Full av kamp och kraft

Jaha, tillbaka i stan igen. En snöstorm senare om man säger så. 10 extra timmar i Bangkok, sen hem till isen. Men ser ni, den biter inte på mig nu. Den smälter undan vart än jag går. För jag är boostad med så mycket ljus och värme att det rinner över. 

Jag ville inte alls hem. Jag hade kunnat stanna på Lanta i ett par månader till. Livet fick en form, blev något annat än semester. Dagarna blev vardagar som är så mycket mer behagliga där än här. Bara detta att gå ut. Här är det ett halvdagsprojekt att göra den enkla manövern. Mössor, långkalsoner, små vantar som ständigt tappas bort, frusna tår som ska iklädas dubbla strumpor. Där öppnade man bara dörren - fick möjligtvis rusa tillbaka för att hämta ett par glömda solglasögon. Så - ute! Som ett jävla skämt att några stenåldersmänniskor kom på den sjuka idén att sätta bo här uppe i detta svinkalla. De måste ha kommit uppvandrandes på sommaren, höga på midnattsljus och flugsvamp. Det är den enda rimliga förklaringen. Ni vet att vårt lyckohormon når normala nivåer först i slutet på april. Från september till maj är vi alla lite kliniskt deprimerade alltså. 

Nå ja, slut på gnäll. Nu är vi hemma i alla fall. Och bredbandet är en sån sak som jag verkligen blir glad över. En bild tar inte längre 20 minuter att lägga upp. Halleluja. Maten också. Gick raka vägen och köpte en lagrad gréveost och mumsade sockerfria fullkornsmackor i går kväll. En annan oväntad effekt var att jag vaknade 04.40, pigg som en lärka. Jag kanske kan bli morgonmänniska 2010, kanske kan bli en sån som inte snoozar mig upp.