Adjö adjö lilla mama nu blir det Amelia!

Min nya blogg hittar ni här (fast datumet är fel på inlägget, det där skrev jag inte den 6 november utan den 6 december så det så, jag smystartade lite med att intervjua mig själv.)

www.amelia.se/blogg/katerina-janouch

Meddelas främst på detta sätt!

Häng med o läs allt om hur jag förvandlades till en handy woman med hjälp av en..... ja, vad??

Kärlek till er alla mamaläsare och alla andra, vi ses på en annan plats i bloggosfären!

PS har testkört, amelia-bloggen är ej alls seg att komma in på!

Eder Katerina

Idol ikväll

Sverige sjuder o kokar och det råder Idolhysteri, nu är landet delat i två läger, Amanda-lägret och Picasso-lägret, ska jag säga vilket jag tillhör? Hm. Så här: Egentligen är de ju vinnare båda två men av tradition brukar det gå bättre för den som kommer tvåa! Mina barn tycker att Amanda borde vinna men tror att Marie vinner. Spännande blir det. Vi har laddat med chips och godis, garanterat onyttigt och icke-miljövänligt tyvärr. Sen kommer det bli tomt utan detta märkliga fredagsnöje. Nu känns det som lilljulafton.

Tillbaka från Eskilstuna & Strängnäs & Åkersberga imorgon

Japp då har jag o fru Haag avverkat två bokhandlar i Sörmland nämligen Bokia i Eskilstuna (Sandbergs) samt Strängnäs. Hann ej lägga ut info idag, var tvungen att rusa, men imorgon signerar Martina & jag fler böcker på julmarknaden i Åkersberga, kl 13 på Stora Säbyvägen 1. Välkomna då! Finns säkert glögg & peppisar.

Mer om emo

MEJL:

Kära Katerina,
 
Tack för fin blogg och bra böcker!
 
Läste om mamman som är orolig över dotterns emo-stil och tyckte ditt svar var jättebra! Jag vill ändå lägga till några rader eftersom jag är en f.d. emotjej myself.
 
Först: Att bli emo/hiphop/punkare/what ever handlar om tillhörighet. Man vill ha ett gäng, en grupp som man kan identifiera sig med och vara en självklar del i. Musik är perfekt för att skapa ett gemensamt intresse. Knark kan också vara det. Slagsmål med. Men musik är BRA!
 
Jag blev punkare när jag gick på gymnasiet. Dels för att jag gillade musiken, men främst för att jag ville tillhöra det gänget som var punkare. En del av dem var sargade ungdomar, men de flesta var alldeles underbara, harmoniska kids som jag fortfarande är vän med (är 31 år och tvåbarnsmorsa nu).
 
Se det som att din dotter vill hitta en stil som passar henne. Ta den på allvar, dvs håna inte eller sätt dig över, säg inte: "du söker bara en tillhörighet" eller nåt annat förnedrande. Ta det på allvar och bli intresserad! Fråga vilka band hon gillar, var hon köper sina kläder, vilket smink som är bäst, om hon föredrar sånt som ej är testat på djur etc. Om du respekterar hennes intresse kommer hon dela med sig av det till dig och då slipper du undra vad fan det är frågan om. Hon kommer berätta det själv!
 
Se det som en jättekul grej att din dotter hittat en hobby! Du kanske inte tycker stilen är fin, men hon gör det och du gillar ju henne så då är allt bra!
 
Kram
Malin

SVAR:

Tack snälla Malin för ditt mejl! Jättebra råd till tonårsföräldrar. Massor av kramar till dig!

Möllan har en blogg också!

Kanske väl familjärt att kalla nån man inte känner för en diminutiv av hans efternamn? Men det kändes så bra så bra i bloggosfären. Daniel Möllberg, författare till den utmärkta boken "Pappadagar i Råttans år" som jag rekommenderade här nedanför, a k a Den Nya Kvinnan, har alltså en blogg där man kan fortsätta följa ensamma pappans liv. Här är Daniels blogg!

