2008-03-19

Delat barnbidrag? Självklart inte!

Föräldraledig med två blöjbarn och nytt hus är inte ekonomin den bästa. Det är tur att man får barnbidrag, för de gemensamma barnen alltså. För trots att styvdottern bor hos oss varannan vecka är det inte tal om att vi skall ha halva barnbidraget. Nej, biologiska mamman skall ha HELA barnbidraget. Hon köper nämligen kläder till dottern. Ibland förstår jag inte hur man kan köpa kläder för 1000 kr i månaden till en 11-åring. Men då går jag in och kikar i styvdotterns garderob och inser att, Jo, det kan man.

Men om nu vi och biologiska mamman har olika värderingar och behov? Vi tycker kanske inte att det finns behov av kläder för 1000 kr i månaden och kanske inte sådana kläder. Jag menar, det är ju begränsat hur många rosa tröjor man behöver. Ett par rejäla vinterskor skulle däremot inte sitta fel. Men nej, nu är det biologiska mamman som har hand om hela barnbidraget och vi kan alltså inte få del av varken barnbidraget eller flerbarnstillägget för styvdottern. Vilket får till följd att vi inte kan välja att lägga dom pengarna (drygt 700 kr i månaden) på kläder till styvdottern som VI finner lämpliga eller aktiviteter (för stydottern) som vi tycker är roliga eller varför inte mat, tvättmedel, schampo, tvål, toapapper eller vad fan vi vill.

Sen undrar jag ändå, trots att garderoben bågnar av ett klädöverflöd om det inte är så att biologiska mamman köper ett och annat och hittar på ett och annat med styvdottern som finansieras av barnbidraget (och alltså av OSS). Till oss beklagar sig styvdottern: "vi gör aldrig någonting. Hos mamma hittar dom på massa roliga saker". Ja, det stämmer nog. Vi gör inte så mycket saker, vi har inte råd. Men snygga kläder, det har hon hos oss också!

 Och Anna, det komiska eller sorgliga är att hon verkar inte vara unik på något sätt. Det är ganska många biologiska mammor som ställer till det för sin barn och förhållandena i styvfamiljerna. 

Nej, nu är det dags att börja påskstäda - småbarnen sover (SAMTIDIGT!!!). 

2008-04-16

Veckans bok

Veckans bok är den boken som man läser två gånger om dagen, varje dag, inte i en veckas tid (vilket ju faktiskt titeln indikerar), utan ända tills 2-åringen tröttnar på den. Det är nu två veckor sedan vi började läsa "Jul i Bullerbyn". Den läser vi varje dag på förmiddagen när sonen skall sova sin förmiddags-lur. Och varje dag på kvällen när han skall lägga sig.

Jag älskar verkligen Astrid Lindgren och boken har många fina bilder, men ändå!! Det finns ju gränser för hur många gånger man står ut med att läsa en bok, hur bra den än är. Fördelen med den är väl att den är så lång att han nöjer sig med att man läser den EN gång per tillfälle. Vi har en annan bok, förra veckans bok, "Halvan kör buss". En helt "idiotisk" bok - typ bilderbok med en mening per sida och sammanlagt kanske 7 meningar. Den skall vi läsa fem gånger varje kväll. Den är jättebra och pedagogisk med fina bilder, men ändå....

Undrar just vad nästa veckas bok blir och hur lång veckan blir...

2008-04-15

Garderob i resväskan

Nu har min man och jag i ett antal veckor försökt få igenom en förändring angående styvdottern. Men som vanligt händer det ingenting. Förändringen gäller hennes garderob. Vi tycker att det verkar jobbigt att släpa med sig sin garderob i en resväska på ett tåg mellan sina båda boenden en gång i veckan. Vårt förslag är istället att styvdotterns kläder delas upp (hon har ganska mycket) mellan mamman och pappan. Och att ett mindre antal kläder tas med mellan boendena varje vecka. Sen skulle man ju kunna göra så att man delar på barnbidraget (eftersom vi har varannan veckas boende) och att respektive hem står för de klädinköp som behövs och fyller på styvdotterns garderob. Men, nej... och nej. Ingen uppdelning av garderoben och inget delat barnbidrag. Att vi skulle få halva barnbidraget är så jävla korkat att biomamman först inte ens bemödade sig att besvara mailet där min man ställde frågan. Efter ytterligare en mailförfrågan kom svaret: "Nej, det tänker jag inte göra". Dela barnbidraget med oss alltså. Nähä.

Det är inget att göra åt. Eftersom hon får göra som hon vill och vi inte har någon möjlighet att få del av barnbidraget om hon säger nej. Och det gör hon. Sen är det ju inte heller första gången något av våra förslag blir nerröstat. Vi har förutom delat barnbidrag och delad garderob föreslagit byte på måndagar efter skolan. Det föreslog vi för att göra bytena mindre dramatiska och för att slippa köra styvdottern 4,5 mil till mamman när hon skulle dit (biomamman har ingen bil) och samma sak när vi skall hämta henne. Men vi blev nedröstade. När min man förklarade att då får biomamman betala honom bensinpengar för att köra dottern till henne när hon skall dit blev det stopp. Det kunde hon inte förstå att hon skulle göra. Det var ju VI som hade flyttat och det skulle minsann inte HON drabbas av. Tydligen skall VI drabbas av att HON inte har någon bil. Då sa min man att hon får väl hämta sin dotter hur hon vill hos oss då men får han inte bensinpengar kör han henne inte. Lösningen blev (inte byte på måndagar när min man ändå kör de 4,5 milen till jobbet/skolan) att styvdottern åker tåg mellan oss. Och släpar på en resväska och en ryggsäck med sin garderob och sin skolväska. Gissa vad mamman klagar på när vi föreslår att styvdottern skall ta med sin skridskor eller cykelhjälm hit så att hon kan göra någon aktivitet? Just det, det blir ju så mycket att släpa med sig på tåget.

2008-04-10

Hur får man hjälp av BUP?

Ni som tidigare skrivit och tyckt att vi skall söka hjälp. Det har vi gjort. Ni som tycker att vi behöver prata. Det har vi gjort. Dvs jag har pratat. Min man har pratat. Jag och min man har pratat. Men, när vi försökt få någon att ta emot dottern och prata med henne för att försöka reda ut vad som är fel/problem så är det stopp. Vi har försökt på alla möjliga håll, men det är ingen som vill göra något när det gäller barn.  

Vi har nu varit i kontakt med BUP för andra gången. Och blivit avvisade för andra gången. Första gången fick vi inte komma eftersom styvdottern inte hade problem med kompisarna eller skolan. Kompisar är ju så viktigt. Tydligen är inte föräldrar det enligt BUP. Inte pappor i alla fall. Att relationen till pappan och att hemförhållandena hos honom inte fungerade spelade tydligen ingen roll. Sen var det ju så också att om vi tog med henne till BUP skulle hon ju kunna tro att det var något fel på henne?! Är inte det en lustig inställning hos dom som jobbar där. Att det finns fördomar om BUP känner man ju till, men att dom själva har den här inställningen är skrämmande.

Så blev vi då föreslagna att kontakta dom igen via en resurs i kommunen eftersom kommunen inte ansåg att dom kunde hjälpa oss. Min man kontaktade BUP som lovade att återkomma angående vilken avdelning inom BUP som skulle kunna hjälpa oss. Men nej, inte den här gången heller. Nu tycker dom inte att problemet är tillräckligt utbrett. Vad nu det betyder. Antagligen samma sak som förra gången. Skolan och kompisarna fungerar ju. Det är ju bara hemma hos pappa som det inte fungerar och där tillbringar hon ju bara varannan vecka, dvs halva tiden. Halva tiden tycker jag är ganska utbrett. Sen är det väl ganska tragiskt att hon inte kan må bra i sitt hem där hon tillbringar som sagt halva sin tid. Det är ju där hon skall må bra, ladda batterierna och känna sig trygg. Men, vad vet jag. Vi har nu hållt på i tre år och hon har ju bara mått dåligt halva tiden, dvs 1,5 år - och det är ju inte så utbrett - eller?!  Hur kan dom tycka att problemet inte är så utbrett när dom inte ens vet vad det handlar om. Dom har inte träffat henne. Dom har inte ens träffat oss. Dom har pratat helt kort med min man som beskrivit problemet för dom i telefon.

