3 frustrerade mammor: ”Hjälp! Jag har skaffat barn med en idiot”

Hur är det att ha barn med en person som inte lever upp till ens förväntningar? Här berättar tre mammor om sina relationer till barnens andra förälder – och får råd av en expert.

De flesta relationer har kriser. Och att relationen prövas ytterligare när ett barn kommer in i bilden är ingen hemlighet. Påfrestningar för föräldraskapet är en av de stora orsakerna till att var tredje par som har små barn skiljer sig, enligt SCB. Men vare sig man håller ihop eller går skilda vägar är en god relation med sitt ex att föredra – inte bara för barnets skull utan även för sin egen.

– Man behöver inte tycka lika i allt men i alla fall respektera varandra. Det viktigaste är att aldrig låta barnen känna att de måste välja sida, säger tvåbarnsmamman och bonusmamman Isabel Hillborg, 42, som är socionom och familjeterapeut. Här ger hon tre mammor, med olika dilemman, råd kring hur de ska göra för att förbättra sin relation med barnens pappa eller mamma.

Frida, 35: ”Det känns som att han har checkat ut från föräldraskapet”

”För fem år sen träffade jag min sambo. Vi blev superkära och efter två år tillsammans skaffade vi barn – en underbar dotter. I början kändes allt fantastiskt, men när hett sex istället byttes ut mot sömn, och vardagar till måsten istället för mys, så var det som att han valde att ta ett steg bort från oss. Till exempel så vägrade han att han att ta ut föräldradagar trots att jag bara ville att han skulle ta tre månader med vår dotter. Han har hela tiden sagt det är så viktigt för honom att han får ’behålla sin identitet och inte bara vara pappa’ och jag har hela tiden backat och låtit honom få det spacet – för hans skull och för vår relations skull. Men nu känns det som att han har checkat ut från föräldraskapet. Att se honom lycklig bara då han ska åka iväg med grabbarna eller när han ska på en AW gör så ont i mig. Jag vill ju att han ska vara lycklig med oss också! Jag känner mig SÅ ensam i föräldraskapet. Jag sköter marktjänsten och allt som rör min dotter och det är bara jag som ordnar planer för mig och min partner som par. Jag gör allt för att få oss att funka, men han kan ärligt talat inte ens lyfta dammsugaren. Jag älskar min partner massor, men det här börjar att bli ohållbart.

Expertens svar: ”Hitta tillbaka till din egen identitet”

”Det låter som att er familjevardag och relation förvandlats till en kamp om vardagssysslor, egentid och förväntningar, och att er vuxna parrelation drunknat och gått i ide. Jag undrar över din egen identitet, inte identiteten som mamma, utan den som vuxen kvinna och partner. Finns hon kvar? Tillåter du henne att komma fram ibland eller tillåter du bara dig själv att vara mamma? Mitt råd att hitta den rollen – både för din egen skull och för din partners skull så att han får se sin kärlekspartner och inte bara sin dotters mamma. För i sak har din partner rätt när han säger att det är viktigt för honom att han får behålla sin identitet inte bara som pappa.

En del par går till och med så långt i att sudda ut sina egna identiteter att de börjar kalla varandra för ’mamma’ och ’pappa’, och det är inte en sund väg att gå utan dödsdömt för en parrelation.

Att han mer direkt visar upprymdhet över en AW eller en kväll med kompisarna betyder inte att han älskar sin familj mindre. En del personer känner sig lite inlåsta och kvävda i småbarnslivet och har ett mer pockande behov av att ’fly’ det ibland. Och det gör dem inte till sämre föräldrar, det måste få vara okej att känna så. Däremot måste man ta delat ansvar där det behövs. Här skulle ni vara hjälpta av att upprätta ett schema, kanske ha olika dagar då den ena av er sköter disk, städ, tvätt etc, och olika ansvarsdagar för lämning och hämtning, och i förväg ha bestämda dagar då ni får egentid med kompisar. Han kanske tar onsdagar och torsdagar är dina. Och fredagar varvar ni varannan vecka med att ansvara för partid.

Du kanske tycker det låter tråkigt att schemalägga sex – men när mammarollen är så påslagen hela tiden som den kan vara om man inte värnar om sin egen identitet i småbarnsåren så kan ens sexuella jag behöva plockas fram mer aktivt, och det gör det inte mindre sexigt eller skönt när ni väl är igång. Visa att du ser honom inte bara som pappa utan som den man som du blev superkär i. Och – prata om allt detta.”

Paulina, 33: “Jag kan inte komma över hennes svek”

”Jag och min fru Sofia kämpade länge för att bli föräldrar. Efter tre års kamp av IVF:er, donatorer, ja, allt som hör till när man är ett lesbiskt par som försöker att bli gravida, plussade vi på stickan. Sofia var den som bar på vår dotter – hon var den som mest längtade efter att få uppleva en graviditet och en förlossning. För mig var det inte lika viktigt. När vi väl fick vår dotter var det som att jag inte längre var lika viktig. Hon blev uppslukad av rollen som mamma och vi slutade att ha sex och vara intima. Det var som att jag upplevde ett dubbelt utanförskap – att jag var utesluten både som partner men också för att jag inte delade gener med mitt barn! När vår dotter sedan skulle fylla två år så ville min fru skiljas. Det visade sig att hon träffat en ny kvinna på jobbet och blivit ’blixtkär’. Och även om jag lyckats med att ha en bra varannan-vecka-relation med min dotter så har jag så svårt att komma över sveket. Det har gått ett år sedan skilsmässan, men jag kan ändå inte låta bli att känna bitterhet, hat och svartsjuka mot Sofia och hennes nya tjej – och att hon tagit rollen som jag alltid velat ha! Jag vill gå vidare, jag vill förlåta och vill inte lägga energi på att hata, men jag kan inte. Jag är så fruktansvärt svartsjuk, avundsjuk och sårad.”

