Sorti.

Och när jag var liten sa jag alltid hejdå tusen gånger för att jag hade sån jävla separationsångest. Det har jag fortfarande. Jag är sån. Och jag får gilla läget bara. Förra gången varade bloggen i tre månader. Så blev det nu också. Det verkar som jag orkar ungefär sålänge. Sedan vill jag vara ifred. Samla ihop mig lite. Det är också så att jag har många projekt i vår som kräver min tid. Och jag har svårt att ha för många fokus samtidigt. Jag kan inte ha en "hänga med mig på jobbet" blogg. Det är inte min grej.

Snart börjar Mia o Klara 2. Och i vår ska jag spela en stor roll i en ny serie samt skriva på filmen med Emma. Det blir ett jädra flängande mellan göteborg och stockholm och all min tid hemma måste gå till mina barn. Och min föreställning som kommer att ha premiär nästa höst. Ja, den är till er. För er. Det blir liksom mitt sätt att tacka er för den här tiden. För första ronden och för andra. För tilliten och för att ni vågade ta emot mig och därigenom er själva och varandra. Det födde faktiskt hela idén till föreställningen. Genom er fattade jag än mer att man visst fick lov att vara sårbar. Visa sig som man är. För: det finns människor som kan ta emot. Ni.

Och: Jag tror att ni förstår att en sån här nakenfisblogg måste hämta andan och vila. Den är ju jag. När jag är stark. När jag är svag. Och ibland blir nakenfisen älskad och ibland lommar hon tillbaka avisad med svansen mellan benen. Så är det för oss alla. Och jag tar hellre risken att visa mig som jag är än att leva mitt liv i nån jävla insvettad hockyutrustning.

Vi ses i foajen. Danne ska spela knappdragspel när ni kommer. Han övar så in i helsikke. Det ska vara levande ljus och jävligt mycket kärlek i luften.

Tack.

/m.

To let myself go

Ikväll skriver jag mitt sista inlägg. Ikväll släpper jag taget. Om Mama. Om det här sidan. (det beslutet tog jag för ett tag sedan, i mitt eget stilla sinne och jag ska berätta mer om det senare)

För: Nu behöver jag vara ifred med mig själv lite.

Och min föreställning skriver jag till er. För ni är med och gör den. Den kommer att handla om: modet att vara sig själv, om att våga släppa taget, om kärleken, om rädslorna - ja hela alltihop. Allt det vi vevat runt här inne i vårat vackra universum. Här har mycket blivit till. Ja, jag tror fan i mej att vi har krossat ett par väggar. Att vi gjort titthål i några murar. Att det blivit lite lättare att finnas. Att andas. Så när bloggen slutar planterar jag er, som ett frö i mitt hjärta. Ett frö som ska växa till en föreställning. Då är ni alltid med. Och stolta hoppas jag ni ska sitta i salongen och tänka: det där var jag med och skapade.  Där är jag. Jag känner igen mig.

Stängt och Stilla.

Röd dag igen. Den sista röda dagen i jul och nyårsklungan. En ensam lite röd dag man inte riktigt vet var man ska göra med. En ensam liten röd dag som inte någon egentligen ville ha i sitt lag och jag minns banden, de gula och gröna tygbanden på gympan i fyran. Minns asfaltplanen och de som aldrig blev valda. De som fick stå kvar till fröken bara trädde på dem varistt band till akompanjemanget av lagens suckar. -Åh måste vi ha honom i vårat lag. Eller:  -Vi tar henne så kan ni få skiten. (Och skiten: var två stycken människor. En med väldigt fett hår och en med adhd.) 

Pratade med Klara i telefonen hon hade exakt samma krypande geggiga känsla. Vi borde ha legat skavföttes under täcket i min röda teatersoffa idag. Vi borde ha skrattat bort geggan.

Och imorse tog jag för första gången bort tre kommentarer på bloggen. Ja, jag kan göra det, ta bort vadsomhelst när jag vill. Men jag har aldrig velat. Aldrig behövt. Men i morse var det någon som hade pissat på golvet. Så jag gjorde som jag gör efter hunden, torkar upp, torkar bort. Det bär. Och det brister.

Vi ska spela in lite mer idag. Yla i vardagsrummet. Vill samla låtarna som ska vara med i min föreställning nästa höst. Jag längtar och jag skälver, för jag är skraj. Skraj för de där överjävliga timmarna på dagen, i staden man inte känner, innan man ska upp på scenen. Skraj för okända ansikten på den lokala pizzerian. Kommer han? Kommer hon? Kommer någon?  Skraj för rastlösheten och själkänslan som bara sviker. Som gömmer sig för att sedan fullkommligt explodera på scenen. Som går undan och smöjer sitt krås i något skrymsle av mig själv. Skraj för den där känslan: de kommer att avslöja mig. Jag är inte bra. Jag räcker inte. Jag kommer att glömma all text. Men jag gör det. För jag är ingen liten lort. Jag tar mig själv på ryggen och hoppar. Och jag ser ljuset. Ja, jag ser ljuset.

Och idag lyssnar jag på: To let my self go. Ane Brun såklart. I love her.

Sexymama i bruna plyshmys letar choklad.

O fy fan vad ofördelaktig Lilja är när hon ska upp och köra runt nosen i skrevet på alla som kommer hem. Stackars alla som blir så röda i ansiktet och tror dom luktar illa.. Undra om hon verkligen ska få den där canapen? Det kanske är sexymama som ska ligga och pasha sig med sina 70 procentiga choklader där istället. (jodå jag hade allt en drogkaka undangömd, i det där meningslösa plastfacket som kylskåpttillverkaren tror att nån annal mes ska stoppa sina ägg i. Vem fan orkar bry sig, de har ju redan en bra kartong)

Hemma: tomt städat hus, inga varma stökiga barn som pillar mig i ansiktet. Då behöver jag verkligen chokladen. För att lindra min saknad. Då behöver jag verkligen se på en film. (vi köpte mama mia på bensin macken) Vila från mitt eget liv. Leva mig in i någon annans.

100 procentig mörkröd kärlek.

alla ärenden..

massa uppskjutna saker som skall fixas, lösas, ordnas. Och i bilen svider minusgraderna mot vita vinterhuden. Jag har inte egergin att värma upp mig själv. Jag blir inte ens fingervarm. Inte ens degspadsljummen. Men värmen kommer när jag tänker på:

att det finns så mycket tröst i världen. Det gör inte sorgen mindre antar jag men man får veta att man inte är ensam. Och är man inte ensam så kanske andra kan hjälpa en att överleva. Så kanske andra på samma frusna sjö kan låna ut isdubbarna.

Och på den andra ytliga materiella sidan ska jag idag: Köpa duschdrapperi. (Danne och jag la det förra på taket när vi körde hem från Ikea.) Köpa ny mobil med en bra kamera. Hämta en canape som vi köpt från blocket. (Liljas nya pasha möbel)

Det är min lilla dag. Alltså: Köpa köpa köpa.

Vi ses senare.

Ni är så fina som slänger silvertrådar till varandra.

Till mum.