Vad fan skall man göra. Om inte vi kan hjälpa henne och ingen annan vill försöka. Vad skall man göra då?

2008-04-08

Att oroa sig för allt möjligt, och omöjligt

När jag var liten och tonåring, oroade sig min mamma för allt. Det tyckte jag var töntigt.

Men min mammas oro är ingenting mot vad jag oroar mig för. OCH DET ÄR INTE TÖNTIGT!! Min man bara skakar på huvudet och kan inte förstå varför jag tror att allting skall gå åt helvete hela tiden. Men av någon outgrundlig anledning försöker jag inbilla mig att om jag tänker att det är möjligt att allt elände skall hända kommer jag att vara förberedd om det händer!!! Öh.... Nej, innerst inne förstår jag också att man inte kan förbereda sig och det vore mycket mycket bättre att vara glad för det man har och njuta av nuet. Men ibland smyger sig den där känslan på mig. Tänk om...

Tänk om S blir mobbad av sina klasskompisar för något. Han är ju perfekt.. Tänk om han kommer hem gråtande från skolan för att det är något barn som retar honom. Nu är det ju fem år kvar tills S börjar skolan, men jag laddar redan för de väl valda orden jag skulle säga till det barnet och det barnets föräldrar. Och kanske skulle man kontakta skolan. Eller skall man inte göra det. Är det bättre för S att ligga lågt. Men det är ju inte ok att någon mobbar honom. Är det ok att säga till S att ge de barnen som retar honom, på käften? Antagligen inte, men dom förtjänar det sanneligen. Mobba min lilla perfekta pojke!!!

Eller, tänk om K blir alkolist! Hemska tanke. Tänk om hon kommer att bli en A-lagare som sitter på en parkbänk i stan. En sån som barnen skrattar åt och de vuxna tittar snett på. Tänk om jag inte märker vart det är på väg och inte hjälper henne. Eller tänk om jag inser och försöker allt, men inget hjälper. Jag kan helt enkelt inte hjälpa henne. Eller tänk om jag är död. Vem skall då hjälpa henne. Eller tänk om hon dör. Eller S. Eller tänk om dom får en svår sjukdom, eller en inte så svår sjukdom. Eller om dom får mässlingen. Hur gör man då? Jag vet ingenting om mässlingen. Hur vet man att dom får det? Eller någon annan barnsjukdom. Varför fick vi inte lära oss det på föräldrautbildningen? Det enda man fick lära sig där var ju att "Det är individuellt" och "Allt är normalt". AAAAh, allt kan ju inte vara normalt. Herregud, tänk om dom har någon allvarlig sjukdom och jag bara går runt och tror att det är normalt att vara blå i ansiktet!! Och förresten, varför frågar dom på BVC på alla kontroller om barnen kan det ena och det andra om det ändå inte spelar någon roll? Om man oroat frågar BVC med paniken i rösten varför inte barnet kan något som det uppenbarligen skulle kunnat får man bara till svar: "det är individuellt". Nej, jag frågar inte längre. Jag bara ler och nickar i samförstånd. Det är klart han han eller hon kan. Han/hon är bara lite blyg här på BVC. Sen åker jag hem och paniktränar det som dom uppenbarligen skulle ha kunnat. Och frågar min man hur han var när han var liten.

K håller på och lär sig gå. Är det då normalt att lyfta ena benet högt, medan det andra nästan drar sig fram? Tänk om hon är lam i ena sidan? Glad, men lam. S lärde sig inte gå förrän i ettårs åldern. Själv kunde jag gå när jag var nio månader. Det måste vara min mans gener. Typiskt också att jag fick barn med en sen-utvecklad.

Nu kanske någon som har ett sjukt barn tar illa upp och tycker att jag skall vara jävligt tacksam att mina barn inte är sjuka. För det är dom ju faktiskt inte. Inte vad jag vet i alla fall. Förresten så är dom ju världens bästa och finaste barn ändå, även om det skulle vara något fel på dom. Men det är bara det att jag knappt klarar av föräldraskapet som det är. Hur skall det då gå om dom är sjuka också?

 

2008-04-08

Att oroa sig för allt möjligt, och omöjligt

När jag var liten och tonåring, oroade sig min mamma för allt. Det tyckte jag var töntigt.

Men min mammas oro är ingenting mot vad jag oroar mig för. OCH DET ÄR INTE TÖNTIGT!! Min man bara skakar på huvudet och kan inte förstå varför jag tror att allting skall gå åt helvete hela tiden. Men av någon outgrundlig anledning försöker jag inbilla mig att om jag tänker att det är möjligt att allt elände skall hända kommer jag att vara förberedd om det händer!!! Öh.... Nej, innerst inne förstår jag också att man inte kan förbereda sig och det vore mycket mycket bättre att vara glad för det man har och njuta av nuet. Men ibland smyger sig den där känslan på mig. Tänk om...

Tänk om S blir mobbad av sina klasskompisar för något. Han är ju perfekt.. Tänk om han kommer hem gråtande från skolan för att det är något barn som retar honom. Nu är det ju fem år kvar tills S börjar skolan, men jag laddar redan för de väl valda orden jag skulle säga till det barnet och det barnets föräldrar. Och kanske skulle man kontakta skolan. Eller skall man inte göra det. Är det bättre för S att ligga lågt. Men det är ju inte ok att någon mobbar honom. Är det ok att säga till S att ge de barnen som retar honom, på käften? Antagligen inte, men dom förtjänar det sanneligen. Mobba min lilla perfekta pojke!!!

Eller, tänk om K blir alkolist! Hemska tanke. Tänk om hon kommer att bli en A-lagare som sitter på en parkbänk i stan. En sån som barnen skrattar åt och de vuxna tittar snett på. Tänk om jag inte märker vart det är på väg och inte hjälper henne. Eller tänk om jag inser och försöker allt, men inget hjälper. Jag kan helt enkelt inte hjälpa henne. Eller tänk om jag är död. Vem skall då hjälpa henne. Eller tänk om hon dör. Eller S. Eller tänk om dom får en svår sjukdom, eller en inte så svår sjukdom. Eller om dom får mässlingen. Hur gör man då? Jag vet ingenting om mässlingen. Hur vet man att dom får det? Eller någon annan barnsjukdom. Varför fick vi inte lära oss det på föräldrautbildningen? Det enda man fick lära sig där var ju att "Det är individuellt" och "Allt är normalt". AAAAh, allt kan ju inte vara normalt. Herregud, tänk om dom har någon allvarlig sjukdom och jag bara går runt och tror att det är normalt att vara blå i ansiktet!! Och förresten, varför frågar dom på BVC på alla kontroller om barnen kan det ena och det andra om det ändå inte spelar någon roll? Om man oroat frågar BVC med paniken i rösten varför inte barnet kan något som det uppenbarligen skulle kunnat får man bara till svar: "det är individuellt". Nej, jag frågar inte längre. Jag bara ler och nickar i samförstånd. Det är klart han han eller hon kan. Han/hon är bara lite blyg här på BVC. Sen åker jag hem och paniktränar det som dom uppenbarligen skulle ha kunnat. Och frågar min man hur han var när han var liten.

K håller på och lär sig gå. Är det då normalt att lyfta ena benet högt, medan det andra nästan drar sig fram? Tänk om hon är lam i ena sidan? Glad, men lam. S lärde sig inte gå förrän i ettårs åldern. Själv kunde jag gå när jag var nio månader. Det måste vara min mans gener. Typiskt också att jag fick barn med en sen-utvecklad.

Nu kanske någon som har ett sjukt barn tar illa upp och tycker att jag skall vara jävligt tacksam att mina barn inte är sjuka. För det är dom ju faktiskt inte. Inte vad jag vet i alla fall. Förresten så är dom ju världens bästa och finaste barn ändå, även om det skulle vara något fel på dom. Men det är bara det att jag knappt klarar av föräldraskapet som det är. Hur skall det då gå om dom är sjuka också?

 

2008-04-06

Projekt Trevlig

Tack för alla snälla inlägg!

