Mia, 33 fick en svår förlossningsskada: ”Efter fem år hade inget läkt”

Nästan varannan kvinna som föder barn i Sverige drabbas av någon typ av komplikationer, visar en avhandling från Sahlgrenska Akademin i Göteborg. Det kan handla om framfall, urin- och avföringsläckage och andra skador som gör väldigt ont – både fysiskt och psykiskt. Många mammor känner sig dessutom förminskade av vården och misslyckade som kvinnor, för att de inte ”klarat av” att föda barn.

Långt ifrån alla skador upptäcks, och mammor uppelver att de inte blir trodda när de säger att de har ont och inte mår bra. Länge har det talats tyst om de här skadorna. För att problemen du får av en förlossningsskada ses som pinsamma och skamliga. För att de har med kiss, bajs och sex att göra. Och än i dag saknas tydliga nationella riktlinjer både för hur man undersöker och upptäcker förlossningsskador, för hur de

ska förebyggas och för hur de ska behandlas. Trots att

kunskapen finns.

När mama frågade er läsare om era erfarenheter svarade

43 procent att de inte hade fått bra hjälp av vården för sina förlossningsskador. Under valåret 2018 lyfter mama viktiga mammafrågor för att få våra politiker att lyssna och agera.

Det är dags att sätta #mamafirst, och här träffar

vi hjältekvinnorna som kämpar för att rädda våra underliv.

Mia Fernando fick den värsta graden av skada: ”Efter fem år hade inget läkt”

Alla födandes mardröm blev verklighet för Mia Fernando, när hon sprack från slidan till ändtarmsöppningen. Fem år senare har hon äntligen fått rätt behandling, och jobbar med att hjälpa andra förlossningsskadade.

Bloggaren och fysioterapeuten Mia Fernando med sönerna Wollmar, 6, och Willfred, 4. Foto: Privat

När Mia Fernando bakom populära bloggen BakingBabies födde sin äldste son Wollmar för sex år sedan drabbades hon av en sfinkterruptur av grad fyra – den högsta graden. Det innebär att hela mellangården, från slidan till ändtarmsöppningen, spricker, och att ringmusklerna går sönder ända in till tarmens slemhinna.

– Förlossningen började bra, men sedan upptäckte de att barnet inte var fixerat. Det blev väldigt långdaget – och ensamt. Jag och min man var ofta lämnade åt oss själva, berättar Mia.

– Till slut blev det bråttom, de använde sugklocka och jag gick sönder. Jag syddes först åtta timmar senare, så det var en lång väntan och en tuff start. Sedan läkte det sådär. Det var långa månader av smärta och blödningar, men till slut kom jag ändå tillbaka till hyfsad funktion.

”Jag kan fortfarande läcka fisar ibland, vilket inte är så roligt”

Åren gick och Mia fick ett till barn, sonen Wilfred, nu 4, genom kejsarsnitt.

– Varken då eller någon annan gång reagerade personalen på att jag fortfarande hade problem. Det är många som har undersökt mig och sagt att allt ser fint ut.

Men så förra året, fem år efter sin första förlossning, undersöktes hon av en expertläkare som gav ett helt annat utlåtande.

– Ingenting hade läkt efter min första förlossning. Jag hade gått med de muskelskadorna hela tiden.

Och då fick hon äntligen en ny, bättre, operation.

– Nu mår jag bra, även om jag fortfarande har kvar några symptom, som att jag kan läcka fisar ibland, vilket inte är så roligt.

Mia är fysioterapeut, och efter sin egen upplevelse har hon specialiserat sig på kvinnohälsa.

– Jag hade så många frågor som jag inte fick svar på, så jag bestämde mig för att ta reda på dem själv. Och nu kan jag hjälpa andra i samma situation.

”Mammor blir otroligt misstrodda”

Och behovet är stort.

– Jag har flera månaders väntetid till min mottagning, och bloggen har över 10 000 besökare i veckan. I princip alla mina patienter har upplevt samma sak som jag: När de berättat för vårdpersonal om sina problem har de fått svaret: ”Men lilla gumman, det blir aldrig samma sak efter att man fött barn”.

– Problemen är jättevanliga och mammor blir otroligt misstrodda. Det kan bli en socioekonomisk fråga. De som har resurser och kunskap kan till slut kriga sig till hjälp, medan de som inte har det får leva med sina skador. De som inte får en diagnos, för att vården missar deras skador vid förlossningen, hamnar ännu mer utanför.

Ändå tycker Mia att hon ser en ljuspunkt.

– Det finns en otroligt stor öppenhet och intresse bland barnmorskor och läkare jag möter i jobbet. Väldigt många skador går att förebygga genom att ge rätt vård från start.  I dag finns det bäckenbottencentrum på ett fåtal ställen i landet, men det borde finnas i alla landsting – det vore verkligen inte för mycket begärt.

Jenny Aakula startade våga vägra förlossningsskador: ”Alla ska ha rätt till bra vård”

Föreningen Våga Vägra Förlossningsskador kämpar för alla mammors rätt till ett helt underliv.

Jenny Aakula blev själv skadad när hon födde sonen Viktor, 4. Nu har hon grundat föreningen Våga Vägra Förlossningsskador. Foto: Privat

– Än så länge har vi nog bara skrapat på ytan när det gäller förlossningsskador. Det finns ett väldigt stort mörkertal, så mycket som 74 procent av dem som får bristningar av grad två kan missas, säger Jenny Aakula, 41, en av tre kvinnor som driver föreningen Våga Vägra Förlossningsskador (VVF), som kämpar för alla kvinnors rätt till ett helt underliv.

