Markiz om den krisande sjukvården: ”Att bajsa gör ondare än att föda”

Fy fan, om bara någon hade sagt att det skulle vara så här…

Sedan jag födde min älskade lilla Liora i augusti har jag haft en smärta som ord inte kan beskriva. Det känns som att ha en köttkniv i röven, och om jag rör på mig eller andas så skär den där kniven. Varje gång jag går på toa så händer det som jag fruktade inför min förlossning: Jag spricker – det är liksom som att genomgå förlossningen på nytt.

Den smärtan gör att jag inte vågar gå på toa och konsekvensen av det blir att jag inte går på flera dagar – dagar av rädsla – och när det bara inte går att hålla sig längre gör det ondare att gå på toaletten än det gjorde att föda Liora.

Man tror ju innan man föder barn att trycket och smärtan ska kännas i vajayjay, men i själva verket är det ju när du känner det värsta trycket du kan uppleva i rumpestumpen som du vet att barnet är på väg. Så känns det för mig VARJE GÅNG jag går på toa!

"En barnmorska säger att jag ska botoxa mitt anus för att det kan vara en muskel som behöver slappna av"

Ska det fortfarande kännas och vara så här flera månader efter förlossningen?

Ingen hjälper mig, jag bara slussas runt i ett ingenmansland mellan Google och Familjeliv, som skrämmer livet ur mig och andra mammor i min situation. En barnmorska säger att jag ska botoxa mitt anus för att det kan vara en muskel som behöver slappna av, en annan säger att om jag gör det kan jag bli förslappad och bajsa på mig titt som tätt.

BB i Södertälje, där jag födde, vill att jag ska fylla i en enkät om hur jag upplevde min tid hos dem. Statistik är alltså viktigt, men inte vi kvinnor som lider varje dag. Vem tar ansvar för att mina bristningar har läkt rätt? Ska jag behöva stimulera mitt anus med en massagestav medan jag ammar min dotter för att det här ska gå över?

När jag har så ont som jag får efter att jag varit på toaletten så kan jag inte sitta och knappt ens ligga ner. Det känns på riktigt som att de har sytt mig för tajt eller fel, och smärtan går ända upp i svanken. Och jag vet att det inte är hemorrojder, för jag har använt så mycket Xyloproct som det bara går.

"Vem tar ansvaret för min hälsa? Vem hjälper mig?"

När jag till slut fick tid hos en gynekolog som är specialiserad på operation kunde hon inte undersöka mig, utan behövde remittera vidare – eftersom det inte var hennes område. WHAT? Hennes kollega som bokade tiden fick höra exakt samma historia och tyckte att det var precis dit jag skulle komma.

När jag kom ut därifrån var jag så arg att jag ringde tillbaka till Södertälje och bad att få prata med läkaren som opererade mig efter förlossningen. De sa först att de inte kan koppla direkt till läkare, men gav till slut med sig och släppte igenom mitt samtal.

Så nu verkar det som att jag ska få träffa läkaren – ÄNTLIGEN!

Det känns rent ut sagt för jävligt att kvinnor i min situation ska

behöva kämpa sig fram i vården på det här sättet. Efter månader av motstånd undrar jag bara: Vem tar ansvaret för min hälsa? Vem hjälper mig?

Markiz är inte ensam i sin situation. När hon skrev om det här på sin blogg fick hon mängder av reaktioner. Här är några av dem:

"Jag hade liknande. När jag efter många månader fick träffa rätt läkare var lösningen enkel: Att ta bulkmedel Inolaxol i 10-15 dagar så att det hann läka ut. Om det hjälper dig så är känslan efter de två veckorna magisk. Lycka till!"/M 

"Jag känner igen mig så väl i dina problem! Det visade sig vara fissurer som aldrig läkte på grund av att jag konstant var hård imagen […] Tragiskt nog så blev det inte bättre förrän jag trappade ner på amningen när min son var 6 månader. Även smärta vid samlag försvann när jag slutade amma. Hoppas det ordnar sig."

/Sara 

"Vill bara säga att jag tycker du är modig och stark som vågar skriva om detta! Fortsätt dela med dig (om du orkar), förhoppningsvis känns det lite bättre för dig att veta att det hjälper många av oss andra i samma situation! Kram!"/Anna

Läkaren: "Det är ett ingenmansland" 

Eva Uustal är överläkare vid Universitetssjukhuset i Linköping, och expert på förlossningsskador. Hon säger att det finns hjälp att få för Markiz, men att det kan ta tid att läka:

– Det låter som en analfissur – sprickor i huden i ändtarmen. Det gör jätteont, man spänner reflexmässigt musklerna och huden får sämre blodförsörjning. Det blir svårt att tömma tarmen och avföringen blir hård – det blir en ond cirkel. 

Vart ska man vända sig?– Detta ska skötas av läkare, barnmorskor är inte utbildade för att hantera svåra tarmbesvär. Vid bäckenbottenmottagningarna, som tyvärr är för få, arbetar man i team med olika yrkeskategorier som hjälps åt. 

Hur behandlas det här?– Ta receptfri medicin som gör att avföringen blir mjuk, och stolpiller med smärtstillande och avsvällande inför toalettbesök. Salva med diltiazem hjälper musklerna att slappna av. Hjälper inte det kan man behandla med botulinumtoxin på kirurgkliniker eller bäckenbottencentrum. Många behöver även hjälp av fysioterapeut.

Varför verkar det vara så svårt att få hjälp?– Ibland saknas kunskap om tarmen hos barnmorskor och förlossningsläkare, medan allmänläkare kan dra sig för att undersöka och behandla någon som just har fått barn. Det är lite av ett ingenmansland.