 Känner mig stark just nu. Kanske för att minstingen äntligen börjar fatta att man skall sova på nätterna och inte amma. Men också för att helgen gick riktigt bra! Trots att styvdottern var här!!

På inrådan av en klok person har jag återigen försökt. Försökt konversera så gott det går med någon som absolut inte vill prata. Försökt inte bli irriterad och om jag ängå blir det inte visa det. Försökt föreslå roliga saker och inte förvänta mig att hon (styvdottern) skall vilja göra något. Och om hon vill göra något som jag föreslått, inte förväntat mig att hon skall tycka att det är roligt, eller visa att det var det. Hemligheten är, att det är mitt projekt. Man kan ju vara trevlig och artig och hantera massa sura envetna personer på jobbet, så då skall jag väl kunna hantera en 11-åring. Nu behöver jag i och för sig inte träffa mina sura klienter från jobbet på toaletten eller vid frukostbordet, men ändå. Motivationen att hålla styvdottern nöjd är ju något större just därför att jag möter henne på toa och sitter vid frukostbordet tillsammans med henne. Nu åter till projektet: min ny-gamla strategi har fungerat bättre den här gången av den enkla anledningen att jag inte gör det för hennes skull. Jag gör det inte för att hon skall bli glad, nöjd eller tacksam. Jag gör det för min mans skull och för att jag skall känna mig som en vettig människa och inte som en elak styvmamma. Och faktiskt, det känns riktigt bra idag. Och idag har hon åkt, och det är en hel vecka till nästa gång.

2008-04-01

Män kommer från Mars

Det har man ju hört många gånger - och tänkt själv också. Män kommer från en annan planet. Och nog gör dom det alltid. Men det är lurigt. Dom ser ut ungefär som vi. Dom beter sig ungefär som vi. Och dom pratar samma språk som vi. Eller, dom använder samma ord. Dom sätter ihop orden till meningar som vi. MEEENNN (för att citera någon i en viss jury) sen upphör likheterna. Det är nämligen så att deras ord som låter och ser ut precis som våra ord betyder något helt annat än dom gör för oss kvinnor. Och det är inte ens säkert att orden betyder samma sak för olika män. Dom betyder olika saker olika dagar också och beroende på vem dom pratar med. Det här fenomenet är för mig väldigt underligt och förvirrande. Det ställer liksom till med så mycket missförstånd i kommunikationen. Sen tillkommer ytterligare en aspekt, när dom säger en sak men menar något annat. Så om man nu någonsin lyckas lära sig deras språk och vad de olika orden betyder för en viss man, är det inte säkert att han menar det som han säger.

 

Ja, elaka mamman, jag är så trött på det här nu. Jag och min man har pratat oss gråhåriga om ämnet och också pratat med dottern. Men det blir aldrig någon förändring och min man är nog ganska förtvivlad mellan varven precis som jag. Men det är klart att han ser hennes positiva sidor mer än jag gör. Dels för att han vet hur hon var innan vi träffades och hon blev "så här". Och dels för att hon faktiskt kan vara "som vanligt" ibland när dom är själva.

Nu senast blev jag anklagad av biologiska mamman för att ha sagt att "om inte styvdottern skärper sig får hon inte bo hos oss". Det här skulle jag ha sagt till styvdottern, och biomamman undrade hur ett litet barn som vill vara hos sin pappa skall hantera det. Nej, jag har INTE sagt så. Men om jag skulle ha sagt så, så skulle väl det lilla barnet kunna hantera det på samma sätt som hon har hanterat det som hennes mamma har sagt - "att det är bättre att hon bor bara hos sin mamma". Detta för att vi har flyttat så förskräckligt långt bort (hela 4,5 mil). Usch vad hemska vi är. Visst är det väl bättre att hon inte träffar sin pappa än tvingas åka 4,5 mil till honom?! Jag konfronterade styvdottern med hennes påstående och hon sa att jag hade sagt så flera gånger då vi hade pratat. Jag sa att jag inte sagt så. Jag sa att i så fall har hon missuppfattat. Jag frågade om jag sagt exakt så. Nej, sa styvdottern. Vad exakt har jag sagt frågade jag. "Att jag måste skärpa mig". Ja, just det. Nu bad jag styvdottern att tala om det för sin mamma så att det inte blir några mer problem och att om hon har något problem i framtiden med nåt som jag sagt eller om hon inte förstår någonting skall hon komma till mig eller till sin pappa. Jajamensan. Hon skulle förklara för sin mamma och hon förstod vad jag sa. Vad sa hon sedan till sin mamma när hon ringde? Jo, "Johanna har inte sagt att om inte jag skärper mig får jag inte bo hos dom. Hon har sagt att om inte jag börjar prata får inte jag bo hos dom". Hur i h...vete är det möjligt? Jag har inte sagt så heller och jag förstår inte hur hon kom från det hon sade i vårt samtal i söndags till det hon sade till sin mamma i går. Någon som förstår och kan förklara för mig?

I drygt tre år har det hållt på och jag vet inte hur länge till man skall orka. Just nu känns det som en dag till är en dag för mycket.

2008-04-03

Jag ÄR en människa

Jag har varit på jobbet. Och JOBBAT alltså. Det var igår em. Min kollega och jag har pratat om det ett tag nu att vi måste sätta oss ner och gå igenom det här. Det handlar om att redovisa vad vi skall göra under året. Och då tyckte min kollega att jag skulle vara med såklart! Jag skall ju börja jobba snart... Eller ja, i september.

 Men vet ni? Det var underbart. Jag gjorde något riktigt. Något som varar längre än till nästa gång någon behöver en ny blöja. Något som inte går att äta upp. Något som inte revs sönder. OCH, jag gjorde det utan att någon drog i mina kläder eller mitt hår. Ingen nöp mig. Ingen skrek, ingen ropade på mig, ingen sög på mina bröst under tiden. Ingen rev ut saker över hela golvet, ingen slog någon annan i huvudet eller någon annanstans. Jag började och slutade när JAG ville. Och jag gjorde det tillsammans med en annan VUXEN. Jag ÄR en människa.

 Åh, härliga september snart kommer jag.

2008-03-31

Min man behöver sova

"Jag behöver faktiskt sova." Det var svaret jag fick när jag frågade min man om han skulle kunna ta vår dotter en gång eftersom jag försökt 17 ggr den natten. Dottern är 8 månader och vi gjorde ett försök att få henne att sova hela nätterna utan att amma.

"Jaha, men då tar jag henne, för jag behöver nämligen inte sova" sa jag. 

"Jag skall upp och jobba snart" fräste han.

"Ja, och jag skall bara pilla mig i naveln, ta hand om våra barn och göra andra ovesentligheter" blev mitt sura svar.

 Så nu gör jag det själv. Försöker få dottern att sova hela natten alltså. Jag har insett att jag orkar inte nattamma henne längre. Jag får ju inte sova nåt vidare själv då. Och eftersom min man inte är sugen på att hjälpa till måste jag göra det själv. Han gjorde faktiskt ett försök några nätter, men när han efter cirka 1 timmes gråt slängde ner henne i sängen till mig för att amma var det ju liksom förstört.

Sen sa BVC att det där med maten skulle nog lösa sig automatiskt om jag bara fick henne att sova på natten. Det där med maten betyder att jag har försökt få henne att äta något annat än bröstmjölk sedan hon fyllde sex månader utan att lyckas. Jag har provat med massa olika saker, gröt, desserter, puréer, bröd, majs, ärtor mm. Men, det löste sig inte automatiskt. Eller, det har inte gjort det än i alla fall. Sovandet fungerar mycket bättre nu, det är en vecka i morgon och hon vaknade bara två gånger i natt och låg och gnydde en stund och somnade om. Eller var jag upp hos henne? Eller var det i går natt? Ja, jag vet inte. Det har blivit bättre i alla fall. Första natten skrek hon rakt ut i tre timmar. Då ville jag också skrika rakt ut.

