Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Marit Bergman om att bryta familjenormen: Jag är särbo med Junis pappa

För mamas LISA NYLÉN berättar artisten Marit Bergman, 44, om sitt mammaliv och barnen Marius och Juni. Dessutom får vi veta vad hon tycker om kärnfamiljsnormen och hur viktigt det är att värna om miljön för barnens skull.

Artisten Marit Bergman med dottern Juni.
Artisten Marit Bergman med dottern Juni. Foto: Privat

Marit Bergman

Ålder: 44.

Familj: Barnen Marius, 8, och Juni, 10 månader, plus lite pappor här och där.

Bor: Bredäng, Stockholm.

Gör: Artist, musiker och kompositör.

Aktuell: Har gjort musiken till filmatiseringen av Josefin Sundströms böcker ”Sagasagor” på Viaplay.

Det är mycket kallare än det borde vara den här tiden på året och utanför det stora mediehuset blåser det nästan storm. Vid receptionen står Marit Bergman, 44, med två barn och en vagn full med väskor och prylar.

Alla familjemedlemmar har nyligen varit sjuka, så barnen får följa med när Marit ska intervjuas i samband med att hon gjort musiken till filmatiseringen av Josefin Sundströms böcker ”Sagasagor”.

– Jag är ganska van vid att ha med båda barnen. Nu känns det som att jag har vabbat i ett halvår, så då är jag lite less, men det är ju så det är. Det är lyxigt att ha ett jobb där man kan ha med barnen både när de är friska och krassliga, säger Marit medan vi går in i rummet där intervjun ska hållas.

 Med Juni i och utanför magen.

Hon plockar upp dottern Juni, 10 månader, och sätter henne i bärselen med förvissningen om att hon snart kommer sova sig igenom vårt samtal. Marius, 8, drar genast fram sin surfplatta och undrar över kontaktuttag och wi-fi-lösen innan han drar igång Barnkanalen på högsta volym. Marit återkommer till sjukdomstillvaron:

– Jag kommer vänta med förskola till Juni, för jag ska göra teater i höst och vill inte vara sjuk. När hon börjar förskolan är det kört.

Bryter mot kärnfamiljsnormen

Marits familjeupplägg skiljer sig en hel del från den normativa kärnfamiljen. Hon har gemensam vårdnad om Marius med sitt ex och är tillsammans med Junis pappa. Dock bor nuvarande pojkvännen i Göteborg, där även han har en son, medan Marit är bosatt i Stockholm.

– Juni är skriven hos mig och kommer gå i förskola här, men vi åker till Göteborg ungefär varannan vecka. I nuläget är det detta upplägg som gäller men eftersom det är en såpass udda situation utan facit får man ta ett halvår i taget, säger hon samtidigt som Juni gnäller till i selen.

Upplägget passar Marit bra, även om hon erkänner att det ibland är tufft att ha det största ansvaret för dottern.

– De här veckorna när det är mycket sjukor och man är trött blir det i praktiken som att vara ensamstående förälder och då blir det tungt, det ska jag inte sticka under stol med. Men annars trivs jag väldigt bra i den familjesituationen hittills, säger hon och utvecklar: 

– Det känns som att det är så mycket med en kärnfamilj. Det kan vara väldigt fint och mysigt för alla men det innebär också att man sluter sig i sin lilla enhet och måste kämpa för att bryta sig ur den bubblan och ha kontakt med världen utanför på något vis. Det känns som att det blir små bubblor överallt istället för att man sitter ihop med resten av samhället.

Själv tvingas hon automatiskt ta kontakt med andra människor när hon och Juni ska ta tåget till pojkvännen i Göteborg.

– Det är liksom i genomsnitt fyra par händer som jag får hjälp av från min lägenhet till tågstationen, och sedan några händer till. Alla vill hjälpa när de ser en ensam mamma med ett barn. För mig känns det väldigt sunt på något vis, att man blir tvungen att fråga om hjälp och vända sig utåt.