Emo-teens

MEJL:

Hej,
Tack för en fin blogg, jag är en av dina trogna läsare.
Jag har tre fina och duktiga barn, 7, 11 och 15 år.
Nu skulle jag behöva lite pepp. Min fina, söta, intelligenta och förståndiga 15 åriga dotter har färgat håret svart och sminkar sig som ett 'emo'.
Vi har inte förbjudit henne att färga håret, utan tycker att hon måste få prova sig fram lite i stilen. Men nu när jag ser henne, så känner jag mig ledsen och lite orolig. Hon ser så tuff ut. Jag känner inte igen henne. Och så oroar jag mig lite för hur hon uppfattas av andra, att hon ska hamna i bråk när hon rör sig ute.
Piercning har jag sagt blankt nej till. Det får hon isåfall ta när hon är 18.
Hoppas att få några kloka ord av dig i hur jag ska förhålla mig.
Hälsningar,

SVAR:

Först ska jag förklara vad en "emo" är, vilket är apviktigt för oss päron att känna till om vi öht ska kunna möta våra kids på deras planhalva, här lite sammanfattning, den bästa jag kunde hotta på Wiki (läs gärna mer själv där):

Emo är en typ av rockinfluerad musikstil som växte fram i hardcore- och punkscenen i Washington DC under mitten av 1980-talet. Musikaliskt sett har emo genomgått många förändringar sedan dess och gett upphov till en rad olika subgenrer (typ screamo och indie emo), därför har termen blivit svårdefinierbar. Grundstenen i emo är det emotionella perspektivet på musiken. Bakom varje trumslag, bakom varje riff ska det ligga känslor, som inte nödvändigtvis behöver vara negativa. Sången är skrikig, ibland viskande, men alltid väldigt emotionell. Skriken är inte ilskna, utan innerliga och desperata. 

Klädstajlen är en blandning av punk och goth, tänk gärna Marilyn Manson, vitsminkat fejs med mkt svart runt ögonen, färgat hår - helst svart, t-shirts, tajta jeans, mkt pins, djurrättsaktivism mm mm.

OBS många emokids är egentligen nte så där hundra inne på musiken utan tycker att emostajlen är cool. Andra använder "emo" som ett skällsord, tex "ditt jävla emo". Det råder en hel del motsättningar mellan emos och icke-emos. Emos utseende är ju till för att provocera! (Dessa senare fakta är ej tagna ur wikin utan ur min egen fatabur.)

Kära tonårsmamma, jag lider med dig men mitt bästa råd är - HANG IN THERE. STÅ UT. Din dotter går sin egen väg och testar stilar, gränser, attityder, se det som en del av hennes utveckling. Självklart kan vi föräldrar aldrig acceptera att våra barn skadar sig själva eller andra men emo-mejk och svart hår, en klädstil som ser för j-g ut, tja, det är sånt vi tonårspäron får hacka i oss. Men, det som är lyckligtvis ett rungande MEN, du har tiden för dig! Tiden jobbar för dig även om det känns långsamt just nu och du inte ser något slut på lidandet. Sen är det så att din dotter kan se hård ut men bakom emomejken men hon är fortfarande liten och rädd innerst inne. För många är emofasaden just bara en fasad. Kom ihåg att många som ser "farliga" ut egentligen är världens snällaste! (Gäller även tatuerade HD-killar, iaf många av dem.) Men vi låter oss ofta luras av looken.

Var cool, krama din dotter trots att du får andas in hårspray, ge henne en bra makeup-remover, tala om för henne att hon är viktig söt och värdefull. Ju färre hangups på hennes utseende du visar, desto bättre kontakt får ni. För kom ihåg, det är också en revolt mot vuxenvärlden, men om vixenvärlden är coll med revolten, kanske den inte måste bli så massiv?

Vill ändå lägga in en reservation, att vara observant på alkohol, droger och så kallat dåligt sällskap. Var noga med att håla dig informerad om vad din dotter gör på nätet. Blunda inte för fakta - försök ligga steget före. Ni har några stormiga år framför er, men ta en dag i taget, det kommer att bli många bra dagar också!