Nu har jag däremot upptäkt något intressant angående maten. När hennes söta storebror leker kök och lagar mat öppnar hon lyckligt munnen  när hans gula leksaksskedar i plast närmar sig. Alltså  har jag tagit ner leksaksskedarna till köket, som för övrigt är förvillande lika mina vanliga gula plastskedar som jag försökt mata henne med i tre månader. Och gissa vad, Jo, just det. Hon äter. Hon äter!! När man matar henne med leksaksskedarna öppnar hon glatt den lilla munnen som varit så förargligt ihopsnörpt förut. Dags att köpa en lott kanske?

2008-03-22

För allas bästa Marie

Ja Marie, visst är det lite trist. Men det blir nog bäst så här. Styvdottern trivs inte så bra i mitt sällskap och inte jag i hennes heller för den delen. När det är skola går det an, men i påsk är det ju många lediga dagar. Styvdottern pratar inte med mig och inte med någon annan heller om jag är närvarande. Om vi hade varit hemma hade hon nog tillbringat ganska mycket tid på sitt rum där hon mest sitter och tycler synd om sig själv och längtar efter mamma.

Och nej, det känns inte ok att strunta i det och låta henne sitta där om hon vill. Det går inte att tvinga henne att prata eller spendera tid med sin pappa och oss andra. Så den här påsken kändes det bättre att dela på oss.

Snart skall vi klä ut oss till påsk-kärringar och gå över till grannen. Sen blir det lite god mat och påsk-ägg till kvällen. Det är faktiskt mysigt att vara själv med småttingarna.

2008-03-22

Vad jag visste och inte

Nämen Linda, vad bra att du har lösningen för mig. Att jag skulle vara vuxen har jag inte tänkt på... Jag som trodde att jag provat allt.

Och jo, jag visste att han hade barn sedan innan när vi flyttade ihop. Men jag visste inte att hon skulle avsky mig, inte prata med mig, stänga in sig på sitt rum, gråta och vägra tala om vad det är, gå 20 meter bakom när vi är ute på promenad, aldrig vilja göra något, tycka att det är tråkigt hos oss eftersom vi aldrig gör något, inte vilja leka med kompisar, inte prata när jag är närvarande i rummet. Jag trodde INTE att hon skulle älska mig, men jag troddet att hon skulle bete sig som folk mot mig. Men det blev inte så.

<div class="userblogContent">Det är konstigt hur alla verkar tycka att barn får bete sig hus som helst mot en styvmamma. Beteenden som inte skulle accepteras mot vilken annan vuxen som helst skall en styvmamma acceptera och glatt städa, tvätta, röja, diska och laga mat och NATURLIGTVIS tycka om henne!! </div><div class="userblogContent">Men om barn inte skulle svara på tilltal när Mormor eller Fröken i skolan pratade med henne skulle det accepteras då?Jag kanske har fel, men jag tror inte det. Jag skulle inte acceptera att mina egna barn betedde sig så. </div><div class="userblogContent">Angående mamman så är dom enda känslorna min man har kvar för henne inte några positiva känslor. Men NEJ, vi är inte rädda för henne. Men vi är plågsamt medvetna om att genom att inte "bråka" med henne  besparar vi styvdottern en hel del obehag eftersom biologiska mamman inte drar sig för att låta det gå ut över henne. Hon har bland annat talat om för styvdottern att hon inte vill att hon skall bo hos oss.  Allt som vi tar upp eller om vi skulle "stå på oss" mot henne, talar hon om och diskuterar med styvdottern. Och kanske inte på det mest nyanserade sättet då. Det här är enligt oss vuxen-saker som inte styvdottern skall behöva ta del av eller ta ställning till. Men som sagt biologiska mamman tar upp det med dottern ändå. Men genom att hålla biologiska mamman nöjd minskar vi belastningen på styvdottern. Vi är ju vuxna... Åtminstone jag och min man. </div>

2008-03-21

Ensamstående?!

Traditionellt påskfirande i styvfamiljen 

Vår styvfamilj har inte hunnit fira påsk så många gånger. Med varannan-veckas boende blir det ju bara vartannat år man firar högtiderna med styvfamiljen. Vartannat år firar man som vilken "vanlig" familj som helst. Nåväl. Nu är det andra gången vi firar styvfamiljs-påsk. Och hur firar vi då? Jo, styvdottern och hennes pappa har åkt till farmor. Där har styvdottern varit påsk-kärring och dom har åkt runt till farbröderna och myst hos farmor. Ikväll skall allihop inklusive kusinerna äta påskmiddag. Själv är jag hemma med våra gemensamma barn och hunden. Det blir långpromenad, matlagning, blöjbyten och lek. Om dom somnar samtidigt idag skall jag försöka hinna lägga in räkningarna så att dom blir betalda. Ungefär som vilken dag som helst - fast det är klart... läggningen får jag klara själv också. Kanske lyckas lösa problemet med att mata två små barn samtidigt som man skall försöka få i sig någonting själv.

Det är lite trist, men som min man sa, det kanske är bättre. Det är ju många dagar att vara tillsammans annars.

 Traditionellt påskfirande i styvfamiljen. Det var inte precis så här jag hade tänkt mig...

2008-03-18

Min familj

Min familj består av min man och våra två gemensamma barn. Barnen är drygt 2 år respektive 8 månader. Världens bästa och mest fantastiska barn såklart. En ganska gullig men otroligt fjantig hund. Sen är det då styvdottern på 11 år.

Min man och jag blev ett par för 4 år sedan, flyttade ihop ganska snabbt och jag blev gravid.  Vilket var tur i oturen. Om jag inte hade blivit det hade jag nämligen varit långt härifrån nu. Aldrig att jag stått ut om det inte varit för barnen. Just nu är jag föräldraledig med andra barnet. Och mina dagar är fyllda av att fika på stan med andra föräldralediga, bullbak, pyssel och mys med barnen. Nää, jag bara skämta. Dagarna är ensamma i stora huset som aldrig tycks bli färdigrenoverat, blöjbyten, matlagning och städning. Det är ju tur att man har en man som kommer hem full av energi och nya intryck som han vill dela med mig och diskutera - NOT! Han kommer hem utmattad efter en dag i telefon på jobbet. Och har inget nytt att komma med. Det blir mest snack om vad barnen sagt, hur många gånger dom spytt eller bajsat på sig och om hur vi kunna betala räkningarna den här månaden.

 Styvdottern så, hon bor hos oss varannan vecka. Varannan vecka är vi en normal familj som äter middag och tittar på teve tillsammans. Varannan vecka kommer det en främlig in i vårt hem. En främling för mig. Vi (jag och styvdottern) har nämligen inte lyckats lära känna varandra. Varför? Nja, hon är inte så förtjust i att prata med mig. Hon är inte så förtjust i att prata över huvudtaget när jag är närvarande.  Nu tror ni kanske att det är för att jag är en elak styvmamma. Och det är jag nog också. Men så har det ju inte alltid varit. Jag hade dom godaste avsikter när jag och hennes pappa träffades.

Kanske skall ta med styvdotterns biologiska mamma också. Hon har nämligen ganska stort inflytande i vår familj. Hon själv verkar tro det i alla fall. Hon har åsikter om det mesta, från var och hur vi bor och inreder vårt hus. Vid vilken tid styvdottern skall gå upp på morgonen och gå och lägga sig på kvällen när hon är hos oss. Huruvida vi åker på semester eller inte på sommaren osv. Dessbättre hör hon bara av sig via mail till min man. Dottern däremot ringer hon till så ofta hon behöver (mamman alltså). Om man ifrågasätter om hon måste ringa så ofta (styvdottern har periodvis tyckt att det varit jobbigt) får man svaret: "jag måste väl få prata med min dotter". Jodå, HON måste får prata med sin dotter. Och det gör hon. Och vad pratar dom då om? Förutom när hon ringer för att tala om alla roliga aktiviteter som hon planerat för när dottern kommer till henne nästa gång eller hur mycket hon saknar sin dotter avhandlas också en mängd andra ämnen. (Jaa, jag tjuvlyssnar när jag kan!). Vad styvdottern har på sig. Vad hon hade på sig i skolan. Vilket rum hon befinner sig i. Vad vi åt till middag. Vad som hände i skolan idag. Vad hon tyckte om senaste avsnittet av dokusåpan som hon följer. Vad hon gör. Vad hon har gjort. Vad hon skall göra.

 

Ja, det är min familj det.

