Charlotte Perrelli: ”Jag blev gravid med Alvin efter tio missfall"

Foto: Emily Dahl

Artisten Charlotte Perrellis resa till livet som fyrabarnsmamma har inte varit enkel. Här berättar hon om den dramatiska graviditeten som var nära att sluta i katastrof, om familjetragedin som till sist fick ett lyckligt slut – och om drömmarna att lämna Sverige.

Ämnen i artikel:

Det är lunchtid på artistbolaget Stockhouse kontor i Danderyd, strax utanför Stockholm. En telefon ringer och ett skratt hörs på avstånd. Den röda mattan löper genom korridoren och dämpar ljudet av snabba steg från någon som är på väg mot nästa möte. Raderna av blanka tavlor tapetserar väggen med siffror och rekord – ett stall av landets artistelit i guld och platinum, men efter en snabb räkning är det tydligt att Charlotte Perrelli är stjärnan i showen.

Familjen Perrelli-Nilsson har samlats i entrén – där mamma Monika, pappa Bert, Charlotte och barnen, plus management bjuder på ett skådespel, lika självklart som hemma i ett vardagsrum. I mitten på golvet sover Alvin, 2 månader, i sitt babyskydd. Mjukt ombonad av den marinblå och pyttelilla overallen, ovetande om kampen som ledde hit och den dramatik som utspelade sig när han kom till världen.

– Vi ska vara så tacksamma för att han finns. Man kan tycka att vi hade gått igenom tillräckligt, men så var det inte. Jag hade just passerat gravidvecka 20 när vi fick beskedet att jag hade fått Vasa Previa.

”Jag var så rund och stinn från alla mediciner jag tog”

Vasa Previa är en sällsynt komplikation hos gravida och i Charlottes fall innebar det att navelsträngen och massor av blodkärl låg för den inre mynningen till livmodern, vilket var livshotande för både henne och barnet.

– Förutom att man inte kan föda naturligt så innebär det att ju större barnet blir, desto mer trycker det nedåt mynningen och till slut spricker kärlen och det blir en blödning. Frågan är inte om – utan när det händer. Och när det händer så stryps syretillförseln till barnet, och det dör på tre minuter. Förr i tiden dog både mamma och barn av det här, eftersom möjligheten till ultraljudsundersökning inte fanns. Idag kan man lägga in kvinnor med Vasa Previa för övervakning innan det planerade snittet görs. För ingen hinner in i tid när kärlen brister.

 ”Det var en otroligt jobbig graviditet, men nu när Alvin är här känner jag bara tacksamhet”, säger Charlotte.

Vägen till Alvin hade redan varit tuff för dig. Hur hanterade du den här nyheten när allt egentligen borde handla om lyckan över ett nytt barn?

– Jag kunde inte tro att det var sant. Vi hade redan gått igenom så mycket innan jag slutligen blev gravid med Alvin. Tio missfall! Innan jag blev gravid med Adrian hade jag fått ett missfall. Men den här gången var det tio så kallade missed abortions, alltså att fostrets hjärta stannat. Jag började läsa på nätet om andra som hade varit i samma situation, för att leta efter förklaringar till missfallen och för att hitta lösningar.

– Samtidigt var jag så trött på det här. Att gå upp i vikt, vakna på nätterna för att kissa och så blir det inget. Den där ständiga besvikelsen. Men när jag förstod att jag var gravid med Alvin i vecka fyra kastade jag mig på telefonen och ringde till min läkare för att få börja med injektioner och tabletter som skulle göra det mer fördelaktigt för ett barn i magen. Jag var så rund och stinn från alla mediciner jag tog, som kortison och blodförtunnande. Kortisonet till exempel hjälper kroppen att inte stöta bort fostret. Man sänker helt enkelt sitt immunförsvar, eftersom teorin var att så fort min kropp gick in i en graviditet, så ville den med alla medel stöta bort det som inkräktade och inte skulle vara där. Nu höjdes istället toleransnivån.

Läs även: Charlotte Perrelli: "Det är galet att mammor som ammar ska behöva gömma sig"

Flyttade in på sjukhuset i vecka 33

Charlotte berättar hur graviditetsveckorna passerade med täta kontroller och noggranna ultraljud. Men i vecka 33 kom ett mail från en bloggläsare som också drabbats av Vasa Previa. För henne kom domen på sjukhuset efter att vattnet gått och bebisens hjärtljud redan stannat.

