Tack

Det här blir mitt sista blogginlägg. Det har varit fantastiskt kul. Speciellt roligt har det varit att läsa alla fina kommentarer och tips. Det är onekligen en ovanligt bra stämning här på mama.nu.
Hoppas att ni får en skön jul och ett gott nytt år.
Vill ni mig något så finns jag på www.martinsvensson.net eller mail: undantagstillstand@hotmail.com
Puss och kram
Martin

Och så här började min dag

Jag sov i soffan i vardagsrummet. Colin sov i sitt rum. Sevda stod i duschen.
Klockan var 07:30.
Det bankade på ytterdörren. Jag vaknade, men orkade inte bry mig. Bankandet fortsatte.
Jag tänkte: Antingen är någon riktigt förbannad på mig, eller så brinner det.
Jag gick upp, satte på mig en tröja, tittade mig i spegeln. Tog av mig tröjan, den var klädde mig inte. Skrattade lite åt min fåfänga. Satte på mig min morgonrock. Öppnade.
Det var Bob. Han var utelåst. Han var kall. Han kom in. Vi åt alla frukost. Colin hade nu också vaknat och var överlycklig över att farbror Bob hade kommit på besök. Det var jag också när jag kommit så långt i mitt uppvaknande.
Medan vi åt försökte Colin övertala Bob att flytta in till oss för gott. Han lockade med godis och roliga leksaker.
Sedan gick colin och jag iväg till förskolan, Sevda gick till jobbet. Bob lade sig och sov och sover fortfarande i soffan.
Jag äter en räkmacka. Den är god. Jag gillar räkmackor. Jag gillar också överraskningar, sådant som bara händer medan man tänker på hur dagen ska bli, kalla alkoholhaltiga drycker, kalla drycker utan alkohol, varma drycker med mycket koffein, frisk luft, sådant som är vackert, sådant som egentligen inte är vackert mer än när man tänker på det. Det mesta är vackert när man tänker på det.

Fantasin är allt man har en sådan här dag

Ögonlocken, jag orkar inte längre hålla dom uppe. Jag skriver detta med slutna ögon. Jag är oerhört skicklig med tangenterna. Förmodligen blir det inte ens särskilt många felstavningar.

Nu somnar jag verkligen, och i och med det kan jag inte helt ta ansvar för det jag nu kommer att skriva.

Som ni säkert har förmåga att förstå så blir det här mitt första blogginlägg under djup sömn.

Jag snarkar. Det låter ungefär såhär: uuuuuuuhhhhhhrrrrgreegh

ÅHH HERRE GUD, NU BÖRJAR JAG DRÖMMA OCKSÅ.

Jag står på en strand. Det måste vara Medelhavet som glittrar framför mig. Jag har just skrivit klart en dikt som är så lyckad och exakt att alla på hela stranden blir både förälskade och en smula förlägna. Dom ser mig inte. Men dikten verkar ha den inverkan på dom. Dom liksom står och stampar. En kvinna vill kyssas, men mannen framför henne är förlägen. En gubbe börjar bita en tant i örat, men kommer snabbt på vad han just gjort och gömmer ansiktet i händerna. Hur som helst, det är egentligen inget konstigt med den här drömmen. Den har inte ens med sex att göra. Att drömma om sex är kanske inte heller konstigt, men absolut inget jag skulle göra just nu. Jag menar, jag skriver faktiskt en blogg sovande och har fullt upp med det.
Okej, drömmen fortsätter:
Nu är jag i en bar. Alla i baren är osäkra, också jag. Vi vet liksom inte var vi ska stå, vi letar alla efter rätt plats. Ingen tycks hitta den. Det kommer in lite fotografer. Dom tar kort på oss.
En man antecknar. Emellanåt tittar han bekymrat åt vårt håll . Jag frågar honom vad som försiggår. Han säger att dom har kommit hit från framtiden för att lära sig av våra misstag.
”Så, säger jag, vad har ni kommit fram till?”
”Att det var bättre förr”

