”Ni kan förbereda er på vilket sätt ni vill, men ni kommer inte undan. Att föda barn gör fruktansvärt ont, ondare än vad som är möjligt att föreställa sig.” Dessa är inte helt ovanliga ord på föräldrakurserna.
Många tycker att bedövning är det enklaste sättet att komma ifrån smärtorna vid en förlossning. Andra menar att det kan bli enklare än så. Man kan kanske slappna av och göra ingenting?
Kunskapen om att barnafödande gör overkligt ont ingår i det allmänna medvetandet. Men det finns också exempel på motsatsen. Det finns sätt att hantera, minska och till och med ta bort smärtan utan kemisk hjälp.

En metod för detta kallas dyktekniken. Den går ut på att den födande slappnar av och låter kroppen jobba ostört. Inget flämtande, ingen rörelse, man bara passivt observerar det som pågår i kroppen. Man fokuserar på en värk i sänder och bara slappnar av.

Metoden uppfanns av barnmorskan Cayenne Ekjordh, 59, som en gång överlevde ett ödesdigert möte med en enorm havsvåg genom att undvika att kämpa emot. Vågen förde henne till sist i säkerhet.
När hon senare i livet drog parallellen ­mellan kraften i havets vågor och sammandragningarna under en förlossning började hon prova metoden på födande kvinnor.

Anna, 33, födde sitt första barn Molly i oktober 2006. Hon hade läst och hört om dyktekniken och dess uppfinnare, och av en lycklig slump fick hon Cayenne Ekhjord som barnmorska när hon skulle föda.
En akupunkturnål i pannan hjälpte Anna att gå in i en så djup avslappning att alla runtomkring trodde att hon sov. Hon höll sig ­avslappnad både under och mellan värkarna.
– Jag upplevde egentligen ingen smärta, säger hon. Istället kände jag hur enorma krafter jobbade i kroppen helt utan att jag påverkade dem.

När någon i rummet sa ”Nu blir det inte värre än såhär” trodde inte Anna att det var sant. Hon undrade fortfarande när den omtalade smärtan skulle komma.

Monica, 36, fick värkar två veckor före utsatt datum. Hon och hennes man hade övat profylaxandning under graviditeten och de satte igång att räkna och andas. Efter några timmar gick vattnet och de åkte till BB Stockholm. Redan vid bilen möttes de av barnmorskan Jane Fogelström, som föreslog att Monica skulle prova dyktekniken.

Monica hade läst om den och ville gärna göra ett försök. Hon instruerades att andas lugnare och mjukare, och slappna av så ­mycket att hon nästan dreglade. Det var otäckt att möta värkarna de första gångerna och Monica spände sig.

Barnmorskan hjälpte henne att slappna av igen och då blev effekten tydlig. Smärtan ­förbyttes helt till en känsla av att kroppen tog över och gjorde sitt jobb.
– Det var så kraftfullt. Det häftigaste jag varit med om, säger hon. Kroppen skötte andningen automatiskt och jag kunde hela tiden känna vad som hände i magen. Bara en och en halv timme senare kom lilla Leonora ut.

Men alla förlossningar är inte så enkla, trots hängivna försök att slappna av. Annica, 33, berättar om tre dygn av värkar och sömnlöshet som till sist belönades med lilla Clara. Efter två dygn av värkarbete och bara två timmars sömn åkte Annica och hennes man Kalle till förlossningen för tredje gången.

Där fick de beskedet att Annica fortfarande inte hade börjat öppna sig. Dittills hade Annica klarat sig med hjälp av rörelse och ­yogaandning, men nu kände hon att hon ­behövde hjälp. Hon var utmattad och började ledsna på det långsamma förloppet.
– Du ska få dyka, sa barnmorskan och satte ett par akupunkturnålar.
Hon lade Annica på sidan, skickade ut Kalle, släckte lampan och lämnade rummet. Kvar låg Annica i mörkret och försökte komma till ro. Det hjälpte inte. Efter en timme kom barnmorskan in och hjälpte henne över på andra sidan. Annica fortsatte försöka. Men värkarna blev bara intensivare och längre och till sist var det bara en enda lång, smärtsam sammandragning utan paus.

Då bröt Annica ihop. Hon minns hur hon skrek ”Jag får ingen paus! Jag måste få en paus!”. Lustgas hjälpte till sist Annica genom resten av förlossningen.
– Jag tror helt enkelt att jag var för utmattad för att få dyktekniken att fungera, säger hon med lite perspektiv på situationen. Det passar nog inte alla i alla situationer.

Barnmorskan Cayenne Ekjordh bekräftar att det kan vara svårt att dyka om man har alltför många plågsamma timmar utan vila bakom sig.
– Det är en stenhård mental grej att ”gå ner” och det kan vara många faktorer som påverkar villkoren, säger hon.

Det finns en vetenskaplig förklaringsmodell till Cayenne Ekjordhs instinktiva upptäckt. Mekanismen kallas associativ strategi och går ut på att man uppmärksammar smärtan och utforskar den objektivt som ett sätt att hantera den.

Är man rädd för smärtan och försöker fly från den motarbetar man kroppen, enligt dykteknikens princip. Då blir värkarna inte bara mer smärtsamma, utan också mindre ­effektiva. En livmodermun öppnar sig lättare i en avspänd kropp, enligt Cayenne Ekjordh.

Låt dig alltså inte skrämmas av allt prat om den oundvikliga smärtan. Tro istället på din kropps förmåga att föda barn, och låt dig dras med av vågorna.

Så här uppfanns dyktekniken!

Klockan var fem på morgonen när Cayenne Ekjordh gav sig ut i Stilla Havet för att bodysurfa. En tre meter hög våg tog tag i henne som om hon vore ett sandkorn. En enda tanke kom över henne: ”Gör ingenting!”. Hon satte sitt hopp till att hon skulle överleva om hon bara följde med. Cayenne förstod att hon skulle dö bara hon rörde sig minsta millimeter. Stranden var totalt öde, det fanns ingen annan som kunde rädda henne än hon själv. Tio år senare fick hon vad man kan kalla en uppenbarelse, som ville att hon skulle börja använda sig av sin dramatiska upplevelse i sitt arbete som barnmorska. Det fungerade på första försöket.

Cayenne tipsar

– Testa konkret på eventuella förvärkar. Börja med att springa när sammandragningen kommer. Prova sedan under nästa sammandragning att stanna upp, slappna av och släppa ­axlar och käkar.

Känn skillnaden.
– Kom ihåg att även om du misslyckas med att slappna av under en värk, så kan det fortfarande gå hur bra som helst inför nästa.