Yes, där har vi det!

Jag föreslår ett tygskynke (ta ett snyggt tyg vettja) med fickor på för de olika sladdarna. Både praktiskt och estetiskt. Lycka till, jag vet hur svårt det kan vara att kompromissa och tycka olika om inredning:-).

Ett sånt där i kitschig vaxduksplast. Fråd den lilla kitschaffären på söder som jag alltid springer i när jag är i sthlm. Med alla blinkande madonnor, radband och plastblommor. Japp. Ett blommigt fack för varje lten ful sladd. Tack.

Jag har varit så avis.

Postad av: Bitterfittan, 17:36, 29 december 2008

Jag har aldrig haft någon favvoblogg innan men sen du började din omgång 2 så är jag beroende.. Av allt med Mia.. Men jag kan liksom inte förstå varför bloggen inte bara får mig att må bra.. Jag får även en liten, liten men ändå svårsmält klump i magen då och då... Varför? Jag älskar ju den Mia vi får tillgång till och jag önskar dig verkligen allt gott.. Varför känner jag mig då inte alltid glad när jag läser? Förmodligen min rädsla över att aldrig få känna att jag kan ha det så bra som du.. Jag vill oxå ut och föreläsa bland ungdomar, skriva krönikor och böcker, bo på en ö, ha fria arbetstider och mycket tid med min familj. Mne jur ska jag uppnå det? Finna det plats för oss alla att göra det man vill om man vill tillräckligt mkt? jag vill inte vara iväg 40h+ varje vecka och aldrig få leva och känna på riktigt. jag vill sitta i min flanellpyjamas och skriva böcker, blogg och krönikor samt stödord för ungdomar jag ska träffa. Men hur fan gör jag? Jag är tacksam över att jag är frisk och har min family men jag känner oxå att det fattas mig ngt. Snälla Mia, vad ska jag göra? Jag äcklas av att skriva detta men jag tror att jag kan vara avundsjuk på dig ibland.. Det känns så lätt, bra, andligt, rätt och underbart att leva det liv du har just nu...Mitt känns mest bara bra till 75%.. Men missförstå mig inte, jag unnar dig allt, känner mig bara som en liten lort i jämförelse med dig som jag oxå vet av förnuft att mna inte ska göra. Jämföra. Men jag gör det ibl ändå.. Jag vill oxå ha bekräftelsen, miakärleken, dunkarna i ryggen och friheten att göra det jag vill.. Mångder med kramar till min stora idol som jag inte är ensam om att ha.. (det gör mig oxå ledsen, jag vill vara speciell i dina ögon, inte en i mängden som man alltid är..) Du är viktig för mig, jag vill vara viktigt för dig..

Jag har varit så jävla avundsjuk. På allt och alla. Jag har känt varje ord av det du skriver men jag var aldrig så modig som du att jag skulle våga erkänna. Skriv om du vill skriva. Skriv om det som känns så ska du se att det händer saker. Jag förnekade mig själv istället. Gjorde mig själv rysligt illa. Lät allt gå innåt. Tills jag bara fick nog. Och det har varit en lång väg. Kriser och processer. Det är kanske därför jag har vett att verkligen njuta av mig själv nu. Som jag släpper mig själv fri. Som jag bara känner what the fuck nu försöker jag vara den jag är, rakt upp och ner. Det får bära och det får brista. För det gör det. Därmed går jag ju inte runt och lullar i någonslags lycka. Nä fan här krisar det ihop sig totalt ibland. Och ibland är jag livrädd. Och ibland har jag ångest. Och om det behövs så skriker jag och gråter. Och om det blir riktigt illa så visar jag röven åt gud.

Du är verkligen verkligen modig. / m

Vackert.

Postad av: Ulrika i Canada, 15:38, 29 december 2008

Det där med skyddskläder, det är en illusion att man ska behöva det. Det enda att vara rädd för är ju själva rädslan, eller hur? Använd meditation, visualisering och framför allt yoga - kundalini yoga. Den bygger verkligen på att vara sin egen sanning och att vi alla är sammanlänkade i ett osynligt, vackert silverglittrande fiskenät, där varje liten korsning i nätet är en själ. Så fort en själ tänker en tanke eller gör en handling så dallrar hela nätet och själarna närmast känner de starkaste dallringarna - positiva eller negativa. Som små vågor på vattenytan. Tänk på att du ÄR den andra personen.

Tack. Mediterade mycket förr innan barnen. Behöver börja igen. Och det finns ett erbjudande om yoga här på ön. Så vad står ivägen, endast jag själv.

.. eller en kille ja.

Han pratar själv om tjejer och är ihop med någon då och då. Vi får väl se. Bara han får älska. Och blir älskad. Själv känner jag mig som jag Bi which means Fri så här finns inga fördomar. Men jag hoppas verkligen på barnbarn så om han skulle vilja leva med en man hoppas jag innerligt de hittar ett lesbiskt par och sätter några ungar till världen. Jävel sicka dyngsköna familjemiddagar det skulle bli. Och jag skulle bara sitta i mitten som värsta stolta Mona Malm/Gita Norby i stor ryschig hatt och röka cigarr. (i själva verket skulle jag springa arslet av mig efter alla små bebsiar så de inte ramlar i trapporna, stoppar något i munnen eller på någotvis slår sig och tänk om vi bor på segelbåten då, det är ju min dröm, hur fan ska vi göra då, med småttingarna alltså, o herregud vi får ha flytvästar på allt och alla och mina barn kommer att bli så irriterade på mig för att jag oroar mig och piper för minst lilla. -Morsan, spänn av för i helsike. Du pojicerar ju din oro på barnen..)

Och idag kom Alfreds varghundströja..

Han blev så lycklig när han såg paketet i vårat lilla postfack. Han ska visst ha en kennel när han blir stor. -Och sälja hundmat också mamma tillägger han. Men inte veterinär mamma för jag skulle aldrig klara att avliva hundarna. Ska du inte ha någon tjej säger jag och tänker på barnbarnen.. -Jo om hon gillar hundar säger han. Hundarna ska sova i sängen mamma.

Jodå jag ska göra något.

Ut i skolorna och snacka eller nått. Men jag vill ta lite tid på mig. Tack för uppmuntran till det. Jag fattar att jag behövs där. Jag kan se den där pensionreklamen framför mig. När det unga jaget möter det äldre jaget. Jag vet att om jag hade kommit till min egen skola för sjutton år sedan, sett mig själv sitta där med min uppsprayade lugg, rispade handleder och två små ihoptryckta äppelkartar till bröst så hade jag kunnat gjort nått. Gjort en liten skillnad. Jo, jag vet det och jag ska göra något.