Kolla in www.vsfb.se. Det står för Vi Som Förlorat Barn. Ett jättebra forum där man kan träffa andra och ventilera sina tankar. Jag var inne mycket där när min lillebror gick bort i cancer för de har en "syskonsida". Kolla även in www.cancerfonden.se. För mig kändes det skönt att få bekräftat att mina känslor inte var unika. Många andra kände likadant och går igenom samma process. Lycka till och kom ihåg att det är du som bestämmer när du vill vara ledsen och när du vill vara glad. Bry dig inte om vad andra tycker och tänker. Kram / Veronica

Kramar, Pussar o massor av Kärlek till er!!!

Om du läser böcker kan jag varmt rekommendera "Våga vilja leva vidare efter en svår förlust" av Bloomfield/Colgrave/McWilliams. Den är lättläst. Så här skrev signaturen Stefan på SVT:s hemsida efter tsunamikatastrofen: ”Vill gärna tipsa om mitt livs mest betydelsefulla bok som ”räddade livet” på mig under en svår kris en gång i livet: Våga vilja leva vidare efter en svår förlust. Det är den bok jag skulle behålla om jag bara fick äga en bok. Den kan komma väl till pass nu när så många känner sorg.” Stora Kramar!

kanske ska du försöka göra någonting ljust och fint varje dag, gå ut på promenad, se någon trevlig film, lyssna på bra musik eller läsa en bok.

Det finns bara en väg ur sorgen och det är igenom den. Det finns inga genvägar, alla de där fruktansvärda känslorna måste kännas. Sorgen blir man aldrig av med, men det går att lära sig att leva med den. Och ja, hur otänkbart det än är nu, så finns det ett fortsatt liv som kommer bli värt att leva igen. Men innan dess måste du få gråtaskrikavaraförtvivladtomochuppochnervänd. Och skratta också. För att så småningom kunna skratta mitt i all förtvivlan är läkande. Som någon annan sade så är livskraften så mycket starkare än vårt förnuft är. Och du kommer att klara det. Be om hjälp. Gråt när nu vill det och skratta när du vill det. Glöm inte bort kroppen och gör sånt som ger dig njutning; simma, få massage, promenera, be någon ligga tyst och hålla om dig. Kroppen är en oerhört viktig läkkraft för själen. Minns och var tacksam över det du fått och förtvivlad och förbannad över det ni inte fick. Och ta kontakt med andra som varit med om liknande situationer, det är en oerhörd styrka för de flesta. Spädbarnsfonden är, som tidigare nämnt, jättebra. Det är en stödförening för föräldrar som förlorat barn, även lite äldre barn. Och de har stöd över stora delar av landet. Eller ring en diakon eller präst i församlingen där du bor, så kan du få prata av dig med någon utomstående, som komplement till allt det andra. Och minns att det alltid finns hopp, och när du inte orkar se det själv så hoppas vi åt dig. Du och din lilla pojke är omgivna av goda tankar och böner.

Jag vill krama dig och ALDRIG släppa taget. Jag vill sitta brevid dig och låta dig vara så galet ledsen,förtvivlad som du behöver ! Låta dig skrika slå i väggar spotta och fräsa. Låta dig känna allt som behövs kännas Jag vill ge dig massor av kärlek styrka och ett stort tack för att du berättade,berättade så vi fick se vad som faktiskt är viktigt och det är att varje dag är en gåva och dom man älskar skall man aldrig ta för ivet. 100000 kramar

Mia, tack för att du svarade! Och för dina ord! Er andra, tusen tack till er också! Det betyder mycket! Jag blev alldeles rörd och gråtfärdig och skulle helst vilja svara långt till var och en av er. Det kan jag ju tyvärr inte och det är ju Mias blogg och den ska ju inte handla om min kris. Men jag vill bara säga att jag verkligen beklagar era förluster och sorger också. Det är förjävligt rent ut sagt! Nyx, jag känner verkligen med dig. Och jag har ju inte varit med om det men jag vet vad du menar känslan av att vara rädd ensam och vilsen. Du ska se att det blir bra till slut. Nej tack alla för era styrkeönskningar. Jenny; Såpbubblor upp i himlen... fy fan vad fint skrivet av dig!! Jag hade aldrig sett en död människa och så är jag 27 år och fick då se min son död. Det finns ingen rättvisa. Nej jag kan som sagt inte fortsätta mitt pladder här i Mias blogg men att jag skrev här var för att jag dels beundrar henne o dels ville skriva om min situation som nybliven änglamamma. Önskar jag kunde svara var o en av er men jag tackar o ger styrkekramar tillbaka till alla. Och ni, jag säger bara njut av varje dag!! Livet är kort. Tack o hej. Kraaaam

Jag var ledsen idag (har inget jobb...) men när jag läste detta börjar jag gråta - E är också ledsen för hennes företag har gått i konkurs men det är ju inget mot vad du måste gå igenom. /Pingvin http://kockenochpingvin.travelblogg.se/

