Jag hade lämnat Charlie till min mamma för att jag var tvungen att gå på ett möte förra veckan. Vi var två kvinnor och en man på detta möte och det tog lite längre till än vad jag hade räknat med. När barnvaktstiden började rinna ut och jag märkte att det här förmodligen kommer att ta en halvtimme till började jag smsa till min mamma i smyg under bordet. “Snälla mamma, jag vet att du ska gå bort men kan du bara ha henne en liten stund till?” Jag smsade också Alex för att täcka upp mamma om hon inte skulle kunna. “Älskling, jag vet att du är upptagen men skulle du kunna ta Charlie en liten stund bara så åker jag och hämtar henne i en taxi vart du än är.”
Jag upptäckte att jag inte lyssnat på mina kollegor under fem minuter och försökte ta mig tillbaka in i samtalet. De märkte att jag var frånvarande så jag drog en lögn om ett viktigt mail som måste skickas. Jobbmail!

Mötet fortsatte. Helt plötsligt, nästan mitt i en mening reste sig mannen och sa: “Jag måste gå. Jag hämtar min dotter 15.30 på tisdagar.”  Inte en ursäkt, inga skuldkänslor utan bara ett konstaterande. Innan vi ens hunnit blinka hade han lämnat oss. Jag och den andra kvinnan satt snopna kvar. Efter någon minut sa jag att jag kanske också borde gå då min barnvakt har blivit akut magsjuk. Kvinnan svarade med att hon måste också springa. Hennes sons fotbollsmatch började för en kvart sedan, men hon ville så gärna vara med på mötet.

Jag tänkte mycket på det där. Är män mycket bättre än vad vi mödrar är på att kombinera jobb och föräldraskap? Vi mödrar fixar och trixar, tänjer på alla tider som går, vänder ut och in på oss själva och ber om ursäkt varje gång. Med tanke på hur historien har behandlat oss så är det inte så konstigt. Vi är alltid rädda för att någon man ska komma och ta vår plats om vi blir gravida eller om våra barn påverkar oss i arbetet. Vi gör allt för att det inte ens ska synas att vi har barn medan papporna stoltserar med att de är bra pappor som både hämtar och lämnar och är hemma med sjuka ungar. Mödrarna gör också allt de kan för att hinna med allt jobb så ingen ska kunna klaga medan många pappor kan säga högt att de inte hann på grund av barnen.

Jag tror vi alla är lika flitiga, men någonstans tar vi mer skada över vår ständiga klump i magen. En hypokondriker som jag tror till och med att det är det som sedan blir tumörer. Det finns stunder då jag faktiskt funderar på olika lösningar på hur jag inte skulle behöva gå tillbaka till arbetet för att istället vara en en stressfri mamma. Tyvärr så är det ju såklart en pengafråga. Men jag älskar ju att jobba. Jag förverkligar mig själv och mina drömmar genom att arbeta och vara kreativ. Jag älskar den bekräftelsen och jag utvecklas mycket av  alla människor jag bara träffar genom jobb.

Jag träffade en vän som jobbar på ett företag där det jobbar fler kvinnor än män och hon berättade att de aldrig lägger möten före klockan tio och aldrig efter klockan tre så ingen behöver be om ursäkt. Jag tyckte att det lät som en toppenidé. Men efter denna incident har jag en mycket bättre lösning. Jag ska bli som männen. Rak och ärlig när det gäller tid som jag behöver till mitt barn. Nästa gång jag måste avsluta ett möte för att hämta Charlie så kommer jag att göra det. Utan att varken ursäkta mig eller känna skuldkänslor. Inget är viktigare än våra barn och nu räcker det. Jag är duktig ändå. Men vi måste hjälpas åt och bli starka tillsammans. Är ni med?

Amanda Widell