Jag ska tydligen inte dö än

Var precis hos läkaren. Har fått en massa utslag på benen. Det ser verkligen inte klokt ut. Som hypokondriker innebär en sådan sak också en hel del oro. För att säga det rakt ut så har jag varit övertygad om att slutet varit nära dom senaste dagarna. Och det är ju inget konstigt med det egentligen. Livet tar ju slut för alla förr eller senare. Men jag känner mig inte riktigt redo än.
Jag sa det till läkaren:
- Det är en hemskt dålig tidpunkt.
- För vaddå?
- För att dö. Jag har en son på fyra år och jag ska bli pappa igen i april och det finns fortfarande en hel del människor som inte förstår vad jag säger, och den större delen av mitt liv har hittills gått åt till att försöka göra mig förstådd. Slutsats: Om jag dör nu finns det en risk att jag pga ren självupptagenhet, osjälvständighet dör svårt missuppfattad och kanske också lite bitter.
- Du ska inte dö nu, sa läkaren. I alla fall kommer inte dessa utslag att ta kål på dig.

Sedan skrev hon ut en salva. Och jag var tvungen att skratta lite. Salva är nämligen det roligaste ord jag vet.

-
 

Första advent

Hur man än vänder och vrider på saken så är man alltid slav under sin kultur.
Idag: Städning, städning, städning, sedan var det naturligtvis dags för något slags advent firande. Vi åkte till Sevdas syster. Barnen skulle få göra pepparkakor. Colin är glutenallergiker, men Sevda hade till Colins stora lycka fått tag i glutenfri pepparkaksdeg.
Det var ett himla liv på både Colin och hans kusiner när dom skulle skapa sina pepparkakskreationer. Jag fick ansvaret över kolan. Den skulle stå och puttra i en evighet. Jag rörde om och rörde om och rörde om. Det var julefrid, inte bara i guds hus, utan i hela Nacka. Folk hade adventsljusstakarna tända i sina fönster. Det doftade pepparkakor och chokladkola. Ungarna fick i ordning sin plåt. Vi brände dom lite grann. Och Kolan kokte lite för länge. Colin förlorade nästan en tand på kuppen, då han skulle tugga i sig den första. Men va fan, alla bjöd till och det visade sig återigen att sammanhanget, som bekant alltid är mycket viktigare än innehållet.

 

Alla är äldre nu

Jag skulle inte vilja kalla det för trettioårskris. Jag tänker inte på det varje dag. Inte heller bekymrar det mig något nämnvärt. Men då och då får jag se någon jag umgicks med för ungefär tio år sedan i någon tidning, eller på gatan. Ofta har dom barn, ibland flera. Ofta har dom fruar, män, exfruar, ett par kilo för mycket, ett par rynkor under ögonen, och då slår det mig att inte heller jag är tjugo längre. Det är som att jag måste se dom där människorna för att förstå att jag själv passerat trettio.
Eller när jag går in på någon bar och inte känner igen en enda människa mer än någon som druckit lite för många öl under lite för lång tid. För tio år sedan kände jag igen nästan alla på den där baren.
Jag sörjer inte det här, jag saknar inte heller mina fem kvällar i veckan på krogen, jag blir bara förvånad, fascinerad. Jag menar i nästan alla sammanhang har jag alltid varit den unge, sorglöse, oförarglige. Nu helt plötsligt har man ingenting sådant på sitt konto. Istället förväntas det en massa av en, på föräldrasamtal, utvecklingssamtal på förskolan. I ICA-kön, i samtal med försäkringsbolag, banker, bostadsrättsföreningen, ja ta mig fan till och med på krogen. En tjugoåring kommer undan med att stå och sluddra barpersonalen i örat, om han bara är tillräckligt charmig. För en trettioåring blir det dörren direkt.
Om man vänder på steken så har trettioåringarna i det här landet förmodligen aldrig förr varit såhär unga.
Det roliga är, i alla fall för mig, att jag ofta kommer på mig själv med att tänka: Jävlar vad gammal han, eller hon har blivit.

Colin och jag har spelat spel i ett par timmar nu. Vi hade jätte roligt enda till jag vann. Då blev det gråt och tandagnisslan, tills jag påpekade för Colin att han ett: faktiskt brukar vinna över mig, och två: att min livserfarenhet faktiskt måste få komma till användning någon gång.