– Hon skrev: ’Åk dit nu och lägg in dig på sjukhuset. För en blödning kan hända när som helst och då hinner du inte’. Så jag packade min väska och åkte till läkaren som hade följt mig under hela graviditeten och sa: ’Nu flyttar jag in här’. Från början hade vi planerat att Alvin skulle plockas ut i vecka 37+1. Men vi tidigarelade det och i vecka 35+5 kom han.

Drömmen blev äntligen sann. Nu fanns en till efterlängtad son och ett biologiskt syskon till Adrian, som blivit lite av ett ensambarn med sina nästan tio år äldre bröder. Den lilla kloka storebrodern som skrapat trisslotter och hoppats på att vinna – för om man vinner så kan man köpa ett syskon för pengarna. Det blev ett tårögt första möte mellan två små bröder och Charlotte berättar om hur en hård kamp ersatts av obeskrivlig lycka, men också om oron för kvinnor i samma situation som inte har haft samma tur.

– Han var så fin och helt utvecklad med sina 3100 gram. Men i efterhand kan jag inte sluta tänka på de sorgliga mail jag har fått från kvinnor som berättar att de har förlorat sitt barn på det här sättet. Vissa undrar hur vi upptäckte det, eftersom de aldrig hade hört talas om Vasa Previa innan det var för sent. Jag hade sån tur som fick en läkare som såg det här och agerade i tid. En vecka innan jag skrevs in i vecka 33 var det en annan läkare som gjorde ett ultraljud på mig. Han såg det inte. Det var en otroligt jobbig graviditet, men nu när Alvin är här så känner jag enbart tacksamhet. Det är fantastiskt för hela familjen.

”Jag har nog alltid varit en cool mamma”

Du har fått barn i två omgångar. Är du en annorlunda mamma idag än då?

– Jag sa det själv när Alvin kom, att man kanske blir coolare med fjärde barnet. Men då fick jag höra: ’Men Charlotte, du har ju varit cool med alla fyra barnen’. Och det kanske är sant. Jag har nog aldrig varit hispig eller stressad när det kommer till barn. Man säger att det blir enklare och att man blir en mer avslappnad mamma med tiden. men jag tror att jag har varit det från första stund. Kanske för att jag inte har någon direkt läggning för att bli stressad. Men jag tycker också så mycket om barn. Det kan hända att jag kommer ner till köket en lördagsmorgon och tänker: ’Helvete vad många ungar!’. Numera fyra egna barn och så allas kompisar. Men ljudet av barn som leker, skrattar och små fötter som klapprar mot golvet – det kanske är rörigt, men jag gillar det.

Alla fyra barn fick namn på A. Hur kommer det sig?

– Med Angelo, som betyder ängel, hittade jag bara ett namn som jag gillade. Med Alessio ville vi fortsätta på det italienska temat och genom ett par vänner, vars dotter heter Alessia, kom idén till Alessio. När jag och Anders sedan väntade Adrian blev det svårare, vi kunde ju inte bara bryta trenden med A. Till och med Anders började på samma bokstav.

– Samtidigt skulle namnet stämma med Angelo och Alessio. Det passade inte riktigt att döpa honom till August? Killarna tyckte Adriano. Så till sist blev det Adrian. Men nästa gång hade vi slut på namn. Adrian kom springandes in i köket en dag och skrek ’Ja! Vi döper honom till Avengers’, som superhjältarna. Sedan pågick det ett tyst krig hemma om vilket namn det skulle bli. Men till sist sa Anders ’Vi känner lite på Alvin’ och så blev det Alvin Loui.

 ”Om jag köper något ska det användas, ett par skor ska inte stå i garderoben för att de är dyra.”

Fyra söner – fyra personligheter

Charlottes äldste son Angelo har lagt beslag på Alvin en stund – som sover gott med huvudet under storebrors haka. Familjens nya lilla stjärna som ännu inte har avslöjat sin karaktär. Fyra bröder, fyra personligheter, menar Charlotte, som säger att hennes söner har hittat sin alldeles egna plats i den stora familjen där något alltid händer.