Expertens svar: ”Vill du skrika – så gör det”

”Vi lever i någon slags orimlig förlåtelsekultur och tror att förlåtelse är det enda som gäller för att verkligen kunna gå vidare. Det stämmer inte. Tvärtom så kan hetsen och förväntan man har på sig själv att kunna förlåta leda till att bitterheten ökar och till att ytterligare en känsla av misslyckande adderas och så mår man ännu sämre. För nu är man inte bara arg, sårad och bitter utan misslyckad också. Släpp direkt kravet på att förlåta – nu, släpp! Och att ‘gå vidare’ – vad innebär det egentligen? Är det att inte känna sig ledsen och arg när man har blivit sårad? Är det att kunna rusa vidare och inte påverkas? Självklart påverkas man av ett svek, konstigt vore det annars. Det betyder inte att du inte går vidare – tiden går vidare oavsett, din bearbetning pågår utan att du egentligen behöver göra något aktivt val. Det sker av sig självt – vila i det.

Mitt råd är istället att bejaka och tillåta känslan; känn ilskan, utforska den – var i kroppen känns den? I hjärtat? Huvudet? Magen? Vill du skrika så gör det. Slå på en kudde? Riva sönder något? Gör det en stund. Sedan fokuserar du på annat även om du får tvinga dig till det och låter känslan av svek, hat och avundsjuka ligga och skvalpa där i bakgrunden (ha inte krav på att den ska vara borta). Och tillåt dig att göra bra saker och ha roligt ändå, ovanpå dålighetskänslan. Den aktiva känslan du mår dåligt av kommer att mattas av allteftersom. Och glöm inte att även om ditt ex uteslöt dig från gemenskapen med er dotter så gjorde inte din dotter det, för henne är du fortfarande lika viktig.”

Alexandra, 31: “Jag vill inte att min son ska påverkas av hans pappas värderingar”

”Det enda jag och min sons pappa har kommit överens om sedan vi fick barn är att gå skilda vägar. Det är oerhört sorgligt, men det fanns ingen annan utväg. Vi fick vår son väldigt tidigt i vår relation, när vi var fortfarande var kära i varandra. Redan under graviditeten började jag känna att han inte var den person jag trodde att han var. Vi har helt olika värderingar – om allt! Han är otroligt inskränkt, har en massa rasistiska och homofobiska åsikter som han inte kan låta bli att yttra – när som.

Så här i efterhand kan jag känna att vi aldrig borde skaffat barn med varandra. Alltså, det är klart att jag aldrig ångrar min son, men hans pappas värderingar och åsikter är så långt ifrån hur jag vill att min son ska uppfostras och det skrämmer mig att min son kommer att påverkas av honom. Det här leder till massor av bråk mellan oss. Hela tiden. Och än så länge förstår min son inte hur jag känner – att jag nästan hatar hans pappa – men jag tror tyvärr att han kommer att förstå det så småningom. Jag vill ha ett bra förhållande med mitt ex, men ärligt talat så tror jag inte att det kommer att gå – om han inte byter ut hela sin personlighet då…”

Expertens svar: ”Du behöver inte dela åsikter eller livsåskådning med honom”

”För det första – sluta att försöka förändra honom och acceptera att era värderingar är milsvida isär och att du inte kommer få honom att förändras oavsett hur mycket du anstränger dig. Då slipper du lägga onödig energi på att bråka med honom om dessa saker. Var sedan tydlig med att låta din son ta del av dina värderingar och utgå från dina tankar och resonemang kring saker när du pratar med honom, och blanda inte in hans pappas åsikter. Det kan göra att din son tolkar det som att han måste välja sida – mamma eller pappa, och då ’vinner’ den som inte pratar skit om den andra föräldern.

För att ge ett konkret exempel: Om din son säger att pappa sagt något som du absolut inte håller med om och du blir helt bestört över vad du hör så håll dina åsikter om hans pappa för dig själv, men ge din son en alternativ syn (din syn) på saken. Svara också så icke dömande gentemot hans pappa som möjligt.

Det enda du egentligen kan göra för att möta upp ditt ex inflytande på din son genom hans värderingar är att erbjuda en annan sida att se på saken, en annan åsikt, och få din son att reflektera över andra aspekter i en fråga. Tids nog kommer din son kunna forma sina egna åsikter oberoende av hans föräldrars.

Du behöver inte dela åsikter eller livsåskådning med ditt ex. Ni är inte ihop. Ni har ett gemensamt barn, som vill tillåtas älska både sin mamma och sin pappa. Håll din kontakt med ditt ex praktisk. Du råder över det som sker hemma hos dig, inte hos honom. Släpp kontrollbehovet. Så länge inte din son far illa hos sin pappa på något annat sätt vill säga.”

Av: Annika Leone

Vill du läsa fler relationsartiklar? Vad sägs om: ”Mina bonusbarn gör mitt liv till ett helvete!” eller Emma, 28: ”Jag fick barn med en psykopat”

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.

Läs mer

Gör som 60 000 andra mamas - läs vårt magasin! Se erbjudande