2008-03-19

Delat barnbidrag? Självklart inte!

Föräldraledig med två blöjbarn och nytt hus är inte ekonomin den bästa. Det är tur att man får barnbidrag, för de gemensamma barnen alltså. För trots att styvdottern bor hos oss varannan vecka är det inte tal om att vi skall ha halva barnbidraget. Nej, biologiska mamman skall ha HELA barnbidraget. Hon köper nämligen kläder till dottern. Ibland förstår jag inte hur man kan köpa kläder för 1000 kr i månaden till en 11-åring. Men då går jag in och kikar i styvdotterns garderob och inser att, Jo, det kan man.

Men om nu vi och biologiska mamman har olika värderingar och behov? Vi tycker kanske inte att det finns behov av kläder för 1000 kr i månaden och kanske inte sådana kläder. Jag menar, det är ju begränsat hur många rosa tröjor man behöver. Ett par rejäla vinterskor skulle däremot inte sitta fel. Men nej, nu är det biologiska mamman som har hand om hela barnbidraget och vi kan alltså inte få del av varken barnbidraget eller flerbarnstillägget för styvdottern. Vilket får till följd att vi inte kan välja att lägga dom pengarna (drygt 700 kr i månaden) på kläder till styvdottern som VI finner lämpliga eller aktiviteter (för stydottern) som vi tycker är roliga eller varför inte mat, tvättmedel, schampo, tvål, toapapper eller vad fan vi vill.

Sen undrar jag ändå, trots att garderoben bågnar av ett klädöverflöd om det inte är så att biologiska mamman köper ett och annat och hittar på ett och annat med styvdottern som finansieras av barnbidraget (och alltså av OSS). Till oss beklagar sig styvdottern: "vi gör aldrig någonting. Hos mamma hittar dom på massa roliga saker". Ja, det stämmer nog. Vi gör inte så mycket saker, vi har inte råd. Men snygga kläder, det har hon hos oss också!

 Och Anna, det komiska eller sorgliga är att hon verkar inte vara unik på något sätt. Det är ganska många biologiska mammor som ställer till det för sin barn och förhållandena i styvfamiljerna. 

Nej, nu är det dags att börja påskstäda - småbarnen sover (SAMTIDIGT!!!). 

2008-04-16

Veckans bok

Veckans bok är den boken som man läser två gånger om dagen, varje dag, inte i en veckas tid (vilket ju faktiskt titeln indikerar), utan ända tills 2-åringen tröttnar på den. Det är nu två veckor sedan vi började läsa "Jul i Bullerbyn". Den läser vi varje dag på förmiddagen när sonen skall sova sin förmiddags-lur. Och varje dag på kvällen när han skall lägga sig.

Jag älskar verkligen Astrid Lindgren och boken har många fina bilder, men ändå!! Det finns ju gränser för hur många gånger man står ut med att läsa en bok, hur bra den än är. Fördelen med den är väl att den är så lång att han nöjer sig med att man läser den EN gång per tillfälle. Vi har en annan bok, förra veckans bok, "Halvan kör buss". En helt "idiotisk" bok - typ bilderbok med en mening per sida och sammanlagt kanske 7 meningar. Den skall vi läsa fem gånger varje kväll. Den är jättebra och pedagogisk med fina bilder, men ändå....

Undrar just vad nästa veckas bok blir och hur lång veckan blir...

2008-04-15

Garderob i resväskan

Nu har min man och jag i ett antal veckor försökt få igenom en förändring angående styvdottern. Men som vanligt händer det ingenting. Förändringen gäller hennes garderob. Vi tycker att det verkar jobbigt att släpa med sig sin garderob i en resväska på ett tåg mellan sina båda boenden en gång i veckan. Vårt förslag är istället att styvdotterns kläder delas upp (hon har ganska mycket) mellan mamman och pappan. Och att ett mindre antal kläder tas med mellan boendena varje vecka. Sen skulle man ju kunna göra så att man delar på barnbidraget (eftersom vi har varannan veckas boende) och att respektive hem står för de klädinköp som behövs och fyller på styvdotterns garderob. Men, nej... och nej. Ingen uppdelning av garderoben och inget delat barnbidrag. Att vi skulle få halva barnbidraget är så jävla korkat att biomamman först inte ens bemödade sig att besvara mailet där min man ställde frågan. Efter ytterligare en mailförfrågan kom svaret: "Nej, det tänker jag inte göra". Dela barnbidraget med oss alltså. Nähä.

Det är inget att göra åt. Eftersom hon får göra som hon vill och vi inte har någon möjlighet att få del av barnbidraget om hon säger nej. Och det gör hon. Sen är det ju inte heller första gången något av våra förslag blir nerröstat. Vi har förutom delat barnbidrag och delad garderob föreslagit byte på måndagar efter skolan. Det föreslog vi för att göra bytena mindre dramatiska och för att slippa köra styvdottern 4,5 mil till mamman när hon skulle dit (biomamman har ingen bil) och samma sak när vi skall hämta henne. Men vi blev nedröstade. När min man förklarade att då får biomamman betala honom bensinpengar för att köra dottern till henne när hon skall dit blev det stopp. Det kunde hon inte förstå att hon skulle göra. Det var ju VI som hade flyttat och det skulle minsann inte HON drabbas av. Tydligen skall VI drabbas av att HON inte har någon bil. Då sa min man att hon får väl hämta sin dotter hur hon vill hos oss då men får han inte bensinpengar kör han henne inte. Lösningen blev (inte byte på måndagar när min man ändå kör de 4,5 milen till jobbet/skolan) att styvdottern åker tåg mellan oss. Och släpar på en resväska och en ryggsäck med sin garderob och sin skolväska. Gissa vad mamman klagar på när vi föreslår att styvdottern skall ta med sin skridskor eller cykelhjälm hit så att hon kan göra någon aktivitet? Just det, det blir ju så mycket att släpa med sig på tåget.

2008-04-10

Hur får man hjälp av BUP?

Ni som tidigare skrivit och tyckt att vi skall söka hjälp. Det har vi gjort. Ni som tycker att vi behöver prata. Det har vi gjort. Dvs jag har pratat. Min man har pratat. Jag och min man har pratat. Men, när vi försökt få någon att ta emot dottern och prata med henne för att försöka reda ut vad som är fel/problem så är det stopp. Vi har försökt på alla möjliga håll, men det är ingen som vill göra något när det gäller barn.  

Vi har nu varit i kontakt med BUP för andra gången. Och blivit avvisade för andra gången. Första gången fick vi inte komma eftersom styvdottern inte hade problem med kompisarna eller skolan. Kompisar är ju så viktigt. Tydligen är inte föräldrar det enligt BUP. Inte pappor i alla fall. Att relationen till pappan och att hemförhållandena hos honom inte fungerade spelade tydligen ingen roll. Sen var det ju så också att om vi tog med henne till BUP skulle hon ju kunna tro att det var något fel på henne?! Är inte det en lustig inställning hos dom som jobbar där. Att det finns fördomar om BUP känner man ju till, men att dom själva har den här inställningen är skrämmande.

Så blev vi då föreslagna att kontakta dom igen via en resurs i kommunen eftersom kommunen inte ansåg att dom kunde hjälpa oss. Min man kontaktade BUP som lovade att återkomma angående vilken avdelning inom BUP som skulle kunna hjälpa oss. Men nej, inte den här gången heller. Nu tycker dom inte att problemet är tillräckligt utbrett. Vad nu det betyder. Antagligen samma sak som förra gången. Skolan och kompisarna fungerar ju. Det är ju bara hemma hos pappa som det inte fungerar och där tillbringar hon ju bara varannan vecka, dvs halva tiden. Halva tiden tycker jag är ganska utbrett. Sen är det väl ganska tragiskt att hon inte kan må bra i sitt hem där hon tillbringar som sagt halva sin tid. Det är ju där hon skall må bra, ladda batterierna och känna sig trygg. Men, vad vet jag. Vi har nu hållt på i tre år och hon har ju bara mått dåligt halva tiden, dvs 1,5 år - och det är ju inte så utbrett - eller?!  Hur kan dom tycka att problemet inte är så utbrett när dom inte ens vet vad det handlar om. Dom har inte träffat henne. Dom har inte ens träffat oss. Dom har pratat helt kort med min man som beskrivit problemet för dom i telefon.