– Det ska bli så spännande att se Alvins personlighet. Adrian är en riktig mini-Anders. Han älskar att bygga, är snabbtänkt och så rejäl. Hela familjen åkte till bygghandeln och jag satte mig på en stol, höggravid. Plötsligt dök Adrian upp med en yxa som han tyckte att han skulle få. ’En sån som pappa har.’ En annan gång när vi bytte däck på min lilla Mini Cooper, så var Adrian med och såg på medan Anders visade hur man skruvar av däcken. För en sekund försvann Anders in i garaget för att hämta de nya däcken och när han kom tillbaka hade Adrian, då 4 år, skruvat av ett däck helt på egen hand. Han har ett sånt jävlaranamma i sig – som säkert kommer både från mig och Anders.

– Angelo är otroligt street smart och väldigt social, alltid trevlig, artig och väluppfostrad. Alessio är mer filosofisk och iakttagande. Däremot har det varit viktigare för Angelo att inte dra till sig uppmärksamhet, medan Alessio älskar det. Vi hade en Ferrari tidigare och Angelo var alltid noga med att vi absolut inte fick hämta honom i den. Alessio, däremot, hade gärna blivit hämtad i den alla dagar i veckan.

Vilken av typerna är mest du? Den som inte vill sticka ut eller den som gillar det?

– Jag är nog både och. Genom åren har jag förstått att jag är så otroligt anpassningsbar. Jag mår superbra i ett slott, men skulle på riktigt må lika bra ute i skogen i en koja. Jag tänker att var sak har sin tid. Ingenting varar för alltid och det tar kanske slut imorgon… Och det är verkligen helt okej.

”Vi pratar inte så ofta om pengar i sig, för jag tycker inte att pengar är viktiga”

Din uppväxt skiljer sig mycket från dina barns. Blir man extra noga då – med att berätta för sina barn om den typen av kontraster i livet?

– Jag tänker på det hela tiden. Jag är exempelvis noga med att de ska förstå när något kostar mycket pengar och att alla inte har den möjligheten. Men jag vill också att de ska känna sig bekväma med att man får unna sig utan att be om ursäkt eller få dåligt samvete. Vi pratar inte så ofta om pengar i sig, för jag tycker inte att pengar är viktiga. Men jag hade nyligen en diskussion med Angelo om att man ska ha respekt för dem.

– Däremot, har man jobbat hårt och tjänat sina egna pengar, då har man också rätten att bestämma hur man vill spendera dem. Man kan sätta in allt på ett konto där de stannar tills man dör, fast då kan man fråga sig varför man har jobbat så hårt. Kanske har man varit borta från sina nära och kära och borde unna sig att njuta av det man har skapat. Jag är även väldigt noga med att om jag köper något så ska det användas, ett par fina skor ska inte stå i en garderob för att de är för dyra. Gå ut, använd dem och slit ned dem.

Pappan drabbades av psykisk ohälsa

Framgång och motgång. Genom år av hårt slit och lika många tuffa beslut löper en röd tråd av kärlek och starka familjeband. Varma minnen från barndomshemmet i Hovmantorp där lukten från fukt och furu i källaren blandades med doften från nybakat en våning upp i köket. Alltid med en stark mamma i centrum som försörjde familjen ensam när pappan drabbades av psykisk ohälsa. Ett tillstånd som präglade Charlottes uppväxt, men också hennes framtida syn på män.

– Min pappa har ett hjärta av guld och det är från honom jag har fått min entreprenörsanda. Men ett barn gör inte som ens föräldrar säger, utan som ens föräldrar gör. Därför fick jag tidigt känslan av att man inte kunde räkna med en man när det verkligen gällde och det tog jag sedan med mig i mitt vuxna liv. Men en man som känner att han inte är räknad med eller överflödig, det slutar sällan bra.

”Det var vidrigt under Eurovision”

Det är sen kväll i maj 2008 och final i Eurovision Song Contest i Belgrad, Serbien där Charlotte representerar Sverige för andra gången med låten ”Hero”. Det är en magisk kväll och scenen glittrar i blått från strålkastarna som tävlar i kapp med Charlottes makalösa energi, miljontals människor följer sändningen live. Men inom Charlotte pågår ett okänt krig. Sanningen om hennes makes otrohetsaffärer har just kraschat ned. En skenande familjetragedi och startskottet för vad som ska sluta i en av Sveriges mest omskrivna skilsmässor. Hon går upp på scenen, gör det hon gör bäst och levererar när det gäller.

