.
– Nu förstår jag att jag har ett värde som inte ligger i det jag gör, utan i vem jag är. Förr kunde jag inte svara på den frågan, jag rabblade bara upp mitt fantastiska cv, säger Karin.

– Jag har slutat försöka göra alla tillags. Nu frågar jag mig själv: Vill jag det här? Och om jag inte vill vågar jag säga det till andra. Det fantastiska är att ingen tar illa upp när man är ärlig, att säga nej är inte så farligt som man tror innan man provat.

– En dag sa Emma till mig: Du är en mycket gladare mamma nu. Och hon har rätt. Förr kände jag att plikter och måsten styrde mitt liv, och med den attityden är det svårt att fokusera på sig själv och sina egna behov. Får man inte dem tillgodosedda är det lätt att bli irriterad och missunnsam.

I höstas, en kväll när Karin hade svårt att sova, låg hon och tänkte i timmar på det senaste året, allt det jobbiga och allt det positiva som kommit ur det. På morgonen satte hon sig vid datorn och började skriva.
– Jag skrev hela söndagen. På måndagen struntade jag i jobbet och fortsatte. Jag satte inte punkt förrän på onsdag morgon, då hade jag skrivit över hundra sidor. ”Du har ju skrivit en bok”, sa min kompis Anna när jag skickade texten till henne. Då skickade jag den vidare till ett förlag, och de svarade på en gång. Jag blev författare på en vecka.

I dag bor barnen hos Karin fyra dagar i veckan, övrig tid hos sin pappa. Karin och Fredrik är sams, ”allt det praktiska funkar jättebra”, och Karin har just inlett en utbildning för att bli coach i personlig utveckling.
– Jag gläntar på en dörr till något nytt! Och jag vill verkligen gå igenom den.

Artikeln är publicerad i mama nr 4, 2011.

Så klarar du krisen

Karin Isbergs bästa tips till dig som ligger i skilsmässa:

1. Blicka framåt. Hur vill du må om ett år? Skriv ner tre–fem saker som om de redan var sanna, till exempel ”jag känner mig glad när jag vaknar” eller ”jag har en fungerande relation med mitt ex”.

2. Tro på dig själv.
Du kommer att klara dig fysiskt, själsligen och ekonomiskt. Du kommer att skapa ett liv som du mår bra av.

3. Be om hjälp. Och ta emot den hjälp du får. Känn inte dåligt samvete för att du under en tid har svårt att få ihop din vardag.

4. Ta ditt ansvar. Om du accepterar ditt ansvar för det som inte funkade i förhållandet i stället för att se dig själv som ett offer, kommer du att växa som människa.

5. Tillåt alla känslor.
Sorg, smärta och ilska är inte farliga känslor även om de är jobbiga.

6. ”Städa” i ditt liv. Vem är du? Vad gör dig lycklig? Kanske har du genom förhållandet fått vanor, intressen och bekanta som du egentligen inte trivs med. Våga ”storstäda” och ge plats åt det nya.

 

Se även

Annons
Annons
Annons