Fyndtips!

Jag är rädd att mina bilder inte riktigt ger klarhet i hur tröjan ser ut, men jag är på ett café mitt i Sturegallerian och jobbar just nu. Känner mig urlöjlig som sitter här och försöker fota mig själv. Resultatet ovan är alltså mina försök att göra det i smyg. Jag får använda ord för att täcka upp de undermåliga bilderna: Tröjan är tunn och lös. Ljust grå. Med två små fickor fram. Onesize, så den passar alla. Inte minst den som är gravid eller kanske den som vill gömma sin en postgravidmage. Jag har den till smala jeans och ett linne under. Lager på lager i tunna, lätta tyger.  Bra grej helt enkelt.

Kolla in!

The look of a surkart. Det är btw den aktuella Söndagsbilagan jag håller i.

Sitter på Kulturhuset och ska jobba lite. I kroppen river idel otrevliga känslor. Ilska, stress, oro, gnäll, otillräcklighet. Med mera. Det är väl en sån dag bara. En sån dag när tålamodet som även i vanliga fall är extremlågt, nu är fullkomligt obefintligt. Dåligt samvete har jag också. För att jag var arg på Bonnie förut. Höjde rösten. Hur ska hon kunna veta att man inte får plocka med de fina Iittala-vaserna inne på Cervera, liten som hon är? 

Strax ska jag och mitt oinispirerade sinnelag ge oss ut härifrån och leta efter klänningar till ett modejobb, men först och främst efter presenter till Per som fyller år imorgon. Hittar jag inte nåt kan jag ju alltid överraska med att vara på bra humör igen. 

Vad jag egentligen ville säga, förutom att meddela att jag är en riktig surkart idag, är att jag skriver en sida i Expressens Söndag, en gång i månaden. Har ju glömt att berätta detta! Numret som kom ut igår, och som ligger ute även idag är det som gäller. Nästa nummer som "Cecilias garderob" är med i dyker upp den 7 mars.

Fort!

Om eventuell hjälp kommer fort blir jag extra tacksam. Vågar inte jobba, nätet gör mig rädd för monster. Alla ser döläskiga ut. Till och med min världens snällaste syrra Karin.

Uppdatering: Aha, fast när jag gör skärmdump så hänger inte den läskiga monsterinställningen med, och Karin och hennes kille Lasse ser helt vanliga ut på bilden ovan. Men ni skulle sett dom i spök-mode. Burrrrr! Inga jag skulle vilja träffa i en mörk gränd direkt. Hur som helst. Tack vare rekordsnabb hjälp (fem minuter - max!) är allt nu som det ska. Evigt tacksam är jag.

Negativ

Min lilla tjej alltså, Bonnie, jäklar vad hon är duktig. Och snabb! Idag har hon rekordkort tid - sekunder - lyckats peta in någon inställning på min dator som gör att alla färgerna liksom inverterade. Som ett negativ. Har aldrig hela mitt liv sett att man kan göra så. Än mindre hur. Men Bonnie hon kunde hon. Hon kunde också peta med någon grej så att min telefon hela förmiddagen varit utan mottagning. Att jag stängde av, satte på, blåste på SIM-kort och batteri gjorde ingen skillnad. Men så plötsligt började den funka igen. Alltid något.

Nu undrar jag förstås om det finns någon smart Mac-människa där ute som vet Bonnie gjort? Och framför allt - hur får man datorn vanlig igen! Hjälp! Tack. 

Ut med det gamla

Vi kollade på Melodifestivalen och åt indiskt med ett par kompisar igår. De berättade att de fått nog av all skit i lådor på vinden och att allt nu skulle säljas på loppmarknaden i Vårberg. Ett bord var bokat till en helg i slutet av februari. Jag blev eld och lågor och snudd på tvingade in Per på idén. Ett glas vin senare hade vi också bokat ett bord. Och redan idag har jag börjat rensa. Rensa, rensa, rensa. Överallt! Kläder förstås. Lårhöga lackstövlar från Abaeté, den där flätade handväskan jag köpte på en loppis i Los Angeles förra vintern, en skinnjacka från Velour och... äh - massor med mer. Högt och lågt. Jag säger till när det närmar sig, har ni inget bättre för er - kom förbi och morsa vet jag! Det blir en hel del kläder, accessoarer och... annat. Typ osthyveln som jag precis la ner i "sälj"-påsen. Men framför allt blir det inga överpriser, tvärtom, jag vill bara bli av med grejerna - det är dags att frigöra lite utrymme här hemma.

En del av försäljningen tänker jag ge till Barncancerfonden. Igår grät jag över lilla Felicia som Laila berättade om. Hade jag varit religiös hade jag bett till Gud, Jesus och who else is there av tacksamhet för varje dag som Bonnie, Per och alla andra jag älskar får vara friska. Nu nöjer jag mig med att vara gränslöst tacksam i största allmänhet. 

Lager på lager på lager på lager

I morse studsade jag upp och tog bilen till Haninge för att i egenskap av stylist (vilket jag i och för sig inte riktigt tycker att jag är men, well well) vara med i ett tv-program som spelades in där. Ni vet kanske hur det kan vara, när hjärnan kortsluter i garderoben och man plötsligt tycker att varenda plagg bara får en att se mer och mer freaky ut. Inget funkar och man befinner sig ungefär två sekunder från att hälla tändvätska på hela garderoben och fjutta på. Såna här garderobskonflikter inträffar ju så klart bara när man har en tid att passa. Och när vill se lite snygg och cool ut. Exempelvis då man tituleras stylist i tv.

Jag började med ett par strumbyxor, men kände mig tråkig. Så jag krängde på ett par leopardtights över. Sen ett linne. Men då kände jag mig för somrig, så jag satte en T-shirt över linnet. Fortfarande för tråkig. Så jag placerade den rosa Sonia Rykiel för H&M över hela skiten. Lite färg. Det blir bra. Fast lite väl mycket dagiskänsla kanske? Okej. Slutligen, en Acne-storskjorta/klänning över allt det andra. Sen hann jag verkligen inte krångla mer, utan stack iväg och kände mig under hela inspelningen som the freakiest freakin freak ever. Men så kom jag hem. Speglade mig. Och såg att, äsch, det såg ju riktigt coolt ut med mina, få se nu.... sex olika lager. Plus underkläder.

Eller?