Har ni svärburk eller?

Frågade min brorsa som nyss var här när lilla O klämde ur sig ett litet "satan".

Jag: Nej, nej, det har jag slutat med. Det blev så in i helvete dyrt för mig nämligen...

Och det är sant. Jag svär. Och jag älskar det. Det är en vardagslyx jag unnar mig. Jag njuter av oset i min käft. Har slutat skämmas. Slutat tänka att barnen kommer ta skada. Jag är sådan bara. Jag älskar det. Mina barn är riktigt verbala och har ett rikt, fylligt, flödande ordförråd, så jag oroar mig icke.

Vad tror ni att vi sitter och mumsar i oss nu? Äppelpaj förstås! Jajamen, alldeles riktigt, inget mys utan äppelpaj...