Forts på tidigare inlägg. Så nu måste jag kanske börja om från början och tanken på att vara ensam med sorgen skrämmer mig så oerhört mycket. Dessutom blir jag äcklad av tanken att ha sex med någon annan än honom. Är jag sjuk ihuvudet som tycker att han är skyldig mig ett barn? Jag vet att det inte fungerar så, men han vet hur viktigt att få barn är för mig. Han är dessutom några år yngre och man och har väl all tid i världen. Jag vet att det kommer att bli mycket smärta även om barnet är ok och jag tvingas vara gravid ensam, men då får jag iaf det barn som jag har önskat så hårt. Jag vet att det inte ens är i närheten av vad du har gått igenom med ditt barn, men jag var bara tvungen att skriva av mig och jag kände igen mig lite i vissa saker du skrev. Jag undrar också hur jag ska ta mig vidare. Jag har skolan att sköta och måste brtya upp och flytta samtidigt som jag ska hantera smärtan och en eventuell graviditet. Jag har lidigt av panikångest tidigare och är så rädd att hamna i det där hålet igen. Jag tänker på dig iaf och hoppas att vi båda kan få en andra chans och hitta tillbaka till glädjen igen. Kram

Hej Kära Mum! Ibland är livet bra orättvist, eller hur? Eller snarare grymt. Jag har i hela mitt liv längtat efter barn, det är det enda jag helt säkert har vetat att jag vill. När jag var 19 gjorde jag abort och sen dess har längtan grott i mig fram tills för 3,5 år sedan då jag träffade min stora kärlek. Vi har under hela tiden haft ett bra, stabilt förhållande med lite lagom mycket stormar då och då. I början av november blev jag gravid och vi hade försökt i 3 månader. Sen hade jag en pytteliten blödning och fick därför göra ett tidigt ultraljud vid inskriviningen i slutet av sjunde veckan. Då undrade läkaren om jag verkligen var säker på att jag var i vecka 7, för enligt honom såg det mer ut som vecka 5 dvs inget hjärta än osv. Sen pratade han oavbrutet om hotande missfall och vad som skulle hända då. Sen var det jul och nyår och jag fick en tid till nytt ultraljud så sent som på torsdag, hela 3 veckor efter det första besöket. Jag har som alla förstår inte mått ok i snart 3 veckor och har målat upp alla fanskap som finns på väggen. Men tänkt att om det är ett dött foster så tar vi nya tag även om det är jobbigt. På nyårsdagen berättade min pojkvän att han inte älskar mig längre och att han vill att vi ska flytta isär. Har spenderat helgen hemma hos mina föräldrar, dit jag i princip flydde i panik. Jag är så rädd och ensam och vilsen och så fruktansvärt skräckslagen inför ultraljudet på torsdag. För om det är ett dött foster får jag ingen andra chans, iaf inte med mannen jag älskar och hade tänkt leva med. Jag fyllde 30 i höstas och tyckte att det var skönt, men nu är jag panikslagen. Vi valde att skaffa barn nu för att jag inte ville bli för gammal.

Usch, vilket öde.... Mina förluster har också varit många, båda mina älskade föräldrar dog hastigt innan de hann bli 60. ( mamma för tre månader sen när jag var i fjärde månaden ) Men att förlora en förälder, även om det är tidigt, är ju ändå "väntat". De flesta begraver ju sina föräldrar. Men att begrava sitt barn är svårt att föreställa sig. Jag har en treåring och ett på väg och lider verkligen med dig. Jag skulle vilja säga så mycket till dig men ändå hittar jag inga ord. Men jag tycker att du ska följa kastrullens råd - det blir lite lättare om man kan bearbeta det med någon annan som är i samma situation eller som har liknande erfarenheter. Då kanske man kan se att man kan överleva en svår förlust, även om man inte tror det just nu. Visst - livet blir ju inte som innan, det kan det inte, men jag hoppas verkligen att du kan ta dig igenom det. Kram på dig!

Att livet ska vara såå orättvist!!!! *gråter* Sänder dig massor av styrka!!!!

mum - det värker i hela hjärtat när jag läser dina ord! jag har inte gått igenom det du har, kämpat mot sjukdomen som du förlorade ditt barn till, men jag delar förlusten av en son. jag känner så igen frustrationen över allas åsikter 'hur orkar du', 'det hade jag aldrig klarat', 'du verkar så stark'. nej, man orkar inte! nej, man klarar det inte! och man är definitivt inte stark! men livet har en övermänsklig förmåga att liksom fortsätta fast man kanske inte ens vill. det finns mycket jag skulle vilja säga och ge dig hopp om framtiden men du är så otroligt ny i din sorg och måste få vara precis där du är. du måste få gråta dig igenom allt som ska gråtas, stort som smått. mitt råd till dig är att ta kontakt med föräldrar som också förlorat barn. det var en oerhörd lättnad att träffa andra som förstod och pratade samma språk. vi kunde till och med skratta tillsammans, tro det eller ej. jag vågar inte tänka på var vi hade varit idag om dessa underbara människor inte korsat vår väg. kontakta tex spädbarnsfonden! många varma styrkekramar till dig och tusen såpbubblor upp i himlen till din son! /Jenny

Jag säger som Mia, det finns inte mycket man kan säga eller göra, din situation är värre än någonsin värst. Men det enda man kan göra (kanske) är att överleva. Hade ditt barn velat att du inte skulle finnas mer? Jag har varit med om många tunga förluster i mitt liv, och jag har försökt söka mig till andra som också förlorat. Det finns kraft på något underligt sätt att hämta i andra som drabbats av ungefär lika samma.... Även om det aldrig ger dig ditt barn tillbaka så kanske det kan ge dig något nytt, något annat, åtminstone en livlina så att du kan klänga dig fast ett tag till. En dag i taget, babysteps.....

Till mum! Jag har inga barn, men jag gråter som ett barn för din skull - det gör så ont att läsa dina rader! Tänker på dig! Krama!