– Det var helt vidrigt. I såna situationer handlar det om att ta ett steg i taget och undvika att rikta siktet för långt. Man betar av den här stunden eller den här föreställningen och imorgon är det dags att åka hem. Då tar man nästa steg. Man blir mekanisk. Som att memorera ett mönster eller plugga inför en tenta. För att ta in allt på en gång, det blir övermäktigt. Jag får lägga mig ned och gråta när tid ges.

Ger sin version av skilsmässan

Hösten 2018 kom självbiografin ”Flickan från Småland”. En resa genom Charlottes händelserika barndom, liv och karriär. Från uppväxten i Hovmantorp med tidiga drömmar om att stå på scenen, stapplande steg av scenskräck, genombrottet som sångerska i Anders Engbergs orkester och Eurovison-vinsten med ”Take me to your heaven” som förändrade allt. Men också om intrigerna och det ständigt pågående spelet bakom – med avundsjuka, pengar och manlig prestige. Att vara utmattad, på gränsen till en kollaps men ändå ständigt på väg till nästa stad och ännu en spelning.

Dessutom ger hon för första gången den egna versionen av den dramatiska skilsmässan från Nicola Perrelli. Ett sätt att ge sig själv rätten till sin egna sanning, berättar Charlotte, som i bokens inledande rader säger att hon tror att hon i framtiden kommer att upplevas som en mer harmonisk och hel människa och artist. Att det tomrum som tidigare mättats med jobb och bekräftelse, numera är fyllt av kärleken till hennes barn och till Anders.

– Tack vare sorgen och allt jag hade gått igenom så fanns det plats för någon ny i mitt liv. Idag kan jag inte för mitt liv tänka mig hur det hade sett ut utan Anders. Men jag är så stolt över mig själv, att jag vågade ge mig in i det. För det fanns verkligen inga såna tankar. Jag hade bestämt mig för att leva själv med barnen.

”Jag tänkte: Varför ska vi förstöra det perfekta förhållandet?”

Du tänkte så – att du aldrig mer skulle träffa någon?

– Till 100 procent. Och att det var ett frivilligt val. Det skulle vara jag och pojkarna. När jag och Anders hade pratat i telefon varje kväll, sex dagar i sträck, fem timmar åt gången så sa han: ’Tycker du fortfarande inte att vi borde träffas?’. Men jag tänkte att: ’Varför ska vi förstöra det perfekta förhållandet? Det här funkar ju hur bra som helst’. Det var svårt för mig att ta det steget, därför är det så fint hur han stod på sig.

– Det är häftigt att se att ur en sorg så kan det växa fram något fantastiskt. Något som förändrar ens liv. Men jag är också helt övertygad om att en ny och stor chans gör en mer mån om att inte bränna den. För i efterhand – it takes two to tango. Även om jag utåt sett inte var den som begick de största sveken och misstagen, så är man ändå två personer i ett äktenskap. Båda är ansvariga för att se varandra och uppmärksamma när någon inte mår bra. Idag är jag mer medveten om det här och är beredd att kämpa hårt för att inte göra den typen av misstag igen.

Inför ditt boksläpp stod det klart att boken inte utelämnar något. Fanns det delar som kändes läskiga att skriva?

– Ganska många. Jag har väldigt svårt för när folk tycker synd om mig, vilket var en av anledningarna till att det dröjde att berätta om allt i en bok. Men jag är också otroligt rädd för att trampa snett och såra människor. Där har jag också fått deala med mig själv – om rätten till min egna sanning. Rätten till min historia och hur jag har upplevt den.

Läs även: Charlotte Perrelli: "Det är galet att mammor som ammar ska behöva gömma sig"

Viktigt att berätta om sina misslyckanden

Charlotte har just fått sin lunch. Take away blir lösningen under fullspäckade dagar. Hon plockar bland de små förpackningarna med varm thaimat och säger att vi allmänt borde bli mindre rädda för att berätta om våra misslyckanden. Att säga att man har fått ett missfall precis när det hänt, är smått otänkbart. Men lite senare när svaren finns, känns det oftast enklare, säger Charlotte som menar att hon hoppas att hennes historia ska hjälpa andra som har gått igenom samma sak. En tanke som också finns med i valet att vara med på omslaget av mama.