Vad fan skall man göra. Om inte vi kan hjälpa henne och ingen annan vill försöka. Vad skall man göra då?

2008-04-08

Att oroa sig för allt möjligt, och omöjligt

När jag var liten och tonåring, oroade sig min mamma för allt. Det tyckte jag var töntigt.

Men min mammas oro är ingenting mot vad jag oroar mig för. OCH DET ÄR INTE TÖNTIGT!! Min man bara skakar på huvudet och kan inte förstå varför jag tror att allting skall gå åt helvete hela tiden. Men av någon outgrundlig anledning försöker jag inbilla mig att om jag tänker att det är möjligt att allt elände skall hända kommer jag att vara förberedd om det händer!!! Öh.... Nej, innerst inne förstår jag också att man inte kan förbereda sig och det vore mycket mycket bättre att vara glad för det man har och njuta av nuet. Men ibland smyger sig den där känslan på mig. Tänk om...

Tänk om S blir mobbad av sina klasskompisar för något. Han är ju perfekt.. Tänk om han kommer hem gråtande från skolan för att det är något barn som retar honom. Nu är det ju fem år kvar tills S börjar skolan, men jag laddar redan för de väl valda orden jag skulle säga till det barnet och det barnets föräldrar. Och kanske skulle man kontakta skolan. Eller skall man inte göra det. Är det bättre för S att ligga lågt. Men det är ju inte ok att någon mobbar honom. Är det ok att säga till S att ge de barnen som retar honom, på käften? Antagligen inte, men dom förtjänar det sanneligen. Mobba min lilla perfekta pojke!!!

Eller, tänk om K blir alkolist! Hemska tanke. Tänk om hon kommer att bli en A-lagare som sitter på en parkbänk i stan. En sån som barnen skrattar åt och de vuxna tittar snett på. Tänk om jag inte märker vart det är på väg och inte hjälper henne. Eller tänk om jag inser och försöker allt, men inget hjälper. Jag kan helt enkelt inte hjälpa henne. Eller tänk om jag är död. Vem skall då hjälpa henne. Eller tänk om hon dör. Eller S. Eller tänk om dom får en svår sjukdom, eller en inte så svår sjukdom. Eller om dom får mässlingen. Hur gör man då? Jag vet ingenting om mässlingen. Hur vet man att dom får det? Eller någon annan barnsjukdom. Varför fick vi inte lära oss det på föräldrautbildningen? Det enda man fick lära sig där var ju att "Det är individuellt" och "Allt är normalt". AAAAh, allt kan ju inte vara normalt. Herregud, tänk om dom har någon allvarlig sjukdom och jag bara går runt och tror att det är normalt att vara blå i ansiktet!! Och förresten, varför frågar dom på BVC på alla kontroller om barnen kan det ena och det andra om det ändå inte spelar någon roll? Om man oroat frågar BVC med paniken i rösten varför inte barnet kan något som det uppenbarligen skulle kunnat får man bara till svar: "det är individuellt". Nej, jag frågar inte längre. Jag bara ler och nickar i samförstånd. Det är klart han han eller hon kan. Han/hon är bara lite blyg här på BVC. Sen åker jag hem och paniktränar det som dom uppenbarligen skulle ha kunnat. Och frågar min man hur han var när han var liten.

K håller på och lär sig gå. Är det då normalt att lyfta ena benet högt, medan det andra nästan drar sig fram? Tänk om hon är lam i ena sidan? Glad, men lam. S lärde sig inte gå förrän i ettårs åldern. Själv kunde jag gå när jag var nio månader. Det måste vara min mans gener. Typiskt också att jag fick barn med en sen-utvecklad.

Nu kanske någon som har ett sjukt barn tar illa upp och tycker att jag skall vara jävligt tacksam att mina barn inte är sjuka. För det är dom ju faktiskt inte. Inte vad jag vet i alla fall. Förresten så är dom ju världens bästa och finaste barn ändå, även om det skulle vara något fel på dom. Men det är bara det att jag knappt klarar av föräldraskapet som det är. Hur skall det då gå om dom är sjuka också?

 

2008-04-08

Att oroa sig för allt möjligt, och omöjligt

När jag var liten och tonåring, oroade sig min mamma för allt. Det tyckte jag var töntigt.

Men min mammas oro är ingenting mot vad jag oroar mig för. OCH DET ÄR INTE TÖNTIGT!! Min man bara skakar på huvudet och kan inte förstå varför jag tror att allting skall gå åt helvete hela tiden. Men av någon outgrundlig anledning försöker jag inbilla mig att om jag tänker att det är möjligt att allt elände skall hända kommer jag att vara förberedd om det händer!!! Öh.... Nej, innerst inne förstår jag också att man inte kan förbereda sig och det vore mycket mycket bättre att vara glad för det man har och njuta av nuet. Men ibland smyger sig den där känslan på mig. Tänk om...

Tänk om S blir mobbad av sina klasskompisar för något. Han är ju perfekt.. Tänk om han kommer hem gråtande från skolan för att det är något barn som retar honom. Nu är det ju fem år kvar tills S börjar skolan, men jag laddar redan för de väl valda orden jag skulle säga till det barnet och det barnets föräldrar. Och kanske skulle man kontakta skolan. Eller skall man inte göra det. Är det bättre för S att ligga lågt. Men det är ju inte ok att någon mobbar honom. Är det ok att säga till S att ge de barnen som retar honom, på käften? Antagligen inte, men dom förtjänar det sanneligen. Mobba min lilla perfekta pojke!!!

Eller, tänk om K blir alkolist! Hemska tanke. Tänk om hon kommer att bli en A-lagare som sitter på en parkbänk i stan. En sån som barnen skrattar åt och de vuxna tittar snett på. Tänk om jag inte märker vart det är på väg och inte hjälper henne. Eller tänk om jag inser och försöker allt, men inget hjälper. Jag kan helt enkelt inte hjälpa henne. Eller tänk om jag är död. Vem skall då hjälpa henne. Eller tänk om hon dör. Eller S. Eller tänk om dom får en svår sjukdom, eller en inte så svår sjukdom. Eller om dom får mässlingen. Hur gör man då? Jag vet ingenting om mässlingen. Hur vet man att dom får det? Eller någon annan barnsjukdom. Varför fick vi inte lära oss det på föräldrautbildningen? Det enda man fick lära sig där var ju att "Det är individuellt" och "Allt är normalt". AAAAh, allt kan ju inte vara normalt. Herregud, tänk om dom har någon allvarlig sjukdom och jag bara går runt och tror att det är normalt att vara blå i ansiktet!! Och förresten, varför frågar dom på BVC på alla kontroller om barnen kan det ena och det andra om det ändå inte spelar någon roll? Om man oroat frågar BVC med paniken i rösten varför inte barnet kan något som det uppenbarligen skulle kunnat får man bara till svar: "det är individuellt". Nej, jag frågar inte längre. Jag bara ler och nickar i samförstånd. Det är klart han han eller hon kan. Han/hon är bara lite blyg här på BVC. Sen åker jag hem och paniktränar det som dom uppenbarligen skulle ha kunnat. Och frågar min man hur han var när han var liten.

K håller på och lär sig gå. Är det då normalt att lyfta ena benet högt, medan det andra nästan drar sig fram? Tänk om hon är lam i ena sidan? Glad, men lam. S lärde sig inte gå förrän i ettårs åldern. Själv kunde jag gå när jag var nio månader. Det måste vara min mans gener. Typiskt också att jag fick barn med en sen-utvecklad.

Nu kanske någon som har ett sjukt barn tar illa upp och tycker att jag skall vara jävligt tacksam att mina barn inte är sjuka. För det är dom ju faktiskt inte. Inte vad jag vet i alla fall. Förresten så är dom ju världens bästa och finaste barn ändå, även om det skulle vara något fel på dom. Men det är bara det att jag knappt klarar av föräldraskapet som det är. Hur skall det då gå om dom är sjuka också?

 

2008-04-06

Projekt Trevlig

Tack för alla snälla inlägg!