”Junis pappa hade nog inte kunnat föreställa sig hur jobbigt det skulle vara”

Att ha distansförhållande ställer också krav på övriga relationer.

– Ingen partner kan tillfredsställa alla ens behov, men det blir lätt så när man sitter i den där relationen att man vill det. I och med den här sitsen är ju min kille inte där större delen av tiden, så det rent sociala och den värmen och gemenskapen måste jag ta till andra för. För mig passar det utmärkt.

Hur är det för honom att vara ifrån Juni så mycket?

– Det är jobbigt. Han hade nog inte kunnat föreställa sig hur jobbigt det skulle vara. Men han blir ju också så otroligt närvarande och verkligen njuter när de väl är tillsammans. Och så kör vi Facetime – du vet ju hur pappa ser ut på Facetime? säger hon till Juni, som inte har för avsikt att somna.

 ”Om alla inblandade var okej med att flytta till Skövde skulle det gå,” säger Marit angående att hon är särbo med sin pojkvän, som har gemensam vårdnad om sin son i Göteborg, medan hon själv har sin son i Stockholm.

Och hur känns det för dig att vara ifrån Marius halva tiden?

– Vissa veckor känns det väldigt tomt och tråkigt, men sedan pratar och messar vi mycket. Men det är en sorg såklart, samtidigt som jag inte kan göra något åt den sorgen. Vi kommer inte vara i den situationen att vi bor ihop på heltid igen. Det man kan göra är att fokusera på varandra den tiden vi är tillsammans och det tycker jag att jag gör automatiskt.

”Jag har lagt mycket ångest åt sidan sedan jag fick barn”

Just varannan vecka-livet och bonusfamiljsupplägget tror Marit är på väg att bli den nya familjenormen.

– Jag kommer från en slags kultur, en alternativfåra, där man ska ifrågasätta kärnfamiljen men sedan landar alla där ändå. Ett varv iallafall, skrattar hon.

– Sedan kommer nästa varv och hur löser man det då? Det är en intressant tid just nu, förutom för mig personligen, också för hela kärnfamiljsidén. Hur den har praktiserats de senaste decennierna är ju ändå ganska nytt, att vi förväntas klara oss själva inom den här lilla enheten. Förr i tiden var ju mormor och morfar och släktingarna och de anda på gården nära hela tiden. Och så har det utvecklats till att vi ska klara av att fylla alla behov och sköta allting inom en väldigt liten grupp av människor. Nu kommer ytterligare en era med alla skilsmässor och bonusfamiljer och det kommer ju att utvecklas en ny norm.

Hon lyfter ner Juni, som fortfarande är vaken, ur selen och börjar skaka en flaska med ersättning, samtidigt som hon svarar på frågan om hur hon förändrats sedan hon blev mamma.

– Jag är mycket lugnare nu, det är nog det största helt klart. Det är mycket ångest som jag har lagt åt sidan för jag har inte tid till den. 

Och skillnaden mellan att ha ett och två barn? 

– Man blir automatiskt mycket tryggare i sin föräldraroll. När Juni kom kunde jag inte mer om föräldraskapet, men jag kände mig mycket mer som en förälder. Då blev jag tryggare i mig själv och bättre med mitt stora barn också.

–Jag kunde gärna ha fått barn tidigare (Marit var 36 år när Marius föddes, reds anm). Jag var så trött på mitt liv, det var som en tjatig cirkel av grejer som gick runt runt. Jaha, nu ska man testa den här nya kulturupplevelsen eller den här restaurangen eller den här turnén, men sedan har man ju gjort det.

”Det är så mycket med den moderna, väljande föräldern som är så ohälsosamt”

Vad vill du lära dina barn då?