Vad tänker du idag om löpsedeln ”Brösten växte i direktsändning”, som kom i samband med att du var programledare för Melodifestivalen 2004, samtidigt som du ammade en nyfödd Angelo?

– Jag tror verkligen inte att man skulle skriva en sån rubrik idag, framför allt skulle man inte komma undan med det. Det var andra tider då och det fanns inte samma möjlighet att svara tillbaka. Jag har fått läsa och höra så många konstiga och elaka saker, inte minst om mitt utseende, sånt som inte har med mitt artisteri att göra. Tydligen har det varit väldigt tacksamt att ha åsikter om mig, trots att jag aldrig har provocerat eller uttalat mig om politik eller liknande. Jag har aldrig någonsin och skulle aldrig komma på tanken att sätta mig framför en dator och skriva elaka kommentarer om andra.

Är aktuell med ny show

Just nu lever Charlotte ett maxat liv, med en ny familjemedlem, en ny bok och en helt ny föreställning med premiär den 30 januari på Rival i Stockholm. På sätt och vis en vanlig scen ur en fullbokad artist och fyrabarnsmammas liv. Men själv tror hon att den nya föreställningen kommer att förändra mångas syn på personen och artisten Charlotte Perrelli.

– Jag är övertygad om att folk kommer känna att de får möta mig på ett nytt sätt. Det blir såklart schlagers, sånger från ”Så mycket bättre” och en massa annat. Men jag kommer också att prata mycket om och hämta händelser ur boken – som jag kommer att vrida och vända på med självironi, utan att gå upp och vara komiker. Men jag tror inte att någon i publiken kommer lämnas oberörd eller gå därifrån utan att ha känt någonting.

Blir du någonsin nervös?

– Absolut! Men den nervositeten kan också handla om att sätta allt, att komma ihåg alla låttexter, allt prat däremellan och medleyn, samtidigt som man ska vandra upp och ned i känslor. Men den största utmaningen kommer vara att inte börja gråta.

”Jag och Anders vill starta något ihop någon annanstans”

Vad händer sen, vad är ditt nästa mål?

– Just nu har jag en dröm. En som inte ligger så nära i tiden men kanske inom några år. Vi planerar att lämna Sverige, ett familjeäventyr och en möjlighet för barnen att lära sig ett till språk. Det här är inget jag tidigare har pratat öppet om, men det är samtidigt inget jag hymlar med. Men först måste de stora pojkarna bli äldre. Om fem år är både Angelo och Alessio myndiga, då kan de själva bestämma om de vill följa med eller stanna hemma för att jobba eller studera.

– Vart vi beger oss vet vi inte än, men både Sydeuropa och USA är intressant. Vad vi ska göra får vi se, jag har ingen utstakad bild, men helt klart är att jag och Anders vill starta något ihop, någon annanstans. Kanske stannar vi utomlands, kanske flyttar vi vidare, eller så återvänder vi till Sverige och under tiden kan jag alltid komma hem för att göra en ny turné. Men en sak är säker, det skulle vara skönt att hamna någonstans där ingen har en färdig uppfattning om vilka vi är. Det skulle vara så otroligt roligt att få utforska något på nytt. En helt ny plats där vi får växa och bli ännu tightare tillsammans. 

Milstolpar i Charlotte Perrellis liv

Foto: IBL

2003: Gifter sig med Nicola Perrelli (tidigare Ingrosso). Tillsammans får de barnen Angelo (2004) och Alessio (2005). 1999: Vinner svenska Melodifestivalen och därefter Eurovison Song Contest med ”Take me to your heaven”. Släpper sitt första soloalbum och börjar satsa på en karriär som soloartist.

Foto: IBL

2012: Hyllas för insatsen som Eva Perón i musikalen Evita. 2008: Tävlar i Eurovision Song Contest för andra gången med ”Hero”. Separerar samma år från Nicola.

Foto: IBL

2015: Gifter sig med Anders Jensen. Paret har barnen Adrian (2013) och Alvin (2018) tillsammans. Charlotte har prytt mamas omslag hela fem gånger!

Text: Therese Lukic

Foto: Emily Dahl

Stylist: Malin Rudén

Hår och makeup: Linda Fernström

 

Missa inga stjärnmama-intervjuer – gå in på mama.nu varje dag!

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.

Läs mer

Gör som 60 000 andra mamas - läs vårt magasin! Se erbjudande