 Känner mig stark just nu. Kanske för att minstingen äntligen börjar fatta att man skall sova på nätterna och inte amma. Men också för att helgen gick riktigt bra! Trots att styvdottern var här!!

På inrådan av en klok person har jag återigen försökt. Försökt konversera så gott det går med någon som absolut inte vill prata. Försökt inte bli irriterad och om jag ängå blir det inte visa det. Försökt föreslå roliga saker och inte förvänta mig att hon (styvdottern) skall vilja göra något. Och om hon vill göra något som jag föreslått, inte förväntat mig att hon skall tycka att det är roligt, eller visa att det var det. Hemligheten är, att det är mitt projekt. Man kan ju vara trevlig och artig och hantera massa sura envetna personer på jobbet, så då skall jag väl kunna hantera en 11-åring. Nu behöver jag i och för sig inte träffa mina sura klienter från jobbet på toaletten eller vid frukostbordet, men ändå. Motivationen att hålla styvdottern nöjd är ju något större just därför att jag möter henne på toa och sitter vid frukostbordet tillsammans med henne. Nu åter till projektet: min ny-gamla strategi har fungerat bättre den här gången av den enkla anledningen att jag inte gör det för hennes skull. Jag gör det inte för att hon skall bli glad, nöjd eller tacksam. Jag gör det för min mans skull och för att jag skall känna mig som en vettig människa och inte som en elak styvmamma. Och faktiskt, det känns riktigt bra idag. Och idag har hon åkt, och det är en hel vecka till nästa gång.

2008-04-01

Män kommer från Mars

Det har man ju hört många gånger - och tänkt själv också. Män kommer från en annan planet. Och nog gör dom det alltid. Men det är lurigt. Dom ser ut ungefär som vi. Dom beter sig ungefär som vi. Och dom pratar samma språk som vi. Eller, dom använder samma ord. Dom sätter ihop orden till meningar som vi. MEEENNN (för att citera någon i en viss jury) sen upphör likheterna. Det är nämligen så att deras ord som låter och ser ut precis som våra ord betyder något helt annat än dom gör för oss kvinnor. Och det är inte ens säkert att orden betyder samma sak för olika män. Dom betyder olika saker olika dagar också och beroende på vem dom pratar med. Det här fenomenet är för mig väldigt underligt och förvirrande. Det ställer liksom till med så mycket missförstånd i kommunikationen. Sen tillkommer ytterligare en aspekt, när dom säger en sak men menar något annat. Så om man nu någonsin lyckas lära sig deras språk och vad de olika orden betyder för en viss man, är det inte säkert att han menar det som han säger.

 

Ja, elaka mamman, jag är så trött på det här nu. Jag och min man har pratat oss gråhåriga om ämnet och också pratat med dottern. Men det blir aldrig någon förändring och min man är nog ganska förtvivlad mellan varven precis som jag. Men det är klart att han ser hennes positiva sidor mer än jag gör. Dels för att han vet hur hon var innan vi träffades och hon blev "så här". Och dels för att hon faktiskt kan vara "som vanligt" ibland när dom är själva.

Nu senast blev jag anklagad av biologiska mamman för att ha sagt att "om inte styvdottern skärper sig får hon inte bo hos oss". Det här skulle jag ha sagt till styvdottern, och biomamman undrade hur ett litet barn som vill vara hos sin pappa skall hantera det. Nej, jag har INTE sagt så. Men om jag skulle ha sagt så, så skulle väl det lilla barnet kunna hantera det på samma sätt som hon har hanterat det som hennes mamma har sagt - "att det är bättre att hon bor bara hos sin mamma". Detta för att vi har flyttat så förskräckligt långt bort (hela 4,5 mil). Usch vad hemska vi är. Visst är det väl bättre att hon inte träffar sin pappa än tvingas åka 4,5 mil till honom?! Jag konfronterade styvdottern med hennes påstående och hon sa att jag hade sagt så flera gånger då vi hade pratat. Jag sa att jag inte sagt så. Jag sa att i så fall har hon missuppfattat. Jag frågade om jag sagt exakt så. Nej, sa styvdottern. Vad exakt har jag sagt frågade jag. "Att jag måste skärpa mig". Ja, just det. Nu bad jag styvdottern att tala om det för sin mamma så att det inte blir några mer problem och att om hon har något problem i framtiden med nåt som jag sagt eller om hon inte förstår någonting skall hon komma till mig eller till sin pappa. Jajamensan. Hon skulle förklara för sin mamma och hon förstod vad jag sa. Vad sa hon sedan till sin mamma när hon ringde? Jo, "Johanna har inte sagt att om inte jag skärper mig får jag inte bo hos dom. Hon har sagt att om inte jag börjar prata får inte jag bo hos dom". Hur i h...vete är det möjligt? Jag har inte sagt så heller och jag förstår inte hur hon kom från det hon sade i vårt samtal i söndags till det hon sade till sin mamma i går. Någon som förstår och kan förklara för mig?

I drygt tre år har det hållt på och jag vet inte hur länge till man skall orka. Just nu känns det som en dag till är en dag för mycket.

2008-04-03

Jag ÄR en människa

Jag har varit på jobbet. Och JOBBAT alltså. Det var igår em. Min kollega och jag har pratat om det ett tag nu att vi måste sätta oss ner och gå igenom det här. Det handlar om att redovisa vad vi skall göra under året. Och då tyckte min kollega att jag skulle vara med såklart! Jag skall ju börja jobba snart... Eller ja, i september.

 Men vet ni? Det var underbart. Jag gjorde något riktigt. Något som varar längre än till nästa gång någon behöver en ny blöja. Något som inte går att äta upp. Något som inte revs sönder. OCH, jag gjorde det utan att någon drog i mina kläder eller mitt hår. Ingen nöp mig. Ingen skrek, ingen ropade på mig, ingen sög på mina bröst under tiden. Ingen rev ut saker över hela golvet, ingen slog någon annan i huvudet eller någon annanstans. Jag började och slutade när JAG ville. Och jag gjorde det tillsammans med en annan VUXEN. Jag ÄR en människa.

 Åh, härliga september snart kommer jag.

2008-03-31

Min man behöver sova

"Jag behöver faktiskt sova." Det var svaret jag fick när jag frågade min man om han skulle kunna ta vår dotter en gång eftersom jag försökt 17 ggr den natten. Dottern är 8 månader och vi gjorde ett försök att få henne att sova hela nätterna utan att amma.

"Jaha, men då tar jag henne, för jag behöver nämligen inte sova" sa jag. 

"Jag skall upp och jobba snart" fräste han.

"Ja, och jag skall bara pilla mig i naveln, ta hand om våra barn och göra andra ovesentligheter" blev mitt sura svar.

 Så nu gör jag det själv. Försöker få dottern att sova hela natten alltså. Jag har insett att jag orkar inte nattamma henne längre. Jag får ju inte sova nåt vidare själv då. Och eftersom min man inte är sugen på att hjälpa till måste jag göra det själv. Han gjorde faktiskt ett försök några nätter, men när han efter cirka 1 timmes gråt slängde ner henne i sängen till mig för att amma var det ju liksom förstört.

Sen sa BVC att det där med maten skulle nog lösa sig automatiskt om jag bara fick henne att sova på natten. Det där med maten betyder att jag har försökt få henne att äta något annat än bröstmjölk sedan hon fyllde sex månader utan att lyckas. Jag har provat med massa olika saker, gröt, desserter, puréer, bröd, majs, ärtor mm. Men, det löste sig inte automatiskt. Eller, det har inte gjort det än i alla fall. Sovandet fungerar mycket bättre nu, det är en vecka i morgon och hon vaknade bara två gånger i natt och låg och gnydde en stund och somnade om. Eller var jag upp hos henne? Eller var det i går natt? Ja, jag vet inte. Det har blivit bättre i alla fall. Första natten skrek hon rakt ut i tre timmar. Då ville jag också skrika rakt ut.