Fokus ligger på att förbättra förlossnings-vården och föra forskningen framåt, och i organisationens Facebookgrupper Våga Vägra Förlossningsskador (öppen) och Förlossnings-skadad? Du är inte ensam (sluten) kan drabbade mammor söka råd och stöd hos andra i samma situation.

När Jenny födde sin yngste son Viktor, nu 4, fick hon själv skador i både magen och underlivet. 

– Efter förlossningen fick jag höra ”Vad duktig du var som inte sprack”. Men jag var trasig på insidan.

”Man kan tro att fittan uppfanns igår”

Det tog fleraår och en lång kamp innan Jenny fick hjälp och kunde börja leva ett normalt liv med sin familj igen. Nu slåss hon för att andra ska slippa det hon själv gick igenom. Tillsammans med de två andra medlemmarna i VVF:s styrelse är hon med i en grupp inom en statlig beredning som skriver en rapport  kring kunskapsluckor om förlossningsskador. Här jobbar de sida vid sida med förlossningsläkare, barnmorskor och urologer. 

– När man inser hur stora kunskapsluckor som finns inom förlossningsvården kan man faktiskt tro att fittan uppfanns igår! säger Jenny.

Det största problemet i dag, menar Jenny, är att det saknas en tydlig styrning.

– Regeringen öser ut pengar, men talar inte om hur de ska användas. Det finns brister i organisationen, och pengarna försvinner in i landstingen utan att någon kontrollerar att de faktiskt läggs på förlossningsvård för att förhindra förlossningsskador. 

Det som kanske sticker mest i ögonen är när kunskapen finns, men däremot inget beslut om att den ska användas.

– Till exempel vet vi att inre skador kan upptäckas med endoanalt ultraljud. Men det betyder inte att det används eller att personalen kan avläsa det. Och i stället för att besluta om tydliga riktlinjer ger Socialdepartementet rekommendationer, vilket innebär att man på många håll bara fortsätter precis som förut.

Och det är inte bara vårdpersonal som saknar rätt kunskap, menar Jenny.

– Det behövs också bättre information till mammorna – före, under och efter förlossningen. När du är gravid målas allt upp som så perfekt och ingen talar om vad som kan drabba dig. Och du får ofta höra att allt är normalt – vad som än händer.

Hon efterlyser ett nationellt kompentenscentrum med tydliga riktlinjer, och ett organ som skadade kan höra av sig till.

– Nu ligger kvinnors möjligheter att bli hela på två–tre mottagningar i landet. Och de som jobbar där är under ett enormt tryck. Ge dem möjlighet att utbilda fleri det de gör!

– Det är ju heller inte särskilt konstnadseffektivt att kvinnor tvingas opereras flera gånger för att det har gjorts på fel sätt från början. Eller att de ska gå sjukskrivna eller tvingas jobba deltid för att de har så ont.

”Personalen flyr från förlossningsvården som råttor från ett sjunkande skepp”

Jenny betonar också hur viktigt det är att se till att personalen får en rimlig arbetsmiljö.

– Nu flyr personalen från förlossningsvården som råttor från ett sjunkande skepp. De måste få bättre förutsättningar.

VVF har lämnat in en namninsamling med drygt 7 300 namn till socialminister Annika Strandhäll, med krav om en hållbar förlossningsvård. Och nu har de siktet på politikerna ute i regionerna.

– Vi vill påverka beslutsfattarna på plats. Nu i valtider blir vi uppvaktade av olika partier, men vill vara obundna och självständiga. Det viktiga är att uppnå en fungerande vårdkedja där alla kvinnor som fått en förlossningsskada har rätt till vård, och där det forskas för att förebygga skador.

– Jag ser striden för kvinnors rätt till ett helt underliv som vår tids motsvarighet till kampen för kvinnlig rösträtt. Och det är 98 år sedan vi fick rösträtt.

Överläkaren Eva Uustal ser ljust på framtiden: ”Sverige har kommit långt”

Det är lätt att bli mörkrädd när man läser om alla brister i förlossningsvården, men Eva Uustal, som fått pris för sitt arbete med förlossningsskador, ser många ljuspunkter:

– Vi har kommit långt inom svensk förlossningsvård, tack vare hårt arbete. Vi har forskat och tagit fram rekommendationer, så nu vet vi hur man undersöker, hittar och hanterar förlossningsskador. Nu gäller det bara att från politiskt håll se till att alla följer dem, säger Eva, som är överläkare i gynekologi och obstetrik.

– Vi har alla möjligheter att ha både välutbildad personal och föderskor. Vården har haft inställningen att man inte ska berätta om allt hemskt som kan hända, men jag tycker tvärtom att all information ska ut.

Hon anser att inställningen till förlossningsskador ändrats enormt mycket de senaste åren, och att kvinnors underliv uppvärderats.

– Vi har ett unikt samtalsklimat i Sverige, med massor av girl power och modiga kvinnor som vågar berätta om sina skador och blir viktiga föregångare. I till exemel Norge är förlossningsskador fortfarande något som tystas ner och ses som kvinnans eget fel för att hon inte har knipt tillräckligt.

– Hos oss diskuteras problemen på sociala medier och debatten har lyfts så att samhället har vaknat. Det finns många positiva krafter och jag tror att kvinnorna kommer att driva sjukvården framför sig.

Barnmorskan: ”Jag gör allt för kvinnan – men önskar att jag kunde göra mer”

Artikeln är publicerad i mama nr 6 2018.