KRAM

Medmänniskor

Nu ska jag gå o lägga mig o läsa boken Medmänniskor av Stefan Einhorn, varvat med rapporten Highway to Hell - en rapport om Förbifart Stockholm och en alternativ stadsplanering. (Apsexigt på bröllopsdan, n'est ce pas?)

Jag ska fundera på miljön och medmänskligheten. Jag ska inspireras av Stefans kloka ord om att vi varje dag fattar många olika beslut som kan påverka våra medmänniskor, som kan ge andra glädje inspiration och energi.

Fråga er, alla kära Medmänniskor - om inte jag är en Medmänniska, vem ska då vara det?

Godnatt.

Typiskt

Är det inte typiskt? Att man liksom spänner över och ska vara så jävla gullig och kär och allt det där. BRÖLLOPSDAG. Och så skiter sig allting. Man ger upp. Man pallar inte trycket. Vet inte vad det är som gör att man inte pallar trycket men det blir liksom too much. Så blir det ingenting. Några sura sms. Livet går upp och ner. Är det inte ofta så att bara för att det "ska" vara så himla fint och lyckat, att det bara därför inte blir det? Typ på semestern och på julen och på bröllopsdagen. Jiizuss.

13 år

Ja det är 13 år idag. 13 års äktenskap. Vi har bröllopsdag. Men det blev en kass dag i vårt äktenskap. Vi surar på varsitt håll. 13 år, jag gissar att det är en fucking jävla skitsiffra. Sorry att jag svär. Nån ville påminna att jag skrev att jag älskade den där människan? Jomen det gör jag. Skratt och gråt bor i samma påse, brukade min kära mormor säga.

Pigg som en bloody lärka

Tackar som frågar jag mår toppen nu. Jaja lite svag i benen. Jag hade inte nån vinterkräksjuka, jag har inte kräkts, för intresseklubbens räkning, bara mått pyton. Troligen har jag pillat i mig nåt kasst. Sånt händer. Inget barn härhemma mår dåligt heller. Men satan i gatan vad bra man mår så fort eländet passerar! Har varit i dödsriket och vänt, hehe.

Vuxna barn

Jag lyfter upp ännu ett tänkvärt inlägg från kommentarfloran:

Har följt debatten här i bloggen om drickandets vara eller icke vara under julen. Är 28 år gammal och räknas ju som"vuxen" i dehär sammanhangen. Uppvuxen i en fantastisk familj på många sätt men GUD vad jag känner igen mig i den länkade texten. Jag får gråtklump i halsen. Julen som ska vara avslappnad, mild och mjuk... är idag mest bara en massa måsten. Har upplevt en alldeles för förfriskad pappa på jul under många år... min ständiga ångest.. "börjar han bli för full?" "inbillar jag mig bara?" "Jag säger inget om det, då kanske han blir arg?" "Har jag köpt lika många klappar till pappa som till mamma?" Som sagt; VUXEN idag, med skilda föräldrar. Efter många turer med poliser, behandlingar m.m. har det börjat ordna sig för min pappa. Men jag är övertygad om att ångesten och oron alltid kommer finnas i mig och min bror, vi turnerar nur unt hela julafton för att behaga alla, och vi är somsagt inga småbarn längre. Vi vill bara inte göra mamma eller pappa ledsna.... Jag bryr mig inte om hur andra gör men jag har aldrig och kommer aldrig dricka under julen, bara doften av den"goda" julölen får mig att minnas... Och som någon skrivit tidigare. Det är inte den "uppenbara" fyllan som förstör mest, det är oron, ångesten och obehaget som för alltid kommer finnas med en!