Nu har jag däremot upptäkt något intressant angående maten. När hennes söta storebror leker kök och lagar mat öppnar hon lyckligt munnen  när hans gula leksaksskedar i plast närmar sig. Alltså  har jag tagit ner leksaksskedarna till köket, som för övrigt är förvillande lika mina vanliga gula plastskedar som jag försökt mata henne med i tre månader. Och gissa vad, Jo, just det. Hon äter. Hon äter!! När man matar henne med leksaksskedarna öppnar hon glatt den lilla munnen som varit så förargligt ihopsnörpt förut. Dags att köpa en lott kanske?

2008-03-22

För allas bästa Marie

Ja Marie, visst är det lite trist. Men det blir nog bäst så här. Styvdottern trivs inte så bra i mitt sällskap och inte jag i hennes heller för den delen. När det är skola går det an, men i påsk är det ju många lediga dagar. Styvdottern pratar inte med mig och inte med någon annan heller om jag är närvarande. Om vi hade varit hemma hade hon nog tillbringat ganska mycket tid på sitt rum där hon mest sitter och tycler synd om sig själv och längtar efter mamma.

Och nej, det känns inte ok att strunta i det och låta henne sitta där om hon vill. Det går inte att tvinga henne att prata eller spendera tid med sin pappa och oss andra. Så den här påsken kändes det bättre att dela på oss.

Snart skall vi klä ut oss till påsk-kärringar och gå över till grannen. Sen blir det lite god mat och påsk-ägg till kvällen. Det är faktiskt mysigt att vara själv med småttingarna.

2008-03-22

Vad jag visste och inte

Nämen Linda, vad bra att du har lösningen för mig. Att jag skulle vara vuxen har jag inte tänkt på... Jag som trodde att jag provat allt.

Och jo, jag visste att han hade barn sedan innan när vi flyttade ihop. Men jag visste inte att hon skulle avsky mig, inte prata med mig, stänga in sig på sitt rum, gråta och vägra tala om vad det är, gå 20 meter bakom när vi är ute på promenad, aldrig vilja göra något, tycka att det är tråkigt hos oss eftersom vi aldrig gör något, inte vilja leka med kompisar, inte prata när jag är närvarande i rummet. Jag trodde INTE att hon skulle älska mig, men jag troddet att hon skulle bete sig som folk mot mig. Men det blev inte så.

<div class="userblogContent">Det är konstigt hur alla verkar tycka att barn får bete sig hus som helst mot en styvmamma. Beteenden som inte skulle accepteras mot vilken annan vuxen som helst skall en styvmamma acceptera och glatt städa, tvätta, röja, diska och laga mat och NATURLIGTVIS tycka om henne!! </div><div class="userblogContent">Men om barn inte skulle svara på tilltal när Mormor eller Fröken i skolan pratade med henne skulle det accepteras då?Jag kanske har fel, men jag tror inte det. Jag skulle inte acceptera att mina egna barn betedde sig så. </div><div class="userblogContent">Angående mamman så är dom enda känslorna min man har kvar för henne inte några positiva känslor. Men NEJ, vi är inte rädda för henne. Men vi är plågsamt medvetna om att genom att inte "bråka" med henne  besparar vi styvdottern en hel del obehag eftersom biologiska mamman inte drar sig för att låta det gå ut över henne. Hon har bland annat talat om för styvdottern att hon inte vill att hon skall bo hos oss.  Allt som vi tar upp eller om vi skulle "stå på oss" mot henne, talar hon om och diskuterar med styvdottern. Och kanske inte på det mest nyanserade sättet då. Det här är enligt oss vuxen-saker som inte styvdottern skall behöva ta del av eller ta ställning till. Men som sagt biologiska mamman tar upp det med dottern ändå. Men genom att hålla biologiska mamman nöjd minskar vi belastningen på styvdottern. Vi är ju vuxna... Åtminstone jag och min man. </div>

2008-03-21

Ensamstående?!

Traditionellt påskfirande i styvfamiljen 

Vår styvfamilj har inte hunnit fira påsk så många gånger. Med varannan-veckas boende blir det ju bara vartannat år man firar högtiderna med styvfamiljen. Vartannat år firar man som vilken "vanlig" familj som helst. Nåväl. Nu är det andra gången vi firar styvfamiljs-påsk. Och hur firar vi då? Jo, styvdottern och hennes pappa har åkt till farmor. Där har styvdottern varit påsk-kärring och dom har åkt runt till farbröderna och myst hos farmor. Ikväll skall allihop inklusive kusinerna äta påskmiddag. Själv är jag hemma med våra gemensamma barn och hunden. Det blir långpromenad, matlagning, blöjbyten och lek. Om dom somnar samtidigt idag skall jag försöka hinna lägga in räkningarna så att dom blir betalda. Ungefär som vilken dag som helst - fast det är klart... läggningen får jag klara själv också. Kanske lyckas lösa problemet med att mata två små barn samtidigt som man skall försöka få i sig någonting själv.

Det är lite trist, men som min man sa, det kanske är bättre. Det är ju många dagar att vara tillsammans annars.

 Traditionellt påskfirande i styvfamiljen. Det var inte precis så här jag hade tänkt mig...

2008-03-18

Min familj

Min familj består av min man och våra två gemensamma barn. Barnen är drygt 2 år respektive 8 månader. Världens bästa och mest fantastiska barn såklart. En ganska gullig men otroligt fjantig hund. Sen är det då styvdottern på 11 år.

Min man och jag blev ett par för 4 år sedan, flyttade ihop ganska snabbt och jag blev gravid.  Vilket var tur i oturen. Om jag inte hade blivit det hade jag nämligen varit långt härifrån nu. Aldrig att jag stått ut om det inte varit för barnen. Just nu är jag föräldraledig med andra barnet. Och mina dagar är fyllda av att fika på stan med andra föräldralediga, bullbak, pyssel och mys med barnen. Nää, jag bara skämta. Dagarna är ensamma i stora huset som aldrig tycks bli färdigrenoverat, blöjbyten, matlagning och städning. Det är ju tur att man har en man som kommer hem full av energi och nya intryck som han vill dela med mig och diskutera - NOT! Han kommer hem utmattad efter en dag i telefon på jobbet. Och har inget nytt att komma med. Det blir mest snack om vad barnen sagt, hur många gånger dom spytt eller bajsat på sig och om hur vi kunna betala räkningarna den här månaden.

 Styvdottern så, hon bor hos oss varannan vecka. Varannan vecka är vi en normal familj som äter middag och tittar på teve tillsammans. Varannan vecka kommer det en främlig in i vårt hem. En främling för mig. Vi (jag och styvdottern) har nämligen inte lyckats lära känna varandra. Varför? Nja, hon är inte så förtjust i att prata med mig. Hon är inte så förtjust i att prata över huvudtaget när jag är närvarande.  Nu tror ni kanske att det är för att jag är en elak styvmamma. Och det är jag nog också. Men så har det ju inte alltid varit. Jag hade dom godaste avsikter när jag och hennes pappa träffades.

Kanske skall ta med styvdotterns biologiska mamma också. Hon har nämligen ganska stort inflytande i vår familj. Hon själv verkar tro det i alla fall. Hon har åsikter om det mesta, från var och hur vi bor och inreder vårt hus. Vid vilken tid styvdottern skall gå upp på morgonen och gå och lägga sig på kvällen när hon är hos oss. Huruvida vi åker på semester eller inte på sommaren osv. Dessbättre hör hon bara av sig via mail till min man. Dottern däremot ringer hon till så ofta hon behöver (mamman alltså). Om man ifrågasätter om hon måste ringa så ofta (styvdottern har periodvis tyckt att det varit jobbigt) får man svaret: "jag måste väl få prata med min dotter". Jodå, HON måste får prata med sin dotter. Och det gör hon. Och vad pratar dom då om? Förutom när hon ringer för att tala om alla roliga aktiviteter som hon planerat för när dottern kommer till henne nästa gång eller hur mycket hon saknar sin dotter avhandlas också en mängd andra ämnen. (Jaa, jag tjuvlyssnar när jag kan!). Vad styvdottern har på sig. Vad hon hade på sig i skolan. Vilket rum hon befinner sig i. Vad vi åt till middag. Vad som hände i skolan idag. Vad hon tyckte om senaste avsnittet av dokusåpan som hon följer. Vad hon gör. Vad hon har gjort. Vad hon skall göra.

 

Ja, det är min familj det.