– Man vill ju lära dem allt man kan så gott det går. Hur livet funkar, hur man ska vara mot andra och vad man ska göra för att själv må bra. Sedan inser jag mer och mer hur lite jag faktiskt styr över dem. Jag börjar se på mig själv mer som en vaktmästare än en trädgårdsmästare. Förut tänkte jag kanske att man ansar lite här och planterar lite där och så får man den här fina blomman. Sedan fattar man att de är som de är när de kommer och så kan man vara en god vaktmästare och se till att allt fungerar runt dem och ger dem rätt nycklar, men i övrigt vetefan hur mycket man kan göra egentligen. De gör ju som vi gör, säger hon och utvecklar:

– Det är så mycket med den moderna, väljande, konsumerande föräldern som är så ohälsosamt. Vi ska välja skolor, den perfekta bärselen, den perfekta maten och vi ska visa upp för varandra vad vi har valt för att visa hur duktiga vi är som föräldrar. Och det är så klart bra om barn går i en bra skola och äter bra mat, men det är ju inte det som gör en till en bra förälder, tänker jag. Jag är verkligen inte immun mot det själv, men det lägger sig lite med andra barnet. Jag nojar mindre kring vad andra ska tycka och tycker att jag är en ganska okej person, så det borde betyda att mina barn också blir okej personer.

Har slutat flyga för barnens skull

En konkret sak som Marit gjort, både för barnens skull och för att inspirera dem, är att hon har slutat flyga. I och med hashtagen #flygfritt2019 har hon såväl inför sig själv som officiellt valt att resa på andra sätt. Dock kommer det att sträcka sig längre än till 2020 – ”innan man ser att det har vänt kommer jag inte sätta mig på ett plan”.

– Jag har haft ett halvhjärtat miljöengagemang under ganska lång tid men det blev ju som för väldigt många andra småbarnsföräldrar den här sjuka sommaren, att verkligheten smög sig på. Förut orkade jag inte ta in vidden av problemet utan tänkte att det antagligen ändå var kört. Jag undvek kött och röstade på ett parti som jag trodde hade bra miljöpolitik, men nu känner jag att jag inte har råd att tänka så för då har jag fan ingen rätt att skaffa barn. Nu måste jag ju göra det jag kan.

Även om Marit är medveten om att de stora problemen inte kan lösas av enskilda privatpersoner tycker hon att den individuella insatsen är viktig.

– Flygstoppet är en ganska liten del av det stora hela globalt, men i mitt personliga avtryck är det en ganska stor procent. Då kapar jag mina utsläpp med ungefär hälften och det känns iallafall som att jag gör någonting. Framför allt vet jag inte om jag skulle kunna sätta mig på ett flyg nu och säga ”Ja du Juni, nu sitter vi här” och samtidigt önska att det ska finnas en framtid för henne.

Och trots flygstoppet upphör inte äventyren för Marit och barnen.

–Jag har en dröm om att tågluffa genom Europa till Portugal med framför allt Marius… Det är konstigt nog en väldigt jobbig tanke att tänka att man inte ska flyga, för det är så mycket drömmar och idéer om ens liv som sätts på spel i och med det beslutet. Men det går ju så snabbt för oss att ändra de normerna. Skulle det till exempel bli flygstopp idag så skulle vi bli skitarga i fem minuter och sedan skulle vi vänja oss eftersom det inte är någon annan som flyger heller.

”Juni älskar låten, så jag står för typ hälften av alla Spotify-lyssningar”

Juni har fortfarande inte somnat, utan leker på golvet, medan Marius hoppar mellan de väggfasta sofforna. Skälet till att vi ses är att Marit skrivit en låt till ”Sagasagor” och frågan är om barnen varit involverade i processen?

– Nja, det är ju kul att se vad de tycker, men barn är ju också olika så det går inte riktigt att ha någon måttstock. Men Juni älskar låten, så jag står för typ hälften av alla Spotify-lyssningar själv hittills!

Marit plockar upp Juni och Marius står och balanserar i fönsterkarmen. Det är tydligt att både de och deras mamma är vana vid den här situationen för intervjun har ju gått galant, trots förkylning och två barn närvarande.

Du kanske också vill läsa om skådespelaren Nanna Blondell: ”Det är fruktansvärt jobbigt att vara ifrån min dotter” 

Missa aldrig några mama-intervjuer – besök mama.nu varje dag!