SVAR:

Kära du tack för ditt inlägg. Du är vad man idag kallar för ett "vuxet barn" och det finns många sådana, lyckligtvis finns det en hel del att göra i sitt liv, det du beskriver, att du alltid kommer att ha en klump i magen - nej, det behöver inte vara så! Vuxna barn kan tillfriska de också. INte för intet kallas sjukdomen alkoholism för en "familjesjukdom" och det är där våra kunskaper ofta brister, eftersom vi gärna vill tro att det bara är alkoholisten som har problem, det är bara h*n som är sjuk... så fort h*n slutar dricka blir allt frid och fröjd... men missbruket smittar ner hela familjen, gör alla sjuka, och ofta är det de anhöriga som verkligen börjar fara illa när missbrukaren nyktrat till, för det är först man verkligen börjar känna sina undanträngda känslor av vrede, maktlöshet och sorg...

Jag tycker att Al-Anon och 12-stegsprogrammet är ett mkt bra verktyg för att man ska lära sig hur man kan må bra OAVSETT vad alkoholisten gör, hur han mår, om han dricker eller är nykter. 12-stegs-programmet har gett mig många otroligt användbara sätt att handskas med vardagen på. Och de anhörigas tillfrisknande är otroligt viktigt! Du gör det för din skull. Inte för din pappas, eller för din mammas. Utan för DIN EGEN. För att Du, den 28-åriga personen som haft jobbiga jular mm, ska kunna gå vidare i livet, stärkt, medveten och icke längre medberoende. Medberoendet är lika farligt som missbruket, det kan t o m vara dödligt. Så det är superviktigt att du tar hand om dig. Det kvittar att din pappa är nykter, du behöver ta hand om dig själv ändå. GÖR DET. Gör det för din skull, för din framtida familjs skull. Så du slipper oroa dig för vad andra ska känna och tycka, så du slipper oron, obehaget och ångesten. Det går at tillfriskna!

Många kramar

Mannen Är Den Nya Kvinnan

 Daniel Möllberg mjölkar vad han kan ur begreppet "fredagsmys" i sin roman om varannanveckaliv.

Yes ni minns var ni läste det först, haha. Mannen är den Nya Kvinna. Eller, varannan vecka-pappan är den nya varannanvecka-mamman... Den ensamstående pappan Alexander som bär stora likheter med den ensamstående pappan Daniel Möllberg, vars exfru jag råkar känna och därmed de sötaste gossarna, granskas ingående i denna bok. Och tänka sig när karlarna gör det traditionella kvinnoköret då blir de - losers... Bara det, bara det. Innebär det att alla vi fruntimmer som gör likadant är losers? Nja. Jag läste "Pappadagar i råttans år" på tåget i går och det var en nostalgisk djupdykning i dagistidens Vasastan, Odenplan med omnejd. Btdt. Oj vad vi släpat småkillar i dubbelvagn till dagis och till Vasaparken, en av mina söner har tom skakat tass med självaste Astrid LIndgren, på den tiden - sent 90-tal - brukade den gamla författaren promenera runt i Vasaparken, cirklandes kring hemmet på Dalagatan... Tror visst det var Dava som fått hälsa på legenden, som enda i familjen! (Intresseklubben "Jag mötte Lassie" kan anteckna nu, ni läser en blogg av en person vars son RÖRT vid världens mest kända barnboksförfattare! Han kommer kunna sälja sin handsvett på Sothebys när han blir stor o därigenom försörja hela släkten).

Nåväl. Daniels bok är en diskbänksrealistisk liten story som kan ge en smula ångest åt alla kärnfamiljslevande, vår fasa för varannanveckaliv är illa dold, och han sparar inte på detaljerna, vare sig om misslyckat ligg med sviktande erektion eller om svamp i röven. Way to go, Daniel! Jag blev väl underhållen på min tågresa och kan rekommendera den här pocketen. För mig som brud är det rätt nice att krypa in i skallen på pappan och surprise, vi är oerhört lika oavsett kön. Morsor och farsor. Det som förenar oss kanske mest är, inte oväntat, vår gränslösa kärlek till våra barn. Läs!

