Sofia, 27, tvingades föda hemma i badrummet: "Hon var ute på 30 minuter"

När Sofia Bengtsson, 27, skulle föda sitt andra barn gick det betydligt fortare än hon hade kunnat ana. Med egna ord berättar hon om förlossningen som skedde hemma i badrummet.

”Jag vaknar mitt i natten av världens magknip. Vänder på mig för att somna om, men magknipet sitter i. Tittar på mobilklockan som bara visar 01.30 och börjar leta runt på internet för att se om en förlossning kan starta med magknip. Efter en stunds läsande konstaterar jag att det nog är bättre att somna om än att läsa en massa strunt och få falska förhoppningar.

Kravlar mig upp ur sängen för att gå till toaletten och suckar lite över järntabletterna som säkert är orsaken till den ihållande magknipen. När jag ställer mig upp upptäcker jag att mina trosor är genomblöta. Jag kontrollerar snabbt lakanet i sängen, men där är det inte blött. Skyndar mig, så fort en höggravid kvinna kan, in till badrummet för att kolla så att det inte är blod. Det är det tack och lov inte.

Jag skickar ett sms till min sambo Robert som sover på nedre våningen med vår son Malte. ”Undrar om mitt vatten har gått”. Det går några minuter innan jag får svar: ”Skämtar du?”.

Robert kommer upp till badrummet och vi konstaterar båda att vätskan i trosan inte luktar något. Det vore ju trots allt inte helt omöjligt att jag som höggravid kissat på mig. Malte börjar gråta  på nedervåningen så Robert skyndar för att stoppa om honom. Jag tar beslutet att ringa in till förlossningen. Klockan är nu 01.46.

Fortsätter det rinna eller är det bara trosorna som är blöta? Har du några värkar?” undrar barnmorskan på förlossningen. Jag svarar ”Nej” på båda frågorna och kontrollerar att det inte rinner något längs mina ben. Barnmorskan låter nästan lite besvärad och säger att det säkert bara är slemproppen som gått eller att jag haft en kraftig flytning. Sedan uppmanar hon mig att gå och lägga mig och invänta regelbundna värkar. Jag frågar henne om jag inte måste komma in och kontrollera så att det inte är vattnet som har gått. Får svaret att gå och vila och att vi i så fall får komma in för en kontroll i morgon bitti.

Robert har lyckats stoppa om Malte och kommer tillbaka in i badrummet precis när samtalet med förlossningen har avlutats. Han börjar fnissa åt min mage. Jag kollar på den i spegeln och den har verkligen ändrat form under natten. Den är inte så där rund som den varit under hela graviditeten, utan sned, och huden runt magen gör nästan lite ont på ena sidan.

Klockan är nu 01.55 och vi bestämmer att vi ska äta lite fil innan vi går och lägger oss igen. Man vet ju aldrig om det drar igång i natt ändå. Robert hinner precis gå ut från badrummet när jag känner första värken och ropar tillbaka honom. Jag kollar på mig själv i spegeln och tänker ”jaha, är det såhär ont, om inte ondare, jag ska ha i flera timmar”. Värk nummer två kommer och Robert börjar skriva ner hur regelbundna de är. Jag packar ner det sista i förlossningsväskan, flätar håret och sminkar över en finne. Robert hinner skriva upp fem värkar i blocket medan vi packar och donar.

Vi ringer min svärmor Anne som ska komma och vara med Malte. Värkarna gör ont men är ändå hanterbara. Jag hoppar in i duschen för att ta värkarna där och ber Robert komma med två värktabletter. När han kommer tillbaka hör jag inte vad han säger då jag plötsligt får groteskt ont. ”Hämta bilen”, säger jag och tar tag i honom. Robert förstår allvaret och springer ut för att köra fram bilen. I dörren möter han Anne.

”Jag ser hur toppen av bebisens huvud sticker ut”

Den onda värken övergår i en krystvärk. Hela kroppen krystar utan att jag kan stoppa det och det känns som att värken håller i sig länge. Anne kommer in i badrummet och jag ropar att hon måste ringa 112 och hon springer ner för att hämta sin telefon. Jag hinner tänka ”tänk om jag överdriver och så kommer ambulansen hit och så är jag typ 2 centimeter öppen”. Krystvärken gör så ont att det svartnar för mina ögon. Jag känner med handen mellan mina ben, det buktar kraftigt ut och jag hinner tänka ”nu är det kanske tio minuter kvar tills bebisen kommer, jag är ju omföderska. Kanske 20 minuter om jag håller igen och har tur.

Jag sjunker ner till halvliggandes för att förhoppningsvis få bebisen att stanna kvar en stund till. Jag hinner bara komma ner på golvet när jag ser hur toppen av bebisens huvud sticker ut. Den har mörkt hår och massor av fosterfett. Jag för ner händerna och utan en krystvärk så kommer den ut. Jag tar emot och lägger upp bebisen på mitt bröst och börjar göra cirkulationsrörelser över bröstkorgen. Den gnyr lite. Jag ropar till Anne, som nu är på väg upp för trappan, att ”barnet har kommit”. Hon försöker ringa 112 men slår av chocken fel nummer!

Robert har varit borta i två minuter för att köra fram bilen och under dessa två minuter har han blivit pappa. Han kommer in, med bilen ståendes på tomgång utanför huset, springer upp för trappan och in i badrummet. Han tar Annes telefon och ringer 112. För en stund blir allt tyst.

Vi får kontakt med larmcentralen och förlossningen och de instruerar Robert att rensa barnets luftvägar och att försöka hålla bebisen varm och torr med hjälp av handdukar. På förlossningen säger de att barnets andning låter rosslig och att vi troligtvis kommer att få åka in till barnintensiven, en kommentar som etsar sig fast hos oss.

Det tar elva minuter för ambulansen att komma och det är de absolut längsta minuterna i mitt liv. Det är lycka blandat med totalt kaos. Men jag är lugn. Det måste vara tack vare hormonerna som frigjordes när bebisen kom – jag har ju blivit mamma för andra gången i mitt liv. Robert däremot är orolig över mitt lugn och har, i väntan på ambulansen, i uppdrag att kontrollera om blodfläcken på golvet blivit större.

Bebisen fortsätter att gny och när ambulanspersonalen kommer kan vi äntligen andas ut lite. Det är först nu vi upptäcker att det är en flicka som ligger på mitt bröst! Hon sitter fortfarande fast i mig då moderkakan är kvar i kroppen.

Det är mycket snö ute så ambulanspersonalen och Robert får skotta upp en väg där de sedan bär ut mig och vår dotter på en bår. Jag säger lite skämtsamt att ”hon är i alla fall inte född i farstun” och vi får för första gången skratta lite.

På väg in till förlossningen med ambulansen känns allt fortfarande ovisst, men när vi kommer in i ambulansgaraget är det lugnt, inget pådrag, inget akutteam som vi hunnit måla upp i våra huvuden. Vi rullas in på förlossningen och blir mottagna av en barnmorska som äntligen bekräftar att alla verkligen mår bra.

Den 3 april 2019 kl. 02.30 kom vår dotter Amelia till världen. Efter sju värkar och en krystning. Jag ville inte föda hemma, det var inte ett val jag gjorde utan något som bara hände, men känslan av att själv få ta emot mitt eget friska barn och lägga upp henne på mitt bröst går inte att mäta med någonting annat i livet.”

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.

Läs mer

Gör som 60 000 andra mamas - läs vårt magasin! Se erbjudande