Kollektiv kram

Oj... Har ju mått så pyton så jag ej orkat läsa alla kommentarer, men ser att det utvecklades nåt slags storm i ett vattenglas här nedanför... Hörni, bästa sättet att få slut på käbbel är att ta en time out, bryta! Det är mitt bästa råd, att bara klippa. Ofta blir ju argumenten till slut oviktiga, det blir nåt slags maktkamp där sakfrågan skyms av revirtänkande och indignation. Jag föreslår att vi lämnar frågeställningar om vem som sa vad och hur, vem som tyckte rätt eller fel, allt detta som ju faktiskt orsakats av bloggtrollet (som också kan anta nya skepnader! alltså använda andra namn och identiteter! och ge sig inte bara på mig, men också på er, bloggläsare, i avsikt att skapa dålig stämning på min blogg, eftersom det faktiskt kan bli dålig stämning även av sånt som sägs i kommentarerna).

Kom igen nu alla underbara kvinnor och män, låt oss fokusera på annat här i livet. Vi är maktlösa inför varandras tyckanden och alla har rätt - på sitt sätt.

Jag skickar ut en kollektiv jättekram till er alla. Cissi, Anna K, Madde, Kajsa, Emma, Susanne, Helena (alla Helenor), Joanna, Micke, Maggan, sorry om jag glömt någon men du är ihågkommen i alla fall! Sluta inte att kommentera, skriv gärna långt, säg er åsikt, ni är alla hjärtligt välkomna. KRAM KRAM KRAM. (Och nu går jag o lägger mig, hörni tänk på att jag är sjuuuk, så pls var snälla mot varandra... ;-)) Så säger jag ibland till mina barn också!

Superkass

Jag blev helt däckad av mitt magvirus! Kände mig som värsta alkot när jag bad personalen på Lorensbergsteatern dra fram en säng åt mig! Sen la jag mig och hade frossa... bakom kulisserna alltså. Sen fick jag en Fernet. FYFAN vad det smakade illa men det fördrev den värsta magköraren för en stund. Stagade upp mig, gick upp på scen, talade i nästan 1 timme, sen taxi till station och så på tåg igen.... Trodde jag skulle dö. Stapplade hem, kollapsade i säng, orkade inte ens prata. Låg och ömsom frös ömsom svettades och tänkte "jaha så här känns det när man ska dö". Sen började jag tänka på hur barnen skulle känna om mamma faktiskt dog. Sen blev jag extremt deprimerad.

Vill bara delge er detta så ni inte tror att jag är borta pgs nåt bloggtroll. Jag är borta pga att jag är svimfärdig, ont i hela kroppen och darrig överallt. Jag återkommer snart om böcker för 12-åriga killar (Brian Jaques! Allt av Brian Jaques), tack för alla fina mejl och allmänna utrop om livets härlighet.

Dagens visdomsord: "Att ge är att få - när du ger, får du tusenfalt tillbaka".

Astrid, ett kvinnoliv

 Astrid Lindgren med sonen Lasse 1928.

Ni måste bara läsa om Astrid Lindgrens liv i DN idag! (Även publicerat i Vimmerby tidning). Hur hon blev gravid som 18-åring med den 30 år äldre redaktören. Hur han blev anklagad - och dömd - för "horbrott" (dvs otrohet), hur Astrid åkte till Köpenhamn och Rigshospitalet för att föda sitt barn eftersom hon där inte behövde uppge pappan, hur hon och mannen träffades i lönn på hotel Continental... Åh den boken vill jag läsa! Jag blir så inspirerad, jag vill skriva den själv, det är ju så - rafflande... Jag ser henne framför mig, klädd i dåtidens 20-tals flappermode, raka linjer, en hätta på huvudet, ett ansikte som vittnar om självständighet och ungdomligt mod... Så blir hon gravid, de raka klänningarna kan inte dölja den växande magen, älskarens hustru väcker åtal, Astrid åker till Köpenhamn för att skydda sitt barns pappa. Kvinnoliv på 20-talet! Uppoffringar, rädsla, men också kärlek och kamp. Klat frugan vart arg när maken gjorde en 18-årig praktikant på tidningen med barn! Barn utom äktenskapet var stor skandal. Astrid, vilket kvinnoliv.

PS om jag så spyr kan jag inte låta bli att blogga. Märkligt nog mår jag lite bätre nu när